Bob klarar livhanken – ett tag till

Här står Bob klockan sex en marsmorgon och vägrar gå in i djurtransporten. Färden ska gå till slakteriet, och det vet han ju inte, men han har ingen lust ändå.

Trots att det är tydligt var man ska gå (höga sarger, går ju inte att gå fel), det ligger ett spår av kornkross hela vägen in, och där inne i det fluffiga höet ligger Icas gamla baguetter med något slags blåbärsgräddeklet från en bakelse på.

Men nej, Bob vill inte. Och då blir det så. Vi fick ge upp efter att ha lirkat i tre timmar. Trugat med mat, smackat i rumpan, viftat läskigt med eltråden, men Bob var orubblig. Jonathan tog en regel och satte i spjärn mot Bobs bak, som en hävstång. Bob rörde sig inte en millimeter utan fortsatte oberört att böka, men det knakade betänkligt i regeln.

Alla grisar vi har lastat tidigare har glatt traskat in i transporten – antingen av nyfikenhet eller sug efter godsaker. Men de har varit yngre, Bob är över fem år så han har väl hunnit bli mer misstänksam kanske?

Ja vi fick ringa slakteriet och avboka helt enkelt, det blir hemslakt för Bob. Fint ändå att få runda av hemmavid, som en person kommenterade på Insta. Och ja, det känns bra tycker vi också.

Lamningen hittills

Lamningen började segt i år – men så är det ofta tycker jag, en lammar först och sen dröjer det innan det tar fart ordentligt. Först ut var Felicia, en rutinerad och duktig mamma. Hon födde två pigga sötnosar, en bagge och en tacka, helt utan assistans. De var på benen direkt och diade fint. Mitt på förmiddagen var det också. Bästa sortens lamning!

Enda irritationsmomentet var fjolårstackorna som inte ska lamma i år. De är väldigt tama och därför ganska påstridiga – kliar man dem inte blir de sura och börjar krafsa hårt på en med klövarna. De smakar på allt, drar i blixtlås och tuggar på knappar på ens kläder och ska helst vara ovanpå en om man sätter sig ner. Det känns ungefär som att ha en svärm flugor kring ansiktet. Men de var väldigt gulliga när de inspekterade de nyfödda lammen – de har ju inte sett några lamm sen de själva var små.

Felicia fick stå i lamningsbox med sina små i två dygn, sen fick hon flytta över till välkomstbetet, och då flyttade vi tacklammen också. Vilket innebär att de står där och brölar hela dagarna för att de vill tillbaka till de andra…

Jaja, nästa lammare var en av Filijokusarna (tacklammen Hokus, Pokus och Filijokus som lammar för första gången nu – vi vet inte riktigt vem som är vem så vi kallar alla för Filijokus. Just den här kallas Polisongfilijokus för hon fick så fina polisonger vid klippningen sist). En riktig smygis! Jag hade varit där och gett dem nytt hö, och då kom hon och åt med de andra som vanligt. Vi byggde vidare på grishuset, och när Jonathan tittade in i stallet en timme senare stod det ett lamm där!

När tvåan dröjde blev jag misstänksam och gick in och kände efter, och mycket riktigt, den försökte ta sig ut med huvudet först och bakslagna framben. Det går icke! Jag fick putta tillbaka in i livmodern, leta rätt på frambenen och dra ut. Kände efter igen, och visst fanns det en trea också! Förstagångsmorsan fick mycket att göra, men hon var så himla duktig, slickade och pratade med lammen och lät dem dia. Minsta pip från något av lammen och Polisongfilijokus störtar dit och kollar läget. Väldigt gulligt! De är pigga och fina alla tre.

Så nu har vi fem lamm. Men räknar med kanske 25 till! Min gissning är att Ingela är näst på tur, och att det sen kommer rassla till om någon vecka med flera lamningar varje dag. Vi får väl se! Himla härligt att det är igång i alla fall, jag längtar efter lammrace i vårkvällen!

