Men Bob, vad gör du här?

Igår när jag satt i köket och åt lunch kom Bob knallande uppför backen från gårdsplan! Jag rusade ut med lunchtallriken i handen.

”Men hej, så det här är er hage alltså”, tänker jag att han sa när han klev in genom grinden. Han var väldigt intresserad.

Kunde tänka sig att följa med tillbaka till hagen, men inte förrän han tagit ett varv och kollat in vedskjulet och lite annat. Han har ju aldrig varit här förut!

Bob är lite trög, och jag tror att han är döv. Men han är snäll! Han lät sig lockas med min lunchtallrik. Nere på gårdsplan mötte vi Pia och Peggy! De gick runt och intresserade sig, nosade nyfiket på allt nytt och kikade in genom dörrspringan till kostallet. Jag ringde Jonathan som fick ursäkta sig i sitt möte för att komma ut och hjälpa till att få in grisarna.

Det var inga större problem faktiskt, de följde gärna med tillbaka in innanför stängslet. Det visde sig att ett träd vält över tråden så den låg i snön på ett ställe där grisarna kunde gå ut. Våra grisar har allt de behöver i hagen, men grisar är nyfikna av sig, så märker de att de kan gå ut så gör de förstås det. Jag gick ett varv runt hagen, och upptäckte att det såg ut såhär på flera ställen:

Men det hade lyckligtvis inte grisarna upptäckt. Deras hage är så stor så de har inte ens varit här sen snön kom. Men jag får ta en runda med skovel och extra stängselstolpar i helgen.

Snö snö snö

Såhär såg det ut när jag tittade ut genom köksfönstret imorse. Ojojoj, det slutar inte vräka ner. Vilken snövinter! Allt är extremt tungjobbat nu, när man pulsar till knäna vart man än ska, släpandes på vatten, hö, grismat, kobajs… Men det är fantastiskt vackert och mysigt, och jag mår så mycket bättre den här vintern än den förra jämngrå geggamojavintern.

Vi tänkte att vi kunde använda traktorn för att snöröja lite. Vi har inget plogblad tyvärr, men en liten skopa! Så vi bytte ut balgripen mot skopan (det tog en halvtimme och vi blev osams men sen gick det bra och då blev vi sams, haha) och började stöka runt.

Det gick ganska bra. Inte jättebra, men ganska. Vi har nog inte tekniken riktigt, men det blev i alla fall väldigt mycket bättre! Och det var väldigt roligt. Jag älskar att köra traktorn. Jonathan har fortfarande ångest varje gång för att han tror att något ska gå sönder, men jag tycker bara det är kul, för jag tror ju aldrig att något ska gå sönder.

Men sen blev sikten allt sämre pga det extrema snöandet (och vindrutetorkaren funkar inte, eller jag vet i alla fall inte hur man sätter igång den)…

Och vad gör man när snön vräker ner och man är mitt i oxveckorna? Man går in och fyller på i kaminen, tänder några ljus och äter en semla.

Skafferiet!

Vår köksrenovering går långsamt framåt. Ett stort framsteg var att vi kunde flytta in i det nya skafferiet härom dan! Såhär såg det ut innan vi började riva ut det gamla skafferiet och skåpen däromkring:

Sen flyttade vi kylen och rev ut allt:

Det här är det enda vi kommer att riva ut i köket (förutom golvet), resten ska bara målas och piffas. Fint trägolv, men kallt och dragit blir det. Bra i skafferiet!

Stommen på plats och vi provar ut hyllstorleken med olika matpaket 🙂

All mat på golvet och köksbordet i hallen, lite rörigt blev det…

Jonathan sätter upp pärlspont. Jag är pirrig för det blir så fint! Går och fantiserar om inflyttningen.

