En jobbig dag

Igår var en så jobbig bondedag. Det blåste som fan och flera plåtar på ladutaket – som jag riskerat liv och lem för att lägga – blåste av.

Jag oroade mig för Mållan och hennes mastit hela dagen, och på kvällen åkte vi till slakteriet med de sista lammen för i år. Vi flängde runt och försökte styra upp saker, få tag på folk och lösa problem.

Men vi gjorde också en rolig sak! Vi tog tackorna till vinterhagen och den nya fina lösdriften, och sen släppte vi på baggen.

Han skred genast till verket. Ylva stod till förfogande! När bilden togs hade han varit i hagen i mindre än en minut. Och jag skapade en ny anteckning i mobilen:

Ja, så nu börjar det nya fåråret. Det känns så fint att mitt i mörkaste november tänka på lammen och våren.

Idag är en bättre dag – konstigt nog eftersom den innehåller död. Mer om det sen!

Man behöver grannar på landet

Att ha djur är svårt, det är läskigt med ansvaret när de blir sjuka, det är upp till mig som djurägare att hålla koll så att de mår bra och att ingripa om de inte gör det.

Och kor är extra svårt. Det är ett nytt djurslag för mig så jag har inga rutiner och ingen förförståelse. Jag försöker lyssna på alla goda råd, men det är inte säkert att jag skulle följt dem om jag haft egen erfarenhet att luta mig mot.

En kombination av många kockar, en avbruten sinläggning och en försenad medicinleverans (avregleringen av apoteksverksamheten ger mig hjärtklappning av iska varje gång jag tänker på det!!!!) gjorde att Mållan nu fått en mastit (juverinflammation). Det känns extra jobbigt eftersom hon var så otroligt sjuk precis när hon kalvade och faktiskt höll på att dö.

Men det ska hon inte göra den här gången! Tack vare fantastiska människor i mitt nätverk fick hon pencillin direkt igår kväll, bara några timmar efter att jag upptäckt att hon hade feber. Grannen hade pencillin (som såklart en veterinär ordinerat), och en annan granne kunde komma och sticka den gigantiska sprutan genom Mållans supertjocka hud (Mållan är extremt spruträdd och måste stå totalt fixerad för att det ska funka).

Sån otrolig lättnad när grannen direkt sa ja på fredagskvällen och kom över för att ge sprutan. Jag är så tacksam för våra grannar. Man behöver grannar på landet, sa hon som gav sprutan, och det är verkligen sant.

Oduglig men tillfälligt nöjd

Jag har gjort illa mitt knä på något sätt. Jag kan inte säga exakt vad som hände, det har krånglat ett tag (kanske ända sen jag blev stångad av baggen faktiskt), men nu är det värre än någonsin. Igår morse grät jag nästan (eller jag gick och gnällde för mig själv i alla fall) i slutet av djurrundan när jag hade suttit på huk och mjölkat, mockat och sen släpat hö till alla. Resten av dagen var jag ett vrak, och i morse när jag vaknade kunde jag inte stödja på benet.

Jag har fått en telefondiagnos av en läkare; hydrops (vilket hittepåord!), det ska nog gå över av sig själv med vila. Blev erbjuden kryckor men där går gränsen!

Men jag har förstås tagit det lugnt idag, suttit vid skrivbordet och gjort bokföring och ringt en massa samtal och betat av såna där surdegar som ligger och alstrar stress.

Jonathan och barnen är i Falu gruva idag och Morris (som har flyttat hem till oss igen, hurra!) sitter i sitt hus och jobbar, så det är helt lugnt här. Jag har satt mig i fåtöljen i vardagsrummet med min stickning och tänkte lyssna ikapp på USA-podden.

Tänt ljus har jag förstås gjort också, och en brasa. Därute regnar det på hönsen.

Vilken LYX ändå! Sånt här gör jag bara när jag av tvång är stillasittande – nu känns det rätt bra ändå med det där skadade knäet.