Ett nytt grishus

Inom några veckor är det dags för Peggy och Pia att grisa! Då behöver de varsitt hus och varsin liten rasthage – det är bra om de får vara ifred med kultingarna ett tag innan vi släpper ihop dem igen. Det är inte säkert att de är snälla mot varandras kultingar, så för säkerhets skull får de varsitt crib när det börjar närma sig.

Grisar bökar och sabbar nåt helt otroligt, och gillar dessutom att stå och gnugga sig mot grejer. Så huset måste vara stadigt! Det förra huset bygde vi av lastpallar och spånskivor, och det bökade Bob sönder så fort han flyttade hit. Nu började vi med att slå ner stolpskor i marken…

Sen satte vi hörnstolpar och började klä väggarna med brädor. Det blev riktigt robust virke eftersom vi har egen såg – de bredaste brädorna var 2″10 tror jag. Hade ju kostat en förmögenhet på brädgården. Så lyxigt att vi kan såga till precis det vi vill ha när som helst!

På marken ligger djupströbädd som jag och Morris skottade ut från gamla fårstallet för ett tag sen. Grisarna älskar det! Att äta, böka i och bädda med.

Publiken på plats! Ingen glor som en ko.

På med taket lagom tills det började regna.

Titta vad fint! Här bor grisarna finare än familjen i Lilla huset på prärien 🙂

Jag var tvungen att krypa in och känna efter, och ja, det var väldigt mysigt! Jag älskar att bygga små hus och hagar!

Tanken var att Bob skulle gå sin sista natt i en liten hage och sova i huset, i morse skulle vi lasta honom och åka till slakteriet, men tji fick vi! Mer om Bobs överlednadsskills en annan dag.

Snart dags

Idag stannade jag kvar hos fåren en stund efter kvällsutfodringen. Kliade lite, kollade juver och lyfte på svansar. Idag är det en vecka kvar till första möjliga lamning!

När jag gick hemåt hade det blivit mörkt. Det var kyligt i luften, det luktade jord och jag hörde tranorna. Då kände jag verkligen att det var dags för lamning!

Jag tog med mig lamningslådan in för att kolla vad som behöver kompletteras. Det här har jag redo:

+ Värmelampa till frusna lamm (behövs väldigt sällan, men bra om någon liten är svag och inte kan hålla värmen själv).

+ Råmjölk i frysen. Den första mjölken från tackan är jätteviktig för lammen , den innehåller en massa antikroppar och grejer. Om man inte är säker på att lammet fått dia, eller om lammet är svagt och inte orkar, eller om tackan av någon anledning krånglar och inte låter sig dias eller mjölkas, då är det bra att ha extra råmjölk att värma och ge i flaska eller sonda. Årets råmjölk kommer från Mållans förra kalvning – man kan ge koråmjölk till lamm!

+ Rena handdukar, rena hinkar, tvättsvamp, handsprit, tvål, glidmedel, långa plasthandskar. Om lammet ligger fel i magen så det inte kan komma ut måste jag köra in handen och hela armen för att lägga det rätt och dra ut det. Förstås tvättar jag både tackan och mig själv innan.

+ Flagglina i lagom längder. Man kan behöva lägga en lina runt ett ben eller huvudet för att hålla reda på de olika kroppsdelarna inne i tackan. Har aldrig använt det och fattar inte hur jag skulle lyckas med det heller, men vem vet!

+ En navelklämma (eller en sån där påsklämma, eller lite tandtråd) ifall lammet blöder ur navelsträngen och den inte ”sluts” som den ska och börjar skrumpna. Lammet kan snabbt förblöda genom navelsträngen! Förra året hade vi ett litet tacklamm som blödde ur navelsträngen. Vi tog in henne i köket och opererade lite, allt gick bra. Vi kallar henne fortfarande Navelsträngen 🙂

Nu längtar vi till lamningen! Det är så häftigt att vara med vid djurens förlossningar. Och lammen är så oemotståndliga, så gosiga och knäppa. Längar efter lammracet när alla rusar runt i hagen tillsammans. Lamningen är otroligt jobbig, med vaknätter och ofta en hel del oro. När man är mitt i den längtar man till slutet. Men nu längtar vi efter att den ska börja!

