Nu börjar det!

Trots coronavirus och katastrofer så brakar livet obekymrat på här på gården.

När jag och Jonathan serverade kraftfoder kom inte Ylva till maten. Vi hittade henne i lösdriften med fosterblåsan hängande.

Ylva är förstalammare och dessutom vår skyggaste tacka. Så vi lät henne vara. Jag gick in och bytte om (vi hade varit i stan) och Jonathan började rigga lamningsboxen inne i stallet.

Men Ylva var så trång, hon krystade så hon vrålade, lammets klövar och en liten nosspets stack ut, men efter varje krystning åkte de in igen. Så jag fick hjälpa till och dra medan Jonathan höll i Ylva. Det gick bra, och hon förstod direkt vad hon skulle göra och började slicka det pyttepyttelilla tacklammet. En halvtimme senare kom en stor fin bagge.

Vi tog in lilla familjen i lamningsboxen och gav Ylva mat och vatten och försökte få lammen att fatta hur man diar. Då la sig Ylva ner och började krysta igen! Vi hade ju sagt inga trillingar i år, men infon gick visst inte fram till alla. Ut kom ett jättefint tacklamm, hon hade ett bakslaget framben men det var lätt fixat.

Alla verkar pigga och mår bra – vi gav lammen lite råmjölk på flaska för säkerhets skull. Så härligt att vara igång!

Nu går jag och lägger mig tidigt för jag ska upp inatt klockan tre och titta till de andra tackorna och kolla så småttingarna mår bra.

Vi fångade en räv

När jag och Jonathan var i fårhagen utbröt tumult i skogsdungen intill. Bodil var inblandad, det frästes och morrades och tumlades runt. Vi rusade dit, och där stod Bodil över en räv! Titta vad fin den är!

Vi höll undan Bodil och ringde på barnen så alla fick komma och titta på honom, han var så söt! Men när vi släppte honom visade det sig att han hade ett skadat ben – troligen var det därför Bodil fick fatt i honom. Grannen fick komma och skjuta honom.

Vi har sett en räv halta omkring uppe vid vägen ibland, kanske var det han. Jag har tyckt så synd om den. Men så är det ju för vilda djur, de bryter ett ben, de haltar omkring tills de återhämtar sig, eller svälter ihäl eller dör av skadan. Hur som helst, den här herren lider inte längre i alla fall!

Bodil blev biten i nosen men inte så farligt. Hon var väligt missnöjd med att bli avbruten, och när räven sen bet Jonathan i armen (genom jackan, det gick bra) så ville hon förstås störta fram och rädda honom.

Kanske känner Bodil och räven redan varandra … troligen har de känt doften av varandra, kanske har Bobo jagat honom förr, vem vet vad hon gör när hon brakar runt i skogen i mörkret på kvällspromenaderna.

Om ni vill se en liten film på räven så titta på Lilla Ekens instagram!

Här fortsätter allt

Nu är det vår på gården. Igår kläcktes den första kycklingen, en liten höna om jag tolkat det rätt (tupparna har en ljus fläck på huvudet) och i morse vinglade en till omkring och pep i kläckaren. Vi hoppas på fler under dagen, det är egentligen idag som är rätt dag för kläckning.

Tackorna är jättetjocka – vissa så breda att de knappt kan gå. Första möjliga lamningsdag är nu på söndag.

Jag har förberett allt man kan tänkas behöva till lamningen – handskar, glidslem, rengöring osv. Hoppas att jag inte ens behöver öppna den här lådan i år. Förra året var lamningen extremt jobbig med en massa trillingar och fellägen. I år har vi många förstalammare, men hoppas det går bra ändå.

Kalvning om en och en halv månad – idag förkovrar jag mig i den här och lär mig hur man gör en smörstake (som den på bilden)!

I övrigt ska jag underhålla och utfodra fem barn (studiedag idag – en försmak inför förmodat stundande skolstängningar…), göra bokföringen och bara lyssna på lunchekot och inga extrasändningar eller presskonferenser på hela dagen.

En vårmåndag utan C-ordet

På förmiddagen var jag hos käftis i Norrtälje och gjorde lite ärenden (tex Systemet – bunkrade tre småflaskor rött vin, haha). När jag kom hem var Jonathan hos fåren. Vi har lagt in en höbal i fårens lösdrift som de får äta av och sprida ut i djupströbädden. Filijokus står naturligtvis ovanpå balen för det mesta. Hon är så otroligt gullig!

När vi hade fixat klart hos fåren gick vi på en liten promenad till en plats där Jonathan vill bygga ett hus i framtiden. Solen värmde, insekter surrade, varm jord doftade, fåglar kvittrade. Sånt som inte går att förmedla i några fula bilder. Vi drack kaffe och åt kakor och pratade om hur härligt det var att vara i naturen och att vi är det varje dag. Vi pratade om hur vi ska göra med gården när vi blir gamla, och hur vårt nya hus skulle se ut.

Blåsipporna började blomma redan i slutet på februari, två månader tidigare än vanligt.