Var tionde bild

Bildregn! Här kommer nio bilder som råkar vara var tionde bild från igår och bakåt på min mobil:

Från igår när Sixten lagade pizza. Ines flätade hans hår så det inte skulle hamna i maten. Så himla god söndagsmiddag med långjäst pizzadeg och hemkokt tomatsås!

Mina och Ines spökmaränger. De blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Skärmdump på Simnatorpets kök, som jag fantiserar om att kopiera rakt av gällande färg- och tapetval.

Tjurkalven Hoppes härstamningsbevis. Han har väldigt förnämlig härstamning minsann!

När jag och Ines var hos tandis i Stockholm krävde hon att få leka i en park. Barnen är galna i parker eftersom de inte har några hemma. På riktigt, det gäller både 15-åringen, 13-åringen och 11-åringen.

Vi var också på en 4H-gård och träffade en häst som Ines känner. Ines blev lite rörd men hästen brydde sig ej. Hon åt.

Sixten provade jeans i Täby centrum och ställde ifrån sig skorna på ett sätt som fick mig att tänka: ”Ständigt denna vessla.”

Selfie från rekoringen i Täby.

Slutligen: korna vid sin tillfälliga matplats i vinterhagen. Det var allt för idag!

Mörkersmockan

Visst, det är jobbigt för alla när dagsljuset försvinner och vi börjar vår förtvivlat långa becksvarta resa mot våren. Men här ute famlar vi bokstavligen i mörkret. Varje år i oktober blir jag överrumplad, nu är det pannlampa på om man vill hämta middag efter klockan 16. Det gäller att ha alla sysslor gjorda före middagen – hela djurrundan, stänga om hönsen och kanske till och med gå ut med hunden – så att man kan falla ihop direkt efter middagen.

Och kossorna har redan förvandlat vinterhagen till ett ler- och bajsbad. Jag hoppas hoppas på en snörik gnistrande vinter! Hellre knacka hål på isen i djurens vattenhinkar flera gånger om dan än att klafsa runt i geggamoja.

Imorgon hoppas jag att jag hinner sätta upp julbelysningen på altanen. Tycker det är fritt fram för utebelysning vid allhelgona ungefär – det gör ju så otroligt stor skillnad. Och det enda rimliga sättet att klara sig igenom det kommande halvåret är ju mängder av mys!

Rekoring

Förra veckan var vi på våra två första rekoringar, i Norrtälje och i Arninge. Det var så kul! Vi sålde våra lammlådor och de gick åt i ett nafs, vi sålde slut på allt!

En rekoring är en direktlänk mellan producent och konsument, via en facebookgrupp kopplas lokala producenter ihop med de som vill handla. Alla affärer är uppgjorda i förväg, så man riskerar inget som producent, man bara åker till en bestämd plats (i det här fallet en parkeringsplats i Arninge) och lämnar ut produkterna till köparna som redan har betalat med swish.

Vi kom i skymningen och ställde ut vår hemgjorda skylt:

Många andra säljare hade fina skyltar, små bord och ljuslyktor utställda, jag känner att vi ska steppa upp lite till nästa gång. Stämningen är ju en del av grejen – och det blev faktiskt riktigt mysigt fastän det knappast var Skansens julmarknad direkt med alla bilar på en stor parkering vid ett köpcentrum.

Många köpare kom med små korgar (helt sant, haha) och långa listor på allt de köpt, så gick de runt mellan bilarna och hämtade sina varor. Väldigt härligt för dem att komma hem och duka upp allt sen, och känna att man har gynnat en lokal småskalig producent och gjort ett klimatsmart val.

Jag älskar rekoringskonceptet för att det är så enkelt och självklart! Det är roligt att sälja till sina vänner som vi har gjort hittills, men mycket krångligare, och kundkretsen är ju begränsad.

Vill du handla av oss på rekoring, gå med i Norrtälje eller Arninge/Täby så ses vi där!