Livet under Farsoten

Ja livet rullar vidare. Inget särskilt händer. Huset är fullt av hemarbetare och hemmastudenter. Man spelar pingis på logen. Målar i köket. Mockar hos djuren. Kränger på sig munskyddet och åker till Ica. Sover i samma kläder man haft på sig på dagen.

Titta vad fint det blir i köket! Jag har alltså inte tapetserat än utan bara tejpat upp en liten provbit. Och färgåtergivningen är inte helt hundra. Men man anar ju! Så glad och pirrig över förvandlingen.

Jag har försökt rädda de halvdöda pelargonerna som befunnit sig i ”vila”. Fattar inte vad jag gör för fel, inte ska väl 90 procent av växten vissna bort? Det händer varje år. De ska väl stå ljust, svalt och med lite vatten?

Kronärtskockor har jag sått, och lök från frö – nytt för i år! Tidigare har jag köpt sättlök men det känns som en sån blåsning att köpa en liten lök, stoppa i jorden och sen gräva upp när den blivit stor.

På min födelsedag den 26 februari var det vår, temperaturen steg ungefär 30 grader på tio dagar. Sen blev det vinter igen, och det var lika bra för det skulle ju ändå hända.

Näe varför tog jag med den här bilden? Typisk bild som man tar för att himlen ser så MAGISK ut, men bilden blir bara platt, och dessutom helt ointressant för alla som inte ser himlen i verkligheten. Aja, fint var det i alla fall, och magiskt för mig!

Och just det, vi har klippt fåren också, det är svinjobbigt men ändå kul att se vad som döljer sig därunder all päls. Det är svårt att klippa runt huvudet, många får kotlettpolisonger, eller som den här damen: ortodoxa tinninglockar. Oy vey!

Nu kan vi bygga vad vi vill

Äntligen har Jonathans sågverk kommit! Det kom när det var som allra kallast, och Jonathan stod ute i femton minusgrader sent på kvällarna och byggde ihop det. Entusiasmen visste inga gränser!

Det är ett bandsågverk, man lägger alltså stocken på plats och sen sågar man sig igenom den med den där gröna grejen. Bra beskrivet eller hur! Men tänk att stocken är en lång ost och den där gröna grejen är en osthyvel. Ja, nu fattade ni! Man går längs hela stocken och sen vips har man en planka, kolla:

Det var väldigt kul och väldigt lätt.

Jonathan har tjatat om att han vill ha ett sågverk i flera år, men jag har tyckt att det har varit onödigt och dyrt. Till slut gjorde vi en överenskommelse om hur vi ska använda våra sparpengar: först en resa för familjen till Berlin (som inte blivit av än pga ni vet vad), sen ett sågverk. Och nu när vi har det är jag så glad! Kolla bara vad härligt:

Nu kan vi bygga vad vi vill av vår egen skog! Och välja fritt vilka dimensioner vi vill ha på virket. Så fantastiskt lyxigt! Det första Jonathan gjorde var att bygga en bättre klövpall till fåren (som de står på när de äter från foderbordet). Sen ska vi bygga en bänk till köket och sen ett jättestort vagnslider till traktorn och alla jordbruksredskap. Och sen en glasveranda kanske? Utan glas… Men ändå. Vi kan göra vad vi vill! Självförsörjande på virke.

Men Bob, vad gör du här?

Igår när jag satt i köket och åt lunch kom Bob knallande uppför backen från gårdsplan! Jag rusade ut med lunchtallriken i handen.