Men först: måla måla måla. Så tråkigt. Sen, tadaaa:

Köket iordning (tillfälligt). Det blev så fint!!! Känns helt fantastiskt bra. Till vänster om skafferiet ska det upp några hyllplan tänkte jag, och längs väggen till höger ska Jonathan platsbygga en sittbänk. Och allt ska målas och väggarna ska tapetseras. Men just nu känns det perfekt jämfört med kaoset, haha! Vi kollar in i skafferiet:

Mikron är ju inte vacker, men skönt att slippa ha den i köket!

Alltså. Snart kommer vi stöka till här, men just nu njuter jag verkligen av ordningen!

Tömde kylen på burkar och flaskor, det är ju ändå kallt i skafferiet. Så nu är kylen helt tom, bara ägg och mejeriprodukter där! När det blir varmare ute flyttar vi väl tillbaka grejerna till kylen.

Det var bra att gå igenom skafferivarorna, hittade en del dubbletter. Tre paket brun farin och säkert fem olika förpackningar med bikarbonat! Vi är även ofrivilligt rika på bakpulver och senap 🙂

De där lika stora paketen i räta rader, skafferiporr, haha!

Och kolla vilken fin skål som Jonathans brorsa gjort till oss!

Jag är så otroligt nöjd och glad. Och det tar ju emot att börja riva ut saker för att måla i de andra skåpen nu, när ordningen tillfälligt återvänt, haha! När bordet var inburet till köket igen hade vi inflyttningsfest för skafferiet.

Kära dagbok

Igår började jag dagen som vanligt – långfrukost framför Morgonstudion. Lägg märke till Bobos lilla nos under filten i soffan 🙂

Jag sitter kvar i säkert en timme efter att barnen åkt till skolan. Det är skönt att vakna långsamt till brasans sprak, och dessutom tar det ungefär en timme för mig att tvinga i mig en macka på morgonen. Jag behöver den för att orka med en arbetsam djurrunda på en dryg timme:

Först gick jag till fåren och fyllde på hö åt dem. Släppte ut korna som kom och kollade om höet vid foderbordet ute var godare än det i stallet.

Det var det, de glufsade på även om Mållan ser missnöjd ut. Det gör hon jämt, även när hon är nöjd och glad, det är bara hennes uppsyn helt enkelt. Här ser man dynamiken i koflocken tydligt – Flora står intill Mållan och äter obekymrat, Frida håller sig på behörigt avstånd och äter från en egen plats, skyddad från Mållans elaka påhopp.

Grisarna fick frukost – idag blev det kornkross. Oftast får de bröd och grönsaker från Ica plus foderärtor, men nu var icamaten slut. Grisarna behöver mycket mat när det är kallt eftersom de är ute jämt.

Sen mockade jag i kornas lösdrift, dagens jobbigaste och tråkigaste. Det är lätt att lyfta bort bajset så länge de inte legat i det och plattat till det och masserat ner det i ströbädden – vilket de nästan alltid har gjort. Nåja, det är ändå dagens träningspass. Det är viktigt att pulsen går upp någon gång under dagen ju!

Mållan hade siktat bra som vanligt och lyckats både kissa och bajsa i matskålen (efter att hon ätit färdigt gubevars). När jag ser det här fantiserar jag om rumsrena kor som går på pottan, så behövde man bara tömma den varje dag, haha. Nämen kor bajsar otroligt mycket och de är experter på att bajsa på knäppa ställen. På varje liten avsats i stallet ligger det en bajshög, ofta i vattenbaljan och nästan varje dag i höhäcken.
När jag gnäller över kornas enorma bajsmängder försöker jag tänka på hur mycket nytta vi kommer ha av bajset sen i form av gödsling och jordförbättring.

I alla fall, efter djurrundan grundade jag ett av köksskåpen inför målning. Köksrenoveringen går långsamt eftersom vi ju använder köket samtidigt – det blir en himla oreda om man river ut allt ur alla skåp på en gång. Så innan skafferiet är klart och inflyttat så tar jag ett eller två skåp i taget för att inte skapa kaos med för mycket prylar framme.

