Fårskinnen

Idag regnar det och jag eldar i kaminen och längtar till hösten. Tänkte passa på att visa våra fina fårskinn! Vill du kika närmare på något eller shoppa ett skinn så kolla under fliken ”Handla från Lilla Ekens gård”.

Skinnen finns i olika varianter, en del är lockiga och krulliga, andra mer fluffiga och tjocka. Ett mörkbrunt/svart skinn finns kvar, de andra är vita, beige, ljusgrå eller vita med grå detaljer.

Det här är det finaste skinnet av alla, riktigt stort och symmetriskt, vitt med en grå rand över hela ryggen. Så vackert!

Förra årets lamm blev väldigt ljusa eftersom vi hade en leicesterbagge. De flesta mammor är gotlandsfår som ger riktigt fina skinn.

Egentligen vill jag behålla alla skinnen själv och ha ett i varje soffa, ett i gungstolen, ett framför kakelugnen, ett nedanför sängen att sätta fötterna på, ett i Bodils korg… Hade jag en bebis skulle jag ha ett till barnvagnen och ett på golvet och ett i sängen.

Men vi måste dra in lite kulor på fåren också, så vi åtminstone går jämt upp.

Vi kan skicka skinnen på posten, eller så kommer du på besök och inspekterar dem irl, känner på dem ordentligt och passar på att fika med oss och hälsa på alla djur. Vi älskar besök!

På kvällen i kohagen

Nu har Frida (överst) och Flora varit hos oss i några dagar. I början var de väldigt ängsliga och råmade oroligt, men de har börjat vänja sig vid sin helt omkastade tillvaro – de är vana vid magert bete och att gå utan vuxna djur och vara inne på natten. Här är de inne på dagen, och på kvällen, natten och morgonen går de i en helt annan naturtyp med en kalv de inte känner och en jättekossa som dessutom bryskt sjasar bort dem för att visa vem som bestämmer.

De är tama och gosiga och råmar uppfordrande när de ser oss, men kommer inte rusande när man går in i hagen direkt. De nosar försiktigt och springer sen iväg. När de är i stallet får man kela med dem hur mycket som helst och de gillar det verkligen.

De håller sig tätt intill varandra – så skönt för dem att ha varandra ändå. De kommer att följas åt genom livet, det känns fint!

De är väldigt lika, det är knappt så man ser skillnad på dem. Men Frida är lite mindre, och hon har också några små svarta fläckar här och där – på bogen och halsen och i ansiktet (kolla ögonbrynet här). Säljarna sa att Frida var mer temperamentsfull och Flora är coolare. De är döpta efter Frida och Flora i Släpp fångarne loss – det är vår, så då passar det att Frida blev Frida och Flora blev Flora.

Mållan har börjat tycka om mig. Hon kommer direkt fram till mig när jag kommer in i hagen (kanske för att jag ofta har äpple, men hon låter mig gosa med henne också), och hon sparkar mycket mindre när jag mjölkar än när Jonathan gör det. Men jag får inte mycket mjölk nu, jag tror att hon måste vara skild från Hoppe längre stunder, får se hur vi löser det.

Och Hoppe, han är så fin! Han är så luddig och len, och han växer så fint. Han är en dryg månad yngre än Frida och Flora men mycket större och bitigare. Han är ju en annan ras (han är fjällko, de är fjällnära) och dessutom tjur. Vissa säger att man inte ska gosa med tjurar, precis som med baggar – då tappar de respekten för en och kan skada en när de blir arga. Men jag vet inte. Vi gosar med Hoppe och med baggarna också. Det känns också viktigt att de är tillräckligt tama för att vara hanterbara. Dessutom är det mysigt ju.

Jag är så glad att vi äntligen har kor här hos oss. Än så länge har vi inte riktigt landat i rutinerna eller hur vi ska ha det med hagar och stall. Men vi lär av tidigare misstag och bygger inget permanent förrän vi har haft dem ett tag och känt efter vad som passar.

På fäbodvallen

I helgen åkte jag och Jonathan till Dalarna för att hämta hem Frida och Flora. Det var mysigt att åka iväg bara vi två, skönt att vila ögonen på en annan (väldigt vacker) miljö och att hinna prata ordentligt i bilen. Vi sov på vandrarhem och på kvällen drack vi te vid en sjö vid ett berg.

Alltså visst är detta bilden som sammanfattar sommaren 2020? Hemester med vildmarksliv.

Men kanske inte så jättemycket vildmark ändå? Hihi.

