Alltid något

Nu när jag har slutat mjölka (mjölken räcker bara till kalvarna) så är mina morgnar så mycket lugnare. I teorin.

Grejen med att ha en massa djur är att man aldrig riktigt kan planera sin tillvaro. Någon blir sjuk, föder barn, rymmer eller hittar på nåt som måste adresseras omedelbart.

Imorse kände jag på riktigt ett litet pirr (jaja man är en simpel människa, men ändå lättgladd, det är ju bra!) över att slippa gå ut och mjölka utan istället få äta frukost och läsa tidningen för mig själv när de andra åkt.

Men Ines ringde precis när de gått och sa att Frida stod på gårdsplan. När jag kom ut var även Lena på väg i full kareta. I hela välkomstbetet stod kor och får och betade (och gnagde på plasten på höbalarna vi ställt där). Någon hade forcerat grinden mellan hagarna. Så jag fick en rejäl språngmarsch i pyjamas och foppatofflor istället för en lugn frukost.

Jaja, alla gick med på att gå hem till sommarhagen, och nu ska jag sätta igång och jobba med en frilansgrej jag håller på med.

Bilden har inte med texten att göra, men jag tog den för att de där stora betorna får mig att tänka på en barnbok – vilken?

Välkommen till gårdsbutiken

Äntligen har vi öppnat vår lilla gårdsbutik! Det blir självbetjäning så den är öppen jämt. Här säljer vi nymjölkad fjällkomjölk från Frida och Flora, kött (just nu linderödsgris, senare även lamm och nöt), honung (burk och kaka) och våra ljuvliga fårskinn! Kanhända att det finns grönsaker, blommor och ägg framöver när vi har överflöd att sälja.

Jag kände mig väldigt pirrig när vi satte ut skyltarna i morse, haha, men hittills har ingen kommit och handlat utom våra kompisar som jag visste skulle komma.

Hoppas det kommer nån, jag har tänkt att jag också ska öppna ett litet fik, så det vore bra med lite gäster. VÄLKOMNA alltså! Självklat får man säga hej och följa med och hälsa på djuren när man är här!

Dramat med kattungarna

I måndags morse var det dags för Sus att föda sina kattungar. Hon visade tydligt att det var på G och att hon ville gå in till Dus och hennes ungar (som bor i ett eget rum bakom lås och bom så att Stina inte ska komma åt dem). Vi släppte in henne och lät henne vara.

Hon fick fyra fina ungar – som sen började försvinna mystiskt en efter en! Först trodde vi att hon flyttat på dem – burit ut dem en i sänder nedför kattrappan genom fönstret – men när alla var borta låg Sus nöjd kvar och gav di åt Dus’ ungar. Då trodde vi att hon helt enkelt gjort sig av med sina ungar och hellre var medmamma till de stora ungarna.

Men! Så såg vi henne slinka in mellan två stenar i husgrunden under Jonas hus! Vi smög omkring och lyssnade och hörde små pipanden under golvet i köket.

Bara att börja bryta upp golvet och börja leta. Jonathan filmade med sin mobil därnere, och på filmen kunde man se några små korvar längst in längst ner som kunde vara kattungarna.

Vi gick och hämtade cirkelsågen och oroade oss för att kattungarna skulle bli livrädda när vi började såga.

När vi kom tillbaka tittade Jonathan av en slump in under golvet åt ett annat håll och såg Sus där med alla ungarna! Hon hade flyttat upp dem efter att vi börjat rota. Sån tur!

Så vi fiskade upp dem och bar in dem och Sus till katternas rum i huset.

Nu låter vi dem vara ifred i några dagar så att Sus inte blir orolig. Katttrappan är avstängd och kattmammorna får komma och gå genom dörren där de kan kontrolleras av en människa så att de inte smugglar ut några ungar.

Annars är det väldigt gulligt hur de direkt bildade storfamilj, när jag kikade in för att fylla på mat och vatten låg en av de små och sov, omhållen av en av de stora ungarna.

Är du sugen på en kattunge för resten? Hör av dig! Bara tre är tingade än så länge! Dus’ ungar är flyttklara den 19 augusti, Sus’ ungar den 19 september.

Högsommar

Nu är det juli och alla fåglarna har tystnat utom kajorna. Förstaskörden är avklarad sen länge, djuren är på sommarbete. Det är hett som i Gehenna, men ibland regnar det och åskar.

Dus’ kattungar fyller fem veckor och Sus’ ungar fyller fem dagar. (Imorgon får ni hela historien om deras dramatiska försvinnande och uppdykande!)

