Sortering och klippning

De sista momenten i fåråret är att skicka lammen till slakt och klippa tackorna.

Vi började med att ta hem alla tackor och tacklamm från sommarhagen till stallet. Vi vägde alla lammen – de har verkligen växt bra trots att de flesta är trillingar. Sen valde vi ut våra favoriter att behålla i flocken. Vi vill förstås att de ska ha en bra tillväxt och vacker päls. Men lika viktig är personligheten – de får som söker kontakt, gillar gos och inte är superhispiga fastnar man förstås för. Många får gillar att bli kliade, men vissa kommer fram och lägger kinden mot en på ett så otroligt mysigt och stillsamt gosigt sätt, som Navesträngen med Ines här ovan – hon är en keeper! Vi kommer att behålla sex tacklamm från i år, och en liten pyttis klarade inte vägningsprovet utan får gå kvar och växa till sig till nästa år.

De tacklamm som snart ska slaktas fick komma ner till bagghagen och hänga med bagglammen ett tag. Även Bella får åka tyvärr, vi gillar henne men hon har två besvärliga lamningar bakom sig, knölar i juvret och så har hon något problem med klövarna som vi inte rår på. Tråkigt, men så blir det ibland.

Här kommer Jonathan med baggarna som varit bortstängda i en bortre sektion av hagen medan vi flyttade tacklammen. Ymer är en jäkel som man får leda för att inte bli stångad.

Sen blev det klippning, och det är inte direkt det roligaste momentet i fårskötseln. Extremt jobbigt är det! Jonathan som håller den tunga klippmaskinen badar i svett, och jag också eftersom jag brottas med tackorna när de ska in i klippstolen och när klövarna ska verkas. Dessutom sticks det och kliar över hela kroppen av hö och ull, och man börjar snabbt lukta riktigt illa eftersom vi krälar runt i djupströbädden med fåren och suger upp kiss och gnuggar oss i bajs… Men det känns ändå skönt att vi numera kan göra det själva.

Ines var med och hjälpte till, och det behövdes. Hennes jobb var att vara hantlangare, och att stå och gosa med tackorna och mata dem med godis medan de blev klippta.

Först ut var förstås Vera. Hon återanmälde sig flera gånger till att bli klippt. Sen stoppade hon in huvudet i höhäcken.

Vi har några tackor kvar att klippa (ehrm, vi har klippt sex av 15, och så de sex tacklammen på det…), snart åker lammen till slakt, och sen stänger vi det här fåråret. Nästa börjar när vi släpper på baggen i november!

En foderhäck tar form

Fåren och kalvarna går i sommarhagen i två månader till ungefär – men såhär års börjar betet tryta. Man kan luras av allt det gröna gräset som finns kvar, men det är inte mycket näring i det såhär sent på säsongen. Därför ger vi djuren hö i sommarhagen den sista tiden. Vi var inte nöjda med vår gamla foderhäck, så idag när våra planer ställdes in pga förkylda barn bestämde vi oss för att bygga en ny.

Det är lyxigt att bygga med Jonathan som är så duktig, och lyxigt att bygga på en gård med ett virkeslager (egen skog!), gott om plats och alla verktyg man kan behöva. Först gjorde vi (eller hm okej vi och vi men jaja) en ritning, sen sågade vi till alla bitar…

… och byggde ihop de fyra väggarna var och en för sig. Vi gjorde två sidor där vi tänker att fåren kan stoppa in huvudena, en sida där korna kan äta, och så en baksida. Vi ägnade mycket tid åt att fundera på hur stora öppningarna skulle vara för att djuren skulle kunna stoppa in huvudena för att äta, men inte hoppa in på själva foderbordet. När vi monterat alla fyra sidor upptäckte vi det här:

På baksidan hade vi bara satt en OSB-skiva och lämnat två gluggar. De blev så stora att vilket som helst av våra djur kunde spatsera in. Så knäppt att vi inte märkt det! Men vi satte en ribba där sen.

Klockan kvart över sex såg det ut såhär när kvällssolen sken på den färdiga foderhäcken, utan filter (såklart, vad skulle det vara för sjukt filter!). Vi hade satt presenning som tak