”Men hej, så det här är er hage alltså”, tänker jag att han sa när han klev in genom grinden. Han var väldigt intresserad.

Kunde tänka sig att följa med tillbaka till hagen, men inte förrän han tagit ett varv och kollat in vedskjulet och lite annat. Han har ju aldrig varit här förut!

Bob är lite trög, och jag tror att han är döv. Men han är snäll! Han lät sig lockas med min lunchtallrik. Nere på gårdsplan mötte vi Pia och Peggy! De gick runt och intresserade sig, nosade nyfiket på allt nytt och kikade in genom dörrspringan till kostallet. Jag ringde Jonathan som fick ursäkta sig i sitt möte för att komma ut och hjälpa till att få in grisarna.

Det var inga större problem faktiskt, de följde gärna med tillbaka in innanför stängslet. Det visde sig att ett träd vält över tråden så den låg i snön på ett ställe där grisarna kunde gå ut. Våra grisar har allt de behöver i hagen, men grisar är nyfikna av sig, så märker de att de kan gå ut så gör de förstås det. Jag gick ett varv runt hagen, och upptäckte att det såg ut såhär på flera ställen:

Men det hade lyckligtvis inte grisarna upptäckt. Deras hage är så stor så de har inte ens varit här sen snön kom. Men jag får ta en runda med skovel och extra stängselstolpar i helgen.

Snö snö snö

Såhär såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret imorse. Ojojoj, det slutar inte vräka ner. Vilken snövinter! Allt är extremt tungjobbat nu, när man pulsar till knäna vart man än ska, släpandes på vatten, hö, grismat, kobajs… Men det är fantastiskt vackert och mysigt, och jag mår så mycket bättre den här vintern än den förra jämngrå geggamojavintern.

Vi tänkte att vi kunde använda traktorn för att snöröja lite. Vi har inget plogblad tyvärr, men en liten skopa! Så vi bytte ut balgripen mot skopan (det tog en halvtimme och vi blev osams men sen gick det bra och då blev vi sams, haha) och började stöka runt.

Det gick ganska bra. Inte jättebra, men ganska. Vi har nog inte tekniken riktigt, men det blev i alla fall väldigt mycket bättre! Och det var väldigt roligt. Jag älskar att köra traktorn. Jonathan har fortfarande ångest varje gång för att han tror att något ska gå sönder, men jag tycker bara det är kul, för jag tror ju aldrig att något ska gå sönder.

Men sen blev sikten allt sämre pga det extrema snöandet (och vindrutetorkaren funkar inte, eller jag vet i alla fall inte hur man sätter igång den)…

Och vad gör man när snön vräker ner och man är mitt i oxveckorna? Man går in och fyller på i kaminen, tänder några ljus och äter en semla.

Skafferiet!

Vår köksrenovering går långsamt framåt. Ett stort framsteg var att vi kunde flytta in i det nya skafferiet härom dan! Såhär såg det ut innan vi började riva ut det gamla skafferiet och skåpen däromkring:

Sen flyttade vi kylen och rev ut allt:

Det här är det enda vi kommer att riva ut i köket (förutom golvet), resten ska bara målas och piffas. Fint trägolv, men kallt och dragit blir det. Bra i skafferiet!

Stommen på plats och vi provar ut hyllstorleken med olika matpaket 🙂

All mat på golvet och köksbordet i hallen, lite rörigt blev det…

Jonathan sätter upp pärlspont. Jag är pirrig för det blir så fint! Går och fantiserar om inflyttningen.

Men först: måla måla måla. Så tråkigt. Sen, tadaaa:

Köket iordning (tillfälligt). Det blev så fint!!! Känns helt fantastiskt bra. Till vänster om skafferiet ska det upp några hyllplan tänkte jag, och längs väggen till höger ska Jonathan platsbygga en sittbänk. Och allt ska målas och väggarna ska tapetseras. Men just nu känns det perfekt jämfört med kaoset, haha! Vi kollar in i skafferiet:

Mikron är ju inte vacker, men skönt att slippa ha den i köket!