Vi kämpar på med havsbad, grillningar och ogräsrensning. Vi flyttar djuren mellan hagarna, och imorgon åker Pia och Peggy på slakt.

Jag blir så pirrigt lycklig av att skörda och bära in i huset; jordgubbar, blommor, mangold. Snart är vi i den tiden då man tittar i trädgårdslandet för att planera dagens middag. Jag vet att det låter fånigt men… ja, man blir ju för fasiken salig helt enkelt. Tacksam, tillfreds, tryggad.

Nu ska jag plocka iordning i huset och starta en tvättmaskin, vända mina ostar och kanske klippa gräset om jag hinner innan Jonathan har sågat färdigt. Sen ska vi försöka få in Pia och Peggy i stallet så de blir lättlastade imorgon när de ska resa till de sälla jaktmarkerna (bökmarkerna?).

Och som sagt, glöm ej att kika in imorgon och läsa historien om Sus och hennes kattungar – förlossning, försvinnande, framfiskande.

Det rullar på

Det är så intensivt på våren, men det uppstår små fickor där man liksom känner att man har kontroll. Nu är lamningskaoset och kalvningskaoset över, och vi har inte riktigt börjat med höskördekaoset. Nu stängslar vi det sista i hagarna, meckar med traktorn och drar igång odlingarna. Här är några bilder från senaste tiden i min telefon:

Korna och kalvarna mår bra, det går så bra att mjölka och vi har så fina rutiner som alla är med på. Varje morgon klockan sex går jag ner och släpper in Frida och Flora till mjölkningsplatserna, de går till sina platser och äter kross eller slickar kalvarna som är inne i boxen medan jag mjölkar dem. Sen släpper jag ut dem och kalvarna i hagen så går de tillsammans hela dagen. På kvällen vid tiosnåret går jag ner och ropar på dem, och då kommer de snällt, mammorna får lite kornkross och barnen hoppar in i boxen, de gör det utan tjafs eftersom det är samma varje kväll, det gillar de.

Dus är högdräktig och lunkar omkring eller ligger och jäser på olika platser. Vi har gjort iordning några hemliga krypin åt henne i garderober och uppe på hyllor, hoppas hon väljer en plats inne att föda sina kattungar på. Det ska bli så mysigt! Vi har ju aldrig haft kattungar förut.

Vi har tagit hand om några stormfällen som måste ut ur skogen innan granbarkborren flyttar in. De blir till virke i vårt sågverk. Är det inte lite YMCA över Jonathan här, i de för små sågbyxorna?

Grisarna, i vars hage en del av träden låg, var oerhört intresserade som alltid. Nu har vi två stora och tre halvstora grisar, och vi har bestämt oss för att äta upp dem alla. Vi har lite för mycket nu och behöver ta bort något – och grisarna är lätta att börja med igen om vi blir sugna, bara att köpa några kultingar.

Huset en kväll i mitten på maj. Så vackert! Bilden är tio dagar gammal, det är så otroligt mycket grönare nu, vad snabbt det går!

Nä jag var ute och stängslade upptäckte jag att bävrar flyttat till vår å och fällt en massa av Jonathans popplar! Jävla djur! De kommer säkert också orsaka översvämningar. Suck.

Just det, jag gör ost nu. Vi får se hur det går – men det jobbiga är ju att man inte vet förrän efter flera månader hur det gick! Jag får ungefär fem liter mjölk om dagen, och jag gör yoghurt, fetaost, halloumi och så hårdost. Ska kanske damma av separatorn och börja göra smör också!

Kalven Frans och flasklammet Slugo har blivit av med kulorna. Allt gick bra, fast Frans låg och råmade i sömnen med huvudet under en handduk under hela ingreppet och Slugo rymde ur boxen (som är byggd för kor) när han kvicknade till efter sederingen medan vi satt inne och åt middag med veterinären.

Sist en bild från traktorn på hemväg från grannens åker där jag harvat. Det är så mysigt att sitta i traktorn!

Jaha, det var allt, hejdå!

Lena

Idag kom vår första kvigkalv, Fridas lilla Lena! Hon är så fin så fin!

Även hon låg fel, hon låg upp och ner (!) så jag fick snurra henne innan vi drog ut henne. Fellägen är väldigt ovanligt på kor, och två erfarna kobönder har sagt att det kan bero på tjuren… Vi får se hur vi gör med Hoppe.

Frida har massor av råmjölk och jag mjölkade över en liter på någon minut. Det fryser vi in i små portioner och ger till de lamm som behöver vid nästa lamning. Och imorgon blir det kalvdans!

Titta vad söt hon är!!! Så skönt att allt har gått bra med kalvningar och lamningar. Nu är det bara kycklingar och kattungar kvar, phu!