Apropå skafferiet, titta vad fint det blir! Jag är så otroligt glad för det och gottar ihjäl mig i förväg inför inflyttningen. Jonathan har byggt hela ”skalet” och jag har grundmålat väggarna därinne. Nu ska Jonathan bygga hyllorna, jag ska måla rubbet och belysning ska upp. Det blir en lampa som tänds automatiskt när man öppnar skafferidörren, känns helt orimligt lyxigt!

Sen tog jag en lunchpromenad med Bodil som vägrade följa med ut till sommarhagen för det var för tråkigt, hon stod på gårdsplan och låtsades att hon inte hörde när jag ropade på henne. Jag gick in och hämtade kopplet, och då blev det fart, för då förstod hon att hon skulle få gå på nya vägar. Eller nya och nya, vi gick längs vägen helt enkelt – men det är ändå mycket intressant för Bobo att gå där och sniffa efter vem som kissat sen hon var där senast och såna saker.

Sen blev det lunch i hallen där vårt köksbord står just nu under skafferibygget. Det är opraktiskt och trångt, men ändå mysigt med ny utsikt, och jättemysigt att sitta vid kaminen! Jag och Morris och Jonathan åt falukorvsrester. Ospännande, men trevligt ändå tycker jag.

Jahapp, efter lunch gick jag ut och skottade uppfarten för att kunna ta mig till Norrtälje och köpa mer färg, några hyllplan och mat. Dagens andra träningspass, hurra!

Gulliga Bertil kom och sa att hans mat var slut, så jag följde med honom in i ladan och fyllde på.

Hemma igen, mellis i hallen i värmen från kaminen. Sa hej till barnen som trillade in från skolan. Jag hade en idé om att jag skulle äta en semla om dagen ända till påsk (haha, braka rätt igenom fastan på semlor, så blasfemiskt va!) men det sket sig eftersom semlorna var slut i affärn, så det blev en tråkig macka. Sen gjorde jag kvällsrundan hos djuren:

Tog in ägg, räknade in hönsen och stängde om dem, kollade att de hade vatten och mat.

Tog in korna och gav dem lite kross och mineraler, fyllde på hö och vatten och ryktade dem lite. Kossor är extrema vanedjur, de står alltid och väntar på mig om jag är sen.

Mållan har en egen avdelning i stallet bakom en bom, eftersom hon mobbar Frida annars och inte låter henne äta. Efter att Mållan tömt sin krosshink lägger hon sig alltid på knä med frambenen och sträcker sig så långt hon kan in under bommen och försöker nå Fridas och Floras krosshinkar.
Det låter som att Mållan är världens mest diktatoriska ledarkossa, och det är hon på sätt och vis, men hon är absolut inte väre än andra kossor. Kor är taskiga motvarandra helt enkelt. Men de är också snälla – Mållan och Flora (och Flora och Frida) står ofta och gosar, kliar sig mot varandra och slickar varandra kärleksfullt. Mållan är taskig mot Frida men inte så att hon gör illa henne, hon bara markerar vem som bestämmer och kontrollerar att Frida vet sin plats.

Efter att vi ätit pastasallad med halloumi till middag (jag får ofta ett sommarmatsryck mitt i vintern) målade jag i köksskåpet och skafferiet.

Sen tog jag ett bad och lyssnade på USA-podden medan Jonathan och Ines var ute med hunden.

Sen läste jag Mördarens apa för Ines och Bodil i Ines säng. Väldigt mysigt, varför slutade man någonsin med godnattsaga?

Slutade dagen där den började – i tv-soffan. Kollade på Aktuellt med Sixten som vanligt. Kollar alltid kl 21 pga boomer, hetsar alltid för att inte missa löpet, då känns det meningslöst att kolla. Igår grät jag en skvätt åt ett reportage om migranternas tillvaro i något slags informellt läger Bosnien. Det är så hemskt hur människors liv ser ut. De sover under bar himmel mitt i vintern. Barnfamiljer. Och jag som surar för att jag inte har råd att köpa tapeter till köket.

Sen gick jag i alla fall och la mig och läste den här boken som är väldigt intressant och högst aktuell.