Alltså. Snart kommer vi stöka till här, men just nu njuter jag verkligen av ordningen!

Tömde kylen på burkar och flaskor, det är ju ändå kallt i skafferiet. Så nu är kylen helt tom, bara ägg och mejeriprodukter där! När det blir varmare ute flyttar vi väl tillbaka grejerna till kylen.

Det var bra att gå igenom skafferivarorna, hittade en del dubbletter. Tre paket brun farin och säkert fem olika förpackningar med bikarbonat! Vi är även ofrivilligt rika på bakpulver och senap 🙂

De där lika stora paketen i räta rader, skafferiporr, haha!

Och kolla vilken fin skål som Jonathans brorsa gjort till oss!

Jag är så otroligt nöjd och glad. Och det tar ju emot att börja riva ut saker för att måla i de andra skåpen nu, när ordningen tillfälligt återvänt, haha! När bordet var inburet till köket igen hade vi inflyttningsfest för skafferiet.

Kära dagbok

Igår började jag dagen som vanligt – långfrukost framför Morgonstudion. Lägg märke till Bobos lilla nos under filten i soffan 🙂

Jag sitter kvar i säkert en timme efter att barnen åkt till skolan. Det är skönt att vakna långsamt till brasans sprak, och dessutom tar det ungefär en timme för mig att tvinga i mig en macka på morgonen. Jag behöver den för att orka med en arbetsam djurrunda på en dryg timme:

Först gick jag till fåren och fyllde på hö åt dem. Släppte ut korna som kom och kollade om höet vid foderbordet ute var godare än det i stallet.

Det var det, de glufsade på även om Mållan ser missnöjd ut. Det gör hon jämt, även när hon är nöjd och glad, det är bara hennes uppsyn helt enkelt. Här ser man dynamiken i koflocken tydligt – Flora står intill Mållan och äter obekymrat, Frida håller sig på behörigt avstånd och äter från en egen plats, skyddad från Mållans elaka påhopp.

Grisarna fick frukost – idag blev det kornkross. Oftast får de bröd och grönsaker från Ica plus foderärtor, men nu var icamaten slut. Grisarna behöver mycket mat när det är kallt eftersom de är ute jämt.

Sen mockade jag i kornas lösdrift, dagens jobbigaste och tråkigaste. Det är lätt att lyfta bort bajset så länge de inte legat i det och plattat till det och masserat ner det i ströbädden – vilket de nästan alltid har gjort. Nåja, det är ändå dagens träningspass. Det är viktigt att pulsen går upp någon gång under dagen ju!

Mållan hade siktat bra som vanligt och lyckats både kissa och bajsa i matskålen (efter att hon ätit färdigt gubevars). När jag ser det här fantiserar jag om rumsrena kor som går på pottan, så behövde man bara tömma den varje dag, haha. Nämen kor bajsar otroligt mycket och de är experter på att bajsa på knäppa ställen. På varje liten avsats i stallet ligger det en bajshög, ofta i vattenbaljan och nästan varje dag i höhäcken.
När jag gnäller över kornas enorma bajsmängder försöker jag tänka på hur mycket nytta vi kommer ha av bajset sen i form av gödsling och jordförbättring.

I alla fall, efter djurrundan grundade jag ett av köksskåpen inför målning. Köksrenoveringen går långsamt eftersom vi ju använder köket samtidigt – det blir en himla oreda om man river ut allt ur alla skåp på en gång. Så innan skafferiet är klart och inflyttat så tar jag ett eller två skåp i taget för att inte skapa kaos med för mycket prylar framme.

Apropå skafferiet, titta vad fint det blir! Jag är så otroligt glad för det och gottar ihjäl mig i förväg inför inflyttningen. Jonathan har byggt hela ”skalet” och jag har grundmålat väggarna därinne. Nu ska Jonathan bygga hyllorna, jag ska måla rubbet och belysning ska upp. Det blir en lampa som tänds automatiskt när man öppnar skafferidörren, känns helt orimligt lyxigt!