Ett kontorsjobb tack

Just nu är det för mycket. I onsdags var Jonathan borta hela dagen, och jag rattade tre komplicerade lamningar parallellt helt själv (tills Ines kom hem och assisterade) och försökte hålla igång tre flasklamm, samtidigt som jag ju behövde göra alla dagliga sysslorna – utan överdrift jobbade jag oavbrutet från sex på morgonen till nio på kvällen.

Indränkt i blod, slem och fostervatten hela dagen, ingen idé att byta kläder. På kvällen hade vi en lamning till, en värksvag tacka vars lamm jag fick dra ut. När det var klart och jag gick därifrån insåg jag att jag inte ens kollat om det var tackor eller baggar som fötts. Så trött på allt.

Den dagen önskade jag mig ett kontorsjobb. Jag fantiserade om att sitta vid en dator, luncha med kollegor, åka tunnelbna, ta en aw, ta en dusch, titta på tv.

Men sen fick jag sova en hel natt, och solen sken och lille Frans fick komma ut och leka.

Och jag och Ines mjölkade och Flora är så snäll och står blickstilla (även om hon har väldigt mycket mindre mjölk än vad Mållan hade – hon är ju fjällnära medan Mållan var fjällko).

Och då frågade Ines om jag fortfarande ville byta liv, och då kände jag att jag inte ville det längre.

Sen dess har det fötts ytterligare nio lamm (totalt 34 hittills), nu har vi bara tre tackor kvar som ska lamma. Sen ska Frida kalva och sen väntar vi bara på att kunna släppa ut alla på sommarbete, sen är vi över puckeln för den här gången, phu!

Till nästa år vill jag ha färre lammande tackor, inga grisar, senare kalvning och inga inbokade besök under hela den här perioden.

Frans är här

Vilken dag! På förmiddagen fick en tacka fyrlingar – ett litet felläge att rätta till (två som ville ut samtidigt, en med huvudet och en med bakklövarna), men allt gick bra.

Medan vi höll på med fyrlingarna noterade vi att Flora var borta. Hon stod inne i kostallet och tryckte. En blodig slemsträng hängde ut. Dags för kalvnig! En vecka tidigare än vi trodde.

Jag tänkte att det var många timmar kvar, men ringde för säkerhets skull till vår granne Per som är en erfaren kobonde. Han kom förbi och tittade på Flora, och tyckte att jag skulle gå in och känna efter. Jag kände en rygg, en rumpa, och någonstans där nere under magen på kalven fanns ett par klövar. Kalven försökte alltså komma ut med rumpan först – vilket förstås inte går.

Per hjälpte till att lirka fram bakklövarna, sen var det bara att börja dra. SATAN vad vi drog. Helt galet! Jag är fortfarande så slut i armarna att jag knappt kan lyfta dem.

Kolla på den här bilden, det är ju inte klokt! Jag hänger alltså i repen med min fulla kroppstyngd, och Jonathan gjorde också det sen. Hon var trång, men det är också svårare att få ut kalven baklänges – det är mulen som stimulerar värkarbetet.

Vi ringde efter ytterligare två grannar som kom och drog, och det gjorde susen. Flora råmade och vi vrålade, men till slut kom han faktiskt ut, lille Frans! Det krävs en by för att förlösa en ko, uppenbarligen!

Han är så helt overkligt fin! Sötaste kalven man sett! Ojojoj.

Frans var lite medtagen efter den jobbiga förlossningen, och Flora var förvirrad och undrade vad han var för skum klump. Men vi lät dem vara ifred en stund och snart började hon slicka honom.

Senare hjälpte vi Frans att dia och jag mjölkade lite råmjölk också som fyrlingarna fick.

Jag är så otroligt tacksam att vi har grannar som delar med sig av kunskap och muskelkraft! Det här hade vi aldrig fixat själva – det hade tagit lång tid innan vi fattat att kalven låg fel, och jag tror inte vi hade fått ut honom själva.

Jag ser så mycket fram emot att vara med kalven och att mjölka, det känns som att det kommer gå bra med allt!