Så går hela veckan alla dagar och år.

Hejdå killdjuren

Hos oss bor nästan bara tjejdjur. Killdjur är jobbiga att ha – ofta blir de bråkiga med åren, och så måste man ha dem åtskilda från tjejerna för att det inte ska bli barn jämt och ständigt.

Undantaget är hönsen, hos dem får det gärna bo en tupp som tar hand om damerna och beskyddar dem, och förstås befruktar äggen (men det gör ju inget så länge hönorna inte ruvar på dem). En hönsflock mår bra och känner sig trygg av en tupp (eller för den delen en ledarhöna).

Bob jobbar fortfarande hos Pia och Peggy som synes ovan, så han får gå kvar över tiden för nästa brunst också för säkerhets skull. (Bilden är från en påsättning den 11 januari, så om det tar sig kommer Pia att grisa runt den femte maj – mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.) Om några veckor får Bob åka till slakteriet och så hamnar han på grillen i sommar.

Baggen Ymer var en elak jävel. Eller han gjorde ju bara sitt jobb egentligen, men han stångade mig så jag hade ont i flera månader. Annars var han sådär lite överkelig som killdjur ofta blir faktiskt, kom och gnuggade sig mot en och ville bli kliad. Problemet var bara att han stank så att man fick lägga alla kläder i tvätten om man gosat med honom.
Ymer slaktades härom dan av Jonathan och hans arbetskompis som är jägare. Hans liv fick sluta på bästa tänkbara sätt för ett djur – han blev ledd åt sidan och så pang var han död, innan han ens hade hunnit fatta misstankar.

Det där med slakt har jag nästan vant mig vid. Inför själva dödandet har jag alltid lite ångest, men sen går det snabbt och odramatiskt och jag tänker efteråt att det inte var så farligt. Just nu kokar jag hundmat av Ymer, skinnet ligger saltat och väntar på att frysas in och skickas med nästa års leverans till garveriet.

Köket! Äntligen!

Köksrenovering har känts så avlägset eftersom det är så himla dyrt. Även om vårt kök är trist och slitet är det hyfsat funktionellt, så vi har lagt krutet på annat. Men efter att ha dreglat över Simnatorpets kök på insta:

Så blev jag ändå inspirerad att måla om och tapetsera, och då började Jonathan prata om att bygga ett skafferi och en väggfast sittbänk. Och så vill vi ju byta ut den fula plastmattan på golvet. Detta har vi gjort hittills:

Jag har tejpat upp två tapetprover på väggen – jag röstar för den övre (alltså PRICK samma som Simnatorpets, hehe), vad tycker ni?

Jonathan har ritat skafferiet på golvet.

Och så har jag krafsat upp ett hål för att se hur det ser ut under plastmattan…

Sen insåg vi att vi inte har råd att göra allt på en gång. Så vi börjar med att bygga skafferiet och bänken och måla, och väntar med tapeterna och golvet (det blir ett linoleumgolv, trägolvet kanske är fint (eller i alla fall innan jag stack kniven i det, se ovan) men det blir för kallt och dragigt.)

Såklart sväller projektet hela tiden; om vi tar bort det här överskåpet för att få plats med skafferiet blir det en snutt där det nya taket saknas, då måste vi skarva där, och om vi skarvar på en ny taksnutt så borde vi måla hela taket så det blir samma nyans… Om vi byter ut den listen borde vi byta alla, osv osv.

Men! Vi tar en liten bit i taget. Det blir bra! Idag ska jag röja upp en plats i hallen innanför köket mot Sixtens rum där kylen ska stå, och så kanske jag hinner måla insidan av ett skåp också.

Men först ska jag gå ut och ta in korna, för nu har det börjat snöa regnblandat därute, ser jag från min nya skrivbordsplats i sovrummet (Jonathan snodde arbetsrummet när han började jobba hemifrån i våras).