Hopp-förtvivlan-hopp osv

Alltså den här koresan som jag gav mig in på tillsammans med grannen och hennes kor för över ett år sedan. Vilken bumpy ride alltså! Vi kastas mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Från början var tanken att vi tillsammans skulle starta ett litet gårdsmejeri, men det sket sig för att två av tre kor kastade, alltså fick missfall. Den ena dessutom flera gånger. Mållan däremot, hon tog sig direkt, och i maj föddels lille Hoppe.

Jag skulle mjölka Mållan, men istället blev hon jättesjuk och sinade totalt, och sen fick hon en mastit, alltså juverinflammation… Ja, det sket sig också, jag mjölkade i några veckor till och från och Mållan hade mycket tålamod med mig. Men till slut släppte jag det när Mållan började sina igen på grund av att hon inte åt ordentligt och hundra olika andra saker tillstötte.

Hur som helst! Nu i onsdags var det i alla fall dags att skilja på Mållan och Hoppe, och Mållan skulle sinläggas och dessutom få en pencillinkur mot en mastitbakterie som hon har kvar. Så Mållan (och Melissa, som ska slaktas pga blir inte dräktig och är lite knäpp) fick komma ner till oss, medan Hoppe går kvar med Linda uppe hos grannen. Mållan ska stanna hos oss och bli klippan i vår lilla besättning. Hon är snäll och lugn och stabil, frisk (faktiskt, i grunden är hon väldigt stark, hon har bara haft otur). Hon kommer uppfostra Frida och Flora till hyggliga och trygga kor. Och hon är dräktig och kalvar i juni – det blir den första kalven som föds på vår gård!

I alla fall, sinläggningen var det. Och pencillinkuren. Det är alltså fyra tuber vars innehåll ska sprutas in i spenkanalerna. Det känns väldigt svårt och jobbigt. Dessutom har stackars Mållan gått med spänt juver hela dagen och råmat alltmer desperat efter kalven för att få bli tömd. Jag har lidit med henne, det är fruktansvärt stressande och obehagligt att gå med spänt juver, det vet jag mycket väl.

Till slut behövde vi lätta på trycket. Och hon lät oss mjölka! Det trodde jag inte! Efter så lång tid, hon har egentligen bara mjölkats några veckor och det var flera månader sen. Men efter lite sparkande och hoppande stod hon alldeles stilla och slappnade av medan Jonathan mjölkade och jag kliade. Så nu har vi bestämt oss för att börja mjölka igen, istället för att sinlägga henne. Hurra för Mållan, mjölken och oss!

Mina löjliga djur

Jag hade bara tänkt berätta vad jag gjorde imorse, men när jag kollar på bilderna jag tog ser jag att alla djuren håller på och larvar sig.

Morgonens första uppgift, efter att ha släppt ut Bodil på en kiss och öppnat till hönsen, är att ge Frida och Flora lite kornkross i varsin balja. Frida verkar missnöjd på nåt vis?

Jag binder fast kalvarna en stund medan de äter för att de ska vänja sig vid att stå uppbundna – när vi ska mjölka dem i framtiden eller behöver göra något med dem vill vi binda fast dem, och då ska de vara lugna och vana vid det, därför övar vi.

Sen börjar stora hösläparrundan. Såhär års är det mycket kånkande hit och dit eftersom djuren är så utspridda. Här får kalvarna hö i vinterhagen.

Och tackorna i sommarhagen (fast själva tackorna var någon annanstans). Hit släpar jag ju inget hö, men jag river fram nytt åt tackorna så de kan komma åt. Balen står i mitten under taket så de når inte in till den. Vi har just flyttat den portabla foderhäcken till en ny bal som ni ser.

Och slaktlammen fick också hö. Vi vill ju helst inte att deras pälsar ska bli fulla med hö eftersom de snart ska bli fina skinn, men det är helt omöjligt att slänga in hö utan att slänga det på dem.