Nu måste jag sova, helt slut, återkommer med bättre bilder på Frasse! Och tips, han kommer synas en del på instagram framöver 🙂

Lamning och annat

Vad sysslar de här hundarna med? Scrollar på datorn och blockerar skärmen som två katter… Jag skulle bara titta in och berätta att lamningen har börjat. Filiokus fick tre stora fina lamm, två baggar och en tacka, för några dagar sen. Perfekt start! Men vi får se – förra året hade vi massor av fellägen…

(Ursäkta för usel bild, men det är inte direkt fotoljus i fårstallet. Hoppas på fina bilder på lamm som leker i vårsolen sen! )
Vi har ju tänkt göra en flasklammsgrupp av alla trillingar i år. Men Filijokus’ trillingar föddes så långt före de andra, så de får gå kvar med mamma. Man måste ju ha ett gäng lamm att starta med så de inte blir ensamma, och det känns taskigt att ta någon från mamman när det gått en vecka och anknytningen blivit stark. Kanske kan vi stödmata en av dessa tre med flaska…

Idag snöar det, men det är rätt skönt med en dag inomhus, jag eldar i kakelugnen, dricker kaffe, svarar på mejl och tvättar. På topplistan över rofyllda trygga ljud: tvättmaskins surrande, brasas sprakande.
Senare ska jag förså lite grejer tänkte jag. Hittills har jag bara sått kronärtskocka. Precis som varje vår tror jag att just den här odlingssäsongen kommer bli perfekt, inget ogräs, raka rader, stor skörd, konservering och förädling, mat hela vintern… Älskar tiden innan man hunnit sjabbla bort något och bara kan fantisera om hur bra allt ska bli!

Det har tagit lång tid att skriva detta eftersom jag hela tiden behövt freda mig från hundarna som lekt slagsmål ovanpå mig. Men nu är de klara med leken och ligger och tar igen sig som två korvar, kolla vad gulligt ändå!

Fyra månader senare

När jag skrev sist hade vi just börjat julpynta, och nu är tranorna här och lammen kommer snart.

Jag vet inte om det är någon idé att försöka sammanfatta fyra månader, men vi kan ju säga att vintern har varit lång, bara.

Två roliga saker har hänt i alla fall: vi har fått ett till familjehemsbarn – nu bor nioåriga Ellen med oss. Morris har flyttat så storleken på familjen är egentligen oförändrad. Och så har vi fått Stina, som syns på bilden här. Hon är grannens Jack Russell som behövde omplaceras – jag har sagt i flera år att jag vill ha henne, och nu FICK jag henne! Vilken lycka! Hon är fyra år, men alla frågar om hon är en valp för hon är så näpen och så sprallig. Hon och Bodil trivs jättebra ihop, de leker och gosar och ibland bråkar de.

Men nu blickar vi framåt! Det mesta är i uppstartsfas just nu. Lamning och kalvning och odling. Jag ser över stängslen i hagarna och går igenom lamningslådan och kompletterar med det som behövs. Första möjliga lamning är idag, men min bedömning är att det ändå dröjer två veckor till eller så. Vi har lite sämre foder i år så jag tänkte göra en grupp flasklamm av alla trillingar för att avlasta mammorna lite. Kommer att bli arbetsamt, men mysigt!

Kalvningen blir i april/maj. Flora borde kalva i mitten på april och Frida i månadsskiftet april/maj. Men det kan bli senare också. De är inte så stora än tycker jag, och juvren är fortfarande små. Samtidigt är ju fjällnära kor pyttesmå, och kvigornas juver brukar vara mindre än kossornas. Jag och Ines har börjat ta in Frida och Flora till mjölkningsplatserna, vi ryktar dem och tvättar dem och vänjer dem vid att vi tar på juvret. De gillar verkligen att bli ompysslade – men vi får se vad som händer när vi börjar dra i spenarna sen! Jag längtar efter mjölken, och jag har fått en ystningskurs i födelsedagspresent, så nu ska jag förhoppningsvis lyckas bättre med osten!

I år känner jag väldigt starkt att vi borde satsa på självhushållningen. Jag tror inte på någon apokalyps (som Jonathan gör), men man kan ju vara rätt säker på att priserna kommer att fortsätta stiga eller ligga kvar på höga nivåer på grund av kriget och inflationen och corona. Vi ska installera solceller – äntligen! – och jag tänkte satsa mer på lagring och konservering av frukt, bär, grönsaker och rotsaker. Så har vi kött och ägg förstås, och mjölk.

Idag är det fredag och mulet ute för första gången på länge. Jag ska städa och göra lite bokföring, och sen ska jag laga lammfärsbiffar med fetaost och öppna en flaska vin. Ikväll är det fredagsmys, jag och Ines ska kolla på Unga kvinnor.

Hoppas ni mår bra, och att någon läser detta trots fyra månaders bloggtystnad. Ta hand om er, och just det, glöm inte att blåsipporna kommer nu fast det är krig. Den stora världen är så fruktasvärd, men den pyttelilla, här hos oss på Lilla Ekens gård, är ändå fin.