Hej igen…

Det blev ett långt jullov från bloggen, men jag har inte åkt till Dubai, lovar 🙂

Imorgon börjar vardagen igen. Den här julen blev stillsam, nedskalad, lugn och lång. Skönt faktiskt! Man är ju bra sugen på att träffa folk nu, men samtidigt rätt skönt att vila i att det faktiskt inte går, och bara softa istället.

Eller softa och softa, jag har dragit igång en köksrenovering (mer sen), Jonathan har gjort ved, och så har vi ju allt det dagliga på gården. Men vi har också spelat spel med barnen, legat i sängen och läst tidningen efter frukost och ja, softat helt enkelt.

Ines 12-årsdag igår blev la grand finale på jullovet. Och firades förstås på bästa coronavis med en skogsutflykt (hur blir backlashen på detta extrema friluftsår, undrar jag). Vi tog fyrhjulingen till en fin plats i skogen där ingen av oss varit förut.

Fort gick det och det var ganska läskigt för det var så halt. Vi slirade hit och dit i kärran bakom fyrhjulingen, och jag kan ha skrikit en del, till barnens förtjusning.

Varm choklad och fika från Ica. Så typiskt att det alltid ligger en plastpåse någonstans när man ska ta en lite härlig bild.

Särskilt för Bobo är det härligt med nya platser. Hennes värld är väldigt liten för det mesta, huset, trädgården och samma promenad i sommarhagen dag ut och dag in. Hon blir otroligt förtjust över att få nosa på nya platser.

På kvällen åt vi marängswisstårta, och idag ska 12-åringen färga håret limegrönt. Jag ska hänga tvätt och måla insidan av ett köksskåp.

Det blir skönt med vardag igen. Vi får se hur det går för högstadieungarna, men de ska till skolan imorgon i alla fall. Blir skönt för alla!

Vi hörs snart!

Julen

När det dagades på julaftons morgon sken solen och frosten gnistrade. Tacklammen i trädgården hade gjort sig fina med hö.

Det krävs så lite av naturen för att man ska få lyckopirr såhär års. Solen alltså! På sommaren är man så blasé, men nu, vilken enorm lyckokänsla varje gång den visar sig! Noll gånger i november i år, och nästan samma i december tror jag. Men på julafton!

Korna blev utsläppta. Gonade sig i solen även de. Och Flora intresserade sig.

Och jag mockade i kostallet och tänkte på Jesusbarnet.

Sen kom Jonathans föräldrar och barnens kusin för att fira en liten julafton. Resten fanns med på länk…

Pussar skickades, skålar utbringades.

Vi kollade på Kalle såklart.

Så mysigt att ha Morris här hos oss!

Sen kom en väldigt speciell tomte som var effektiv och langade paket åt alla håll samtidigt!

Och sen började det snöa! På julafton! Så fantastiskt va.

2020

Det är så speciellt med julen. Man blir sentimental, blödig. Känner sig tacksam över allt man har. Gråter lite över alla som har det svårt. Börjar summera året.

Den dominerande känslan i år är: vi är så förskonade!

Vi är friska. Våra liv har inte slagits i spillror. Bra saker hände oss 2020 trots allt. Här är det jag kommer på:

Alla resor. Vi inledde året med en kryssning till Helsingfors och något skumt akvarium där jag såg mitt livs fulaste djur – någon slags djuphavsål typ, som resten av familjen blev väldigt sugna på att ta hem. I februari åkte jag och Jonathan till Gotland och hälsade på våra kompisar som har en gård där. Vi badade bastu och hoppade i havet, lagade god mat och drack vin, vilade oss mitt på dagen och satt och läste ostört hela båtresan. Väldigt fint! Och i somras upptäckte vi fjällen – precis som alla andra. Jag har inte sett fjällen ordentligt tidigare och blev helt tagen.