På morgonen åkte vi till fäbodallen där våra kalvar bodde för att vara med vid morgonmjölkningen. Det var en ljum och solig morgon och det var bedövande vackert. Alltså gärdsgård, så otroligt fint! Skulle vilja ha det överallt här hemma istället för de fula eltrådarna.

Hjortron, check! Omogna dock.

På fäboden finns ingen el, inget rinnande vatten. Men det enda de känner att de saknar är ett kylskåp sa kobonden, särskilt under rötmånaden.

Dags att mjölka! Här stod korna på rad och väntade. Jag fick mjölka den snällaste kossan, och det gick bra. Väldigt mysigt att luta huvudet mot kossans lena mage och andas in doften av varm mjölk. Det är inte riktigt såhär aslappnat när jag mjölkar Mållan – jag står på huk för att kunna kliva undan om det behövs, och håller alltid koll så hon inte sparkas.

Dags för korna att komma ut och gå upp i skogen.

Fjällnära kor är vana att gå på magert bete och leta ätbara växter. Här vandrar de stigen upp i skogen. Vi följde med upp och stannade sen till i en glänta.

Korna kom och ville bli kliade. De här korna var väldigt tama och keliga och lugna. Precis som Frida och Flora ska bli! Vi satt kvar och var tråkiga, efter en stund tröttnade korna och vandrade vidare utan oss. Vid sextiden på kvällen kommer de hem för kvällsmjölkningen.

Vacker utsikt häruppe!

När vi kom hem separerade vi mjölken – grädden i en hink och skummjölken, som serveras kalvarna, i en annan. Kolla separatorn, så häftig grej! En sån skulle man ha. Här står jag och försöker fiska upp grädden ur mjölkkannorna med ett litet matskedsmått…

Man häller i mjölken däruppe, vevar på veven och så kommer grädden och skummjölken ut ur varsin pip.

Ja det var väl det – sen lastade vi Frida och Flora i transporten och körde den långa långa vägen hem. Imorgon får ni träffa dem!

Den magiska mjölken

Igår kväll satt jag uppe sent och gjorde yoghurt – jag väntade på att mjölken som jag värmt till 83 grader skulle svalna till rätt temperatur (ungefär 40) för att smittas med lite av förra satsens yoghurt.

(Ojoj, bilderna från min diskbänk blir så… diskbänksrealistiska…)

Varm mjölk doftar så gott! Jag skulle aldrig få för mig att dricka varm mjölk (inte kall heller, bara sådär rätt upp och ner ur ett glas), men doften! Den är varm, mjuk, lugn, snäll och trygg. Det måste ju vara något nedärvt eller tidigt inlärt att jag tycker det.

Och mjölken har ju betytt överlevnad för generationer av människor. Förr reste bönderna många mil för att hämta en idisslingsboll från en ko i en annan by, när deras egen ko var sjuk i magen. Man gjorde allt för att rädda henne för att hon var så värdefull.

Jag mjölkar ju inte så mycket nu, en dryg liter om dagen blir det. Jag vill gärna få upp Mållans produktion lite mer, vi får se hur det går. Hon var ju helt sinad ett tag när hon var sjuk, så att det nu räcker både till kalven och oss är ju fantastiskt.

Det blir inte mycket grädde på den mjölken jag får, kanske en knapp deciliter om dagen, så det blir inget smör just nu. Om jag samlar så hinner den äldsta grädden bli för gammal innan jag fått tillräckligt för en smörkärning. Men yoghurten blev en hit! Jag smaksatte den med vanilj och lite socker och den gick hem hos alla i familjen. I den nya satsen ska jag spara lite naturell åt mig själv – jag vill att yoghurt ska vara fet och så syrlig så tungan krullar sig.

Hurra igen för egna mejeriprodukter! En stor och viktig pusselbit för självhushållaren.

Frida och Flora

Jag hade tänkt vänta med att blogga om det här tills jag hade bättre bilder, men jag kan inte hålla mig: här är Frida och Flora, våra fjällnära kvigkalvar som vi ska hämta hem i helgen!

Fjällnära kor är en ras som använts i fäboddrift i norra Sverige. De är små, härdiga och friska av sig. Och väldigt söta. De är perfekta som hushållskor eftersom de inte ger så jättemycket mjölk – några liter om dagen, vilket är lagom för en familj om man vill göra yoghurt, smör etc.

Frida och Flora går på fäbodvall just nu i Dalarna. De är uppfödda på hink och har inte diat sina mammor – därför är de väldigt tama och tillgivna! Det ska bli så otroligt kul att få hem dem, jag har längtat efter dem så länge! Och det ska bli så kul att se Hoppes min när han får två kompisar.