Det är skönt att bo här. Allt är som vanligt fastän världen befinner sig i kris.

Coronakrisen på Nytorget

Vi lever ju lite som i en bubbla här ute på landet. Corona är på tv, här är allt som vanligt förutom att raviolin var slut på Coop i Norrtälje (och jag skämdes jättemycket när jag storhandlade som jag brukar, ville säga till alla att det inte var en hamstring utan en vanlig handling, haha).

Men igår åkte jag in till stan för att ta ett glas med en vän och gå på en middag. Det var ju helt folktomt! Så otroligt obehaglig känsla. Vi satt på Urban Deli vid Nytorget, där det alltid är knökat, en fredag efter jobbet brukar det ju vara helt omöjligt att få plats. Men nu var stället bara halvfullt, flera bord stod tomma. När jag handspritade mig vid entrén pratade jag med en ur personalen som sa att det var en fullständig katastrof för dem. Nytorget låg öde, det kändes som efter apokalypsen.

Samtidigt som jag litar på myndigheter och känner mig trygg och inte tror att samhället kommer kollapsa i Sverige, så känns det ändå väldigt skönt att bo som vi gör. Det var skönt att åka hem.

Vi utsätter oss knappt för några risker – jag är mest hemma, barnen går ju i skolan och Jonathan jobbar, men bortsett från det trängs vi knappt med folk, vi åker inte i överfulla tunnelbanevagnar eller bussar. Och vi har frysen full med eget kött, gott om egna ägg, snart har vi egen mjölk och snart skördar vi egna grönsaker och egen potatis. Jag tror inte att världen kommer att gå under, men det är ändå en trygg känsla att veta att man klarar sig själv.

Lilla Melissa, vad du krånglar

Melissa är min lilla sötnos. Väldigt liten till växten, lurvig och len som en kanin, gulligaste luddöronen.

Hon är en så knäpp kviga, fortfarande helt bunden vid mamma fast hon är stor. Hon har varit så blyg och ängslig, och är det fortfarande på många sätt, men jag har ändå vunnit hennes förtroende till slut. Jag kände redan från början att hon hade potential, när jag satt kväll efter kväll i stallet för att kunna binda henne. Hon var livrädd och gömde sig bakom mamma, men tittade ändå fram eftersom hon var så nyfiken på mig.

Nu leder jag henne ut till hagen varje dag, hon följer med så snällt, ibland stannar hon och trycker sig mot mig, och då lägger jag armen om henne och så går vi vidare. När korna skulle byta hage blev hon kvar på insidan av staketet när de andra galopperade iväg. Hon råmade förfärat och vågade inte följa med. Då gick jag in och hämtade henne, och hon gick lugnt bredvid mig hela vägen till nya hagen. Det låter kanske futtigt men det är enorma framsteg – och det visar att hon har förtroende för mig.

Melissa skulle få en kalv i oktober (efter superfina tjuren Håkan), men inatt kastade hon, alltså hon fick missfall. En slemhög låg i boxen i morse. Hon verkar må hur bra som helst, men ingen kalv alltså.

Usch, det känns så trist! Eftersom hennes livmoder är lite vriden på något sätt går det inte att seminera henne, så enda chansen vore att ta hit en tjur igen…

Just nu tror vi i alla fall att Linda är dräktig, hon har inte brunstat sen Håkan åkte. Men hon har ju kastat flera gånger och brukar ofta inte ens ta sig – troligen pga att hon är så tjock, men det är lögn att få ner henne i vikt utan att hon är dräktig, ett moment 22. Hon är helt enkelt en ko som ska mjölkas för att må bra.

Det känns så hopplöst med korna! Så mycket jobb och så lite resultat. Just nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med Melissa.

Men Mållan kalvar i alla fall i början på maj – inshallah!

Ingen fulkorv – och ett otips

Igår ville Jonas laga korv stroganoff. Jag gick till falukorvshyllan i affären – men det fanns såklart ingen ekologisk korv på Ica Väddö (som är jättebra på allt utom ekologiskt kött). Jag tänkte att vafan, jag tar en konventionell jäkla falukorv bara den här gången. Jag plockade upp korven. Jag tänkte på våra glada grisar.

Och sen tänkte jag på de olyckliga grisarna som var i korven. På betonggolv, fastspända suggor, avbitna knorrar, koldioxidslakt och ångest.

Så jag la tillbaka den. Jag kunde faen inte köpa den. Jag har alltid valt kravmärkt när det har funnits, men nog har jag haffat en och annan vanlig korv när det inte funnits. Slut med det då, men faktiskt en helt logisk utveckling egentligen.

Och just det – det blev quornkorv i stroganoffen, och den var helt overkligt äcklig. Varning för den!

Det. Bästa. Surdegsbrödet.

Jag tycker folk daltar så mycket med sina surdegar. Bakning är en vetenskap och jada jada. Och nej, man ska väl inte börja höfta när man bakar sockerkaka eller maräng. Men surdegsbröd är väldigt tillåtande faktiskt, har man ett hum om brödbakningens grunder så blir det bra för det mesta tycker jag.