Alla barn. Jag har fått två nya syskonbarn! Det är så fint med syskonbarn. Jag njuter verkligen av bebisar som jag känner och älskar men har noll ansvar för själv! Njuter också massor av mina egna stora barn som är så fina, roliga och knäppa. I höstas flyttade Morris hem igen och bor i sitt hus här på gården, det är så mysigt för alla. Jag njuter verkligen av att finnas tillgänglig för barnen och umgås mycket med dem, och jag är så glad att de fortfarande vill umgås med oss. Ett fint minne är från värmeböljan i juni, då jag och Sixten flera gånger packade ner våra böcker, våra badkläder och en fikakorg och åkte till havet bara vi två.

Jonathan. Jag är så tacksam över att jag har ett lyckligt, tryggt och harmoniskt äktenskap. Jonathan är smart, snygg, rolig, snäll, omtänksam, jämställd, stark och praktisk. Vi har haft ett jättemysigt år och inte tröttnat på varandra alls fast vi tillbringat nästan all tid tillsammans.

Gården. Det är så skönt att bo på en plats där allt fortsätter som vanligt, vad som än händer i världen. Jag lyssnar på radio hela dagarna när jag jobbar på gården, och det har varit så surrealistiskt att höra rapporterna från den stora världen, samtidigt som allt har varit som vanligt hos oss.
Vi har också tagit stora steg i vårt bondeliv det här året – störst och bäst var att skaffa kor! Jag är så lycklig över att Jonathan gick med på det till slut. Frida och Flora är de sötaste kvigkalvarna, knasiga, keliga och nyfikna. Mållan är en trygg och cool ko, en bra mamma och lätt att mjölka. Att sitta vid hennes varma lena juver i doften av varm mjölk och höra sommarregnet smattra på plåttaket, det är så otroligt mysigt att det knappt går att beskriva med ord! Och känslan att göra sitt eget smör, att göra fläskpannkaka på egna ägg, egen mjölk och eget fläsk, den är ju magisk.
Vi har också bestämt oss för att fixa slåttern själva, vi köpte en traktor och en massa coola redskap. Känner mig så förväntansfull! Och så har vi börjat sälja på rekoring, bästa sättet att nå ut till kunderna, verkligen ett stort lyft för vår business!

Och så världen. Trump åker ut och vaccinet är här! Två stora lättnader.

Imorgon kommer Jonathans föräldrar – som har antikroppar – hem till oss tillsammans med Jonathans systerdotter, vars mamma jobbar på covid-iva.

Hoppas ni får en fin julafton, att ni är friska och slipper vara ensamma, att ni inte smittar någon eller blir smittade! God jul allesamman!

Vi blir avbrutna

Egentligen kanske livet är såhär för alla, men på en gård är det extra tydligt: vi blir avbrutna hela tiden av mer akuta ärenden. Det dyker alltid upp något som måste fixas direkt. Grejer som saknar deadline blir aldrig gjorda.

Jag har tänkt hela tiden att jag har så gott om tid för att julstäda och laga mat, så hips vips är det bara två dagar kvar! Varje morgon när jag vaknar så tänker jag: efter djurrundan börjar jag städa. Sen händer nåt.

Idag var det att vi upptäckte att grisarna (säkert Bob!) sabbat sitt hus så ett stort hål gapade ut mot friheten på baksidan!

Så vi fick ägna dagens ljusa timmar åt att laga svinstian. Grisarna är otroligt nyfikna! Alltså verkligen väldigt väldigt intresserade av vad vi håller på med. De kommer travande så fort de hör oss, och gör ett roligt kluckande grymtläte som betyder typ ” vad är på gång?”.

Här stod Pia och tittade på oss en lång stund när vi arbetade.

Vi satte upp en bom så grisarna inte skulle gå in i huset från framsidan, när vi skulle få jobba på baksidan. Bara den där bommen väckte stor uppståndelse i sig! När de försökte klättra över den fick jag gå iväg och kasta brödbitar till dem en bit bort medan Jonathan gjorde klart. Man kan alltid distrahera dem med mat.

I alla fall, istället för att städa och laga julmat blev det grishusrenovering idag! Så är livet hos oss, det händer saker som inte kan vänta typ varje dag. Men julmaten har ju också en tydlig deadline, så imorgon sätter jag fart!