Det känns så tydligt att korna är sista pusselbiten på Lilla Ekens gård. Nu är vi en riktig gård! Kor, grisar, får och höns.

Årets pärs nästan avklarad

De flesta bilderna från igår ser ut ungefär såhär…

Vi har avskiljt lammen – den är årets stora kaoshändelse hos fåren eftersom de inte vill skiljas åt utan hela tiden försöker rymma tillbaka till varandra. Men bort måste de – tackorna måste sinläggas så de hinner återfå sitt hull innan det är dags för betäckning i höst, och bagglammen kan förstås inte gå kvar hos tackorna när de är könsmogna. Bagglammen får gå bagghagen med Ymer och Överlevaren, och tacklammen får gå på baksidan av trädgården i två veckor tills de blivit avvanda. Då får de gå tillbaka till sina mammor i sommarhagen.

Vi började med att ta hem alla tackor och lamm från sommarhagen till stallet genom att springa med en hink med korn som de jagade. Nästan alla följde med, det blev tre vändor totalt.

Sista vändan tillsammans med Vera, som i ivern att hinna ifatt kornhinken hade lämnat sina lamm i hagen. Hon fick följa med ut igen och hämta dem.

När alla var inne sorterade vi ut tackorna, klippte deras klövar, bedömde deras hull och kollade så att juvren såg fina ut. Sen började det hopplösa arbetet att köra bort tackorna i transporten till en avgränsad hage längst bort på betet där de inte kan höra lammen.

Här står Bella i hagen och vrålar efter lammen – som alltså är kvar i stallet.

Flera tackor rymde flera gånger och stod utanför stallet och skrek. En gång öppnade sig transporten precis när vi var framme vid hagen men inte hade kört in, och åtta tackor kastade sig ut och sprang tillbaka till stallet. Efter att Rudolf rymt ur hagen tre gånger hamnade hon tillfälligt i finkan i gamla fårstallet.

Det sista vi hann med idag var att väga alla bagglammen. Vi hängde upp dem i en stor kasse! Den här suddiga bilden är den enda från tillfället eftersom Jonathan absolut inte tycker att man ska sluta jobba och börja fota i ett kritiskt moment. Idag ska vi släppa ut lammen i sina respektive hagar. Blir mysigt att ha tacklammen här!

Nu är jag helt slut och har blåmärken över hela kroppen (efter tackorna, som sprattlade och slogs vid klövklippningen).

Just det, jag mjölkade Mållan på elva deciliter också! Det var så mysigt att sitta och mjölka och höra regnet trumma mot plåttaket. Jag är så glad att det verkar komma igång med mjölkningen. Mållan är en riktigt bra ko!

All vår mat

Det finns inget som är så djupt tillfredsställande för mig som att göra min egen mat. Jag hade ingen aning om att jag kände såhär förrän vi flyttade hit – jag hade knappt picklat en rödlök ens innan jag började odla, sylta och safta. Och nu gör vi ju vårt eget kött och allt som man kan göra med kött!

Igår invigde vi vår nya skärmaskin som jag köpte på Blocket härom dagen. Den var fantastisk! Stor och stark och robust. Vi skivade all vår finfina rökta skina till smörgåspålägg.

Och bacon – har ni sett så vacker bacon förut? Jag älskar bacon. Det är det enda köttet jag skulle sakna om jag blev vegetarian.

Vi vacuumförpackade bacon- och skinkskivorna och fryste in i lagoma förpackningar, så underbart att gå till frysboxen istället för att åka till Ica!

Jag har också tappat upp flädersaften och satt en ny laddning. Och gjort jordgubbssylt. Och det bästa av allt:

Mjölkat åtta deciliter! Äntligen! Mållan stod still och sparkade nästan inte alls, och Hoppe diade samtidigt på andra sidan. Jag hade kunnat få mer om jag hade envisats, men jag vill inte pusha det om man säger så.

Snart: smör, grädde, mjölk, yoghurt, ost…

Mjölkningen

Det är inte lätt att mjölka in en ko när kalven är drygt en månad gammal. Men Mållan blev ju sjuk så jag var tvungen att sluta mjölka efter bara några dagar. Nu är hon frisk och jag håller på att försöka sätta igång igen. Mållan är måttligt samarbetsvillig, hon sparkar mig inte direkt men kliver undan och sätter fram benet så att jag inte kommer åt.

Vi provade om det gick bättre om Jonathan mjölkade – han är mer bestämd och liksom cool med djuren, och inte lika rädd att få en spark i skallen. Men det gjorde det inte! Det kändes på något konstigt sätt bra att det gick sämre för honom än för mig – då har jag ändå lyckats bygga upp något förtroende under det här året jag har jobbat med korna.

Strategin för mjölkningen ser just nu ut såhär: kon och kalven går i hagen där de blir plågade av flugor och bromsar. De vill hemskt gärna komma in i stallet där de åtminstone inte blir bromsbitna. Så på morgonen står Mållan utanför dörren och vill in. Jag tar in dem vid tio – Mållan går rätt fram till sin plats och äter lite kornkross och väntar på att bli fastsatt. Hoppe avvaktar, strosar lite utanför, låtsas att han hittar något intressant att nosa på precis utanför dörren, skuttar iväg några meter men tittar sedan fram bakom dörren som tjuren Ferdinand. Efter någon minut har även han gått in. Jag sätter fast honom på hans plats bredvid mamma och stänger dörren. Härinne står (eller ligger) de hela dagen och är märkligt nöjda med det – det känns trist att sätta fast dem, men de vill alltså vara här och verkar inte ett dugg besvärade av att sitta fast.
Vid 17-tiden släpper jag Hoppe och hoppas att han ska dia på Mållans vänstra sida (för att hon ska släppa ner mjölken), medan jag mjölkar den högra. Hittills har Hoppe inte varit hungrig utan mer intresserad av att gå omkring och gnaga på väggarna och såna saker. Och jag har som mest lyckats mjölka ur två deciliter medan Mållan äter kornkross. Men skam den som ger sig ju! Jag är glad att hon låter mig mjölka henne alls efter såhär lång tid, och för varje dag befäster vi rutinen mer och mer. Idag får de stå till 18, hoppas Hoppe hinner bli hungrig tills dess. Kalvar diar bara två gånger per dygn.

I kylen står flaskan med den ihopskrapade mjölken sedan tre dagar. Fint ändå, fast det är lite. Tror det blir pankisar till lunch idag, på egna ägg och egen mjölk, och med egen jordgubbssylt. Hurra för det lilla!

Allt ligger nere

Nu är det bra varmt. 32 grader igår, idag, imorgon. Vi orkar ingenting, utom att åka till havet och äta jordgubbar. Drägligt blir det först vid tiotiden på kvällen, då gör vi bara det vi måste. Potatisen borde kupas, landen borde rensas, lammen borde avskiljas, ett stängsel borde lagas, en stupränna monteras… Men det blir nästa vecka!

Hönsnytt och snigelnytt

Midsommarafton firade vi hos Jonathans föräldrar i hettan. Vi åt tårta i skuggan och rodde ut med ekan och badade från den. Det var skönt och mysigt i all enkelhet – vi är inga storfirare i vanliga fall heller så det gjorde inget att ingen fick dansa små grodorna på en hembygdsgård.

Igår på midsommardagen hittade jag det första ägget från våra nya höns! Hurra vad glad jag blev! Vi har levt med köpeägg i en månad sedan räven gjorde taberas i hönsgården. Våra nya unghöns hade inte börjat värpa när de kom, men nu så! Hon som var först ut fattade att hon skulle värpa i redet också, utmärkt. Så idag har vi öppnat luckan så de kan gå ut – ville vänta tills vi visste att de värper i redet så de inte börjar gömma ägg i trädgården. ingen har gått ut hittills, vi får se om de vågar sig ut alls idag.

En av de fem kycklingarna som kläcktes i vårt senaste kläck var svag och vinglig plötsligt. Vi gissar att hen har missat var vattenskålen finns. Vi försökte rädda den med vatten och lite honung, men det var försent tyvärr. Det blev komposten för denne lille.

Sen gick vi ner till trädgårdslandet och hade fest. Nej, det gjorde vi inte, vi tillverkade ölfällor för alla MILJONER mördarsniglar som frodas i år. Vi har haft så lite de senaste två-tre åren att vi glömt bort hur hemskt det är. I år är de överallt, jag mosar eller slänger bort säkert femtio stycken i trädgårdslandet när jag är där. Men nu är tanken att de ska krypa in i mjölkpaketen som vi har fyllt med öl och drunkna därinne, fulla och lyckliga (kanske).

Extra nöjd med fokuset på den här bilden, som ska visa att vi lagt en ölfälla i varje jordgubbsland. Jag är bara rädd att öldoften lockar dit sniglar som annars inte skulle kommit? Vi får väl se. Massor av jordgubbskart har vi i alla fall som vi inte vill dela med oss av när de mognar.

Sen kupade vi ett potatisland också. Men bara ett för sen var det för myggigt. Då var klockan elva på kvällen. Försommarnätter!