Grisarna får också alltid mat i skallen. Men de bryr sig inte ett dugg, står bara och smaskar. Varje gång jag lägger upp en sån här bild vill jag tillägga att hela deras hage inte är såhär lerig, det är bara närmast staketet.

Sen gick jag tillbaka till kalvarna, gosade lite och släppte loss dem. Kolla Floras uppfodrande blick; ”jag har ätit klart för länge sen, var har du varit?”

Sen åkte jag med Bodil, som också ser väldigt löjlig ut pga rädd, till veterinären. Hon gillar inte att åka dit efter att vi lämnade henne där och hon fick sova i en bur. Hon matvägrade och satt bara och glodde helt apatiskt, stackarn. Men idag fick hon följa med hem i alla fall!

Hejdå lammen och Bella

Igår kväll lastade vi 13 lamm och Bella i grannens hästtransport och körde mot slakteriet. Vi känner oss alltid lite sorgsna när vi gör det, och den här gången en extra mycket eftersom Bella fick åka med.

Bella var vårt första goselamm, hon var så otroligt söt när hon var liten, titta bara:

Och hon var den fösta tackan född på gården som lammade. Men det var något knas med henne. Båda hennes lamningar har varit krångliga, och på slutet blev hon halt utan att vi kunde förstå vad det var – vi hittade inget fel varken på benet eller klöven eller någon annanstans. Så det var ändå rätt beslut.

Det värsta är att ta in dem i transporten när man ska åka hemifrån, de är så nyfikna och går självmant in för att kolla vad för kul som ska hända. Sen när vi väl kommer fram till slakteriet känns det okej ändå, lammen går själva ut ur transporten in i en egen box där de sover över natten, och redan innan vi har åkt har de käkat lite hö och lagt sig till ro och idisslar.

Men jag tänker att det ändå är bra att det känns lite att slakta sina djur. Även om man vet att de haft ett lyckligt liv – ska man nu äta kött så är det här det allra bästa – så dödar man dem faktiskt. Det är ju nåt fel på en om man inte reagerar på det alls.

Maskinparken växer

När vi var nyblivna lantisar köpte vi en traktor som var ett riktigt ras. Den sålde vi som skrot, och efter det sa vi: aldrig mer traktor! Vi anpassade vårt liv efter fyrhjulingen; Jonathan har uppfunnit och byggt en massa olika slags vagnar för att flytta ved, ta fram höbalar till djuren och sånt.

Det har funkat, men det har varit tungt, omständligt och tidskrävande. Och läskigt – varje gång vi använde vinschen till höbalsvagnen har jag varit rädd att någonting skulle sprätta upp på Jonathan och klyva skallen på honom ungefär. Och vi har ju fått leja ut hela höskörden varje år. Det har varit dyrt, men framför allt besvärligt att hitta någon som vill slå och som dessutom har tid att göra det precis när man själv vill ha slaget.

Men! Kanske var det kossorna som fick oss att inse att vi faktiskt är riktiga bönder nu och att vi behöver en traktor och redskap för att kunna sköta slåttern själva, göra höbalar, plasta in dem och flytta runt dem. Vi kopplade på vår granne som konsult och nu har vi i rask takt köpt på oss en balplastare (väldigt rolig grej som ser ut som någon slags åkattraktion från ett sånt där kringresande tivoli, man lägger på balen och så snurrar den runt samtidigt som den viras in i plast) och en balgrip (en ”klo” som griper om balen så man kan lyfta upp den) och en TRAKTOR! Titta vad fin den är!! Den är lika gammal som jag, och precis osm jag tuffar den på utan problem. Lite småfix förstås men inget farligt. Jag måste lära mig att mecka med den nu.

Den här vintern blir en dröm jämfört med förra. Inga fler svettiga pass i kolmörkret eller jobbiga backningar med fyrhjuling och kärra för att ta fram nytt hö till djuren.

Istället: hoppa in i traktorn, starta, köra fram balen, hoppa ur traktorn (men inte om traktorn har stjälpt, se nedan).