Jag gissar att det är för att hipsters började baka det som surdegsbakning framställs som så otroligt avancerat, men jag har i alla fall slutat pjåska med surdegen och den mår hur bra som helst, och det här brödet som jag har provat mig fram till blir fantastiskt varje gång! Hemligheten är förstås den långa jästiden, och så blir det så snyggt och skorpan blir så god av att det gräddas i en gryta.

Men vi börjar med själva grunden:

Min högst potenta surdeg är gjord på någon deciliter rågmjöl (man kan göra på vetemjöl också om man är lite mer av en brödtönt) och någon deciliter ljummet vatten, inget annat. Rör ihop i en burk med lock och låt stå i rumstemperatur tills det börjar bubbla, det tar två-tre dygn. Mata den med lite mer mjöl och vatten. Förvara i kylen.

Till brödet behövs det här:

En stor slev surdegsgrund, kanske två-tre deciliter

4,5 deciliter ljummet vatten

1 matsked salt

750-800 gram mjöl av valfria sorter – jag tog lite råg, lite graham, mest vetemjöl

1 matsked honung om man vill (behövs inte men ger jäsningen extra skjuts)

Kör allt i matberedaren i tio minuter. Degen ska vara lite lös men inte sådär kladdig att den inte går att hantera.

Det enda jag gör med degen – och jag vet ärligt talat inte om det gör någon skillnad – är att jag viker den ett par gånger. Efter 20 minuter i bunken viker jag in kanterna mot mitten av degen ett par gånger. Jag låter den jäsa i 20 minuter till och upprepar, sedan ytterligare en gång.

När degen legat i bunken och blivit vikt tre gånger flyttar jag över den på en mjölad handduk…

… viker ihop och lägger i en bunke.

Där får den jäsa i rumstemperatur tills den blivit riktigt stor, många timmar, kanske åtta-tio.

Min fick jäsa tills det blev kväll och väldigt dåligt fotoljus.

Sen sätter jag ugnen på 250 grader och ställer in en gjutjärnsgryta med lock. Efter en kvart när grytan blivit riktigt varm vänder jag ner degen i den, skårar degen och sätter på locket. Gräddar i en halvtimme, tar av locket och sänker värmen till 225, slänger in ett halvt glas vatten och gräddar i ytterligare en halvtimme.

Så nöjd med det här brödet! Alla älskar det. Man kan förtstås slänga i lite vad man vill, brödkryddor, nötter, frön, eller frukt om man är en sån där sjuk människa som gillar frukt i bröd.

Djupströbädden

Vadå djupströbädd? Jo det är själva underlaget inne i fårens stall. I botten ligger torv, sedan hö (eller halm). Fåren trampar ner det och kissar och bajsar på det. Vi ströar med nytt hö (det som fåren inte vill äta ändå) efterhand och så byggs bädden på. I botten börjar den “brinna”, det vill säga brytas ner. Det ger värme som gör att bädden blir perfekt att ligga på när det är kallt. Alltså det blir verkligen väldigt varmt! Ibland så man nästan bränner sig längst ner.

Det är ett smart system för får dels för värmen, och dels för att det inte kräver så mycket underhåll från vår sida – utom när man ska mocka ur alltsammans. Vilket jag håller på med i välkomsthagens stall just nu. Det är alltså förra årets djupströbädd, som även kossorna gick på i höstas. Jag tycker inte det känns som att djupströbädd funkar lika bra för kossor, man måste mocka ur koblajorna varje dag och de kissar ju mängder, så det blir mycket blötare än hos fåren.

I alla fall tycker jag att det är lite härligt att mocka ur djupströbädden (obs, skriver detta efter att ha gjort kanske en femtedel av jobbet). De flesta har nog någon slags maskin till det, men vi har inga maskiner och skulle ändå inte kunna köra in med dem i vårt stall.

Ute igen

Man förändras ju. När jag var tonåring stannade jag alltid hemma i stan när familjen åkte till landet. Jag minns en fjällsemester som jag tvingades med på, som jag tillbringade i en soffa läsandes böcker när de andra var på tur varje dag.

Men nu vill jag liksom bara vara ute! Det enda som krävs är att solen skiner lite lite (eller egentligen räcker det med att det inte är sånt väder som det var igår) och att fåglarna kvittrar så vill jag inte gå in, bara jobba utomhus.

Bilden är från i måndags när jag och Jonathan städade upp i årets välkomstbete, dit tackorna och lammen släpps efter lamningen. Vi har två hagar som vi växlar mellan för att minska parasittrycket. Hagarna är också nära oss och med tillgång till stall att gå in i. När lammen blivit lite större och betessäsongen kommit igång ordentligt släpper vi ut allihop i vår jättestora sommarhage. Vi städade undan en massa bråte och såg över stängslet och lagade på några ställen.

I alla fall! Nu ska jag gå ut igen och fortsätta tömma ut den där sabla djupströbädden. Otroligt jobbigt, men lite härligt ändå.

Hej svejs!