Sen tog jag en lunchpromenad med Bodil som vägrade följa med ut till sommarhagen för det var för tråkigt, hon stod på gårdsplan och låtsades att hon inte hörde när jag ropade på henne. Jag gick in och hämtade kopplet, och då blev det fart, för då förstod hon att hon skulle få gå på nya vägar. Eller nya och nya, vi gick längs vägen helt enkelt – men det är ändå mycket intressant för Bobo att gå där och sniffa efter vem som kissat sen hon var där senast och såna saker.

Sen blev det lunch i hallen där vårt köksbord står just nu under skafferibygget. Det är opraktiskt och trångt, men ändå mysigt med ny utsikt, och jättemysigt att sitta vid kaminen! Jag och Morris och Jonathan åt falukorvsrester. Ospännande, men trevligt ändå tycker jag.

Jahapp, efter lunch gick jag ut och skottade uppfarten för att kunna ta mig till Norrtälje och köpa mer färg, några hyllplan och mat. Dagens andra träningspass, hurra!

Gulliga Bertil kom och sa att hans mat var slut, så jag följde med honom in i ladan och fyllde på.

Hemma igen, mellis i hallen i värmen från kaminen. Sa hej till barnen som trillade in från skolan. Jag hade en idé om att jag skulle äta en semla om dagen ända till påsk (haha, braka rätt igenom fastan på semlor, så blasfemiskt va!) men det sket sig eftersom semlorna var slut i affärn, så det blev en tråkig macka. Sen gjorde jag kvällsrundan hos djuren:

Tog in ägg, räknade in hönsen och stängde om dem, kollade att de hade vatten och mat.

Tog in korna och gav dem lite kross och mineraler, fyllde på hö och vatten och ryktade dem lite. Kossor är extrema vanedjur, de står alltid och väntar på mig om jag är sen.

Mållan har en egen avdelning i stallet bakom en bom, eftersom hon mobbar Frida annars och inte låter henne äta. Efter att Mållan tömt sin krosshink lägger hon sig alltid på knä med frambenen och sträcker sig så långt hon kan in under bommen och försöker nå Fridas och Floras krosshinkar.
Det låter som att Mållan är världens mest diktatoriska ledarkossa, och det är hon på sätt och vis, men hon är absolut inte väre än andra kossor. Kor är taskiga motvarandra helt enkelt. Men de är också snälla – Mållan och Flora (och Flora och Frida) står ofta och gosar, kliar sig mot varandra och slickar varandra kärleksfullt. Mållan är taskig mot Frida men inte så att hon gör illa henne, hon bara markerar vem som bestämmer och kontrollerar att Frida vet sin plats.

Efter att vi ätit pastasallad med halloumi till middag (jag får ofta ett sommarmatsryck mitt i vintern) målade jag i köksskåpet och skafferiet.

Sen tog jag ett bad och lyssnade på USA-podden medan Jonathan och Ines var ute med hunden.

Sen läste jag Mördarens apa för Ines och Bodil i Ines säng. Väldigt mysigt, varför slutade man någonsin med godnattsaga?

Slutade dagen där den började – i tv-soffan. Kollade på Aktuellt med Sixten som vanligt. Kollar alltid kl 21 pga boomer, hetsar alltid för att inte missa löpet, då känns det meningslöst att kolla. Igår grät jag en skvätt åt ett reportage om migranternas tillvaro i något slags informellt läger Bosnien. Det är så hemskt hur människors liv ser ut. De sover under bar himmel mitt i vintern. Barnfamiljer. Och jag som surar för att jag inte har råd att köpa tapeter till köket.

Sen gick jag i alla fall och la mig och läste den här boken som är väldigt intressant och högst aktuell.

Så går hela veckan alla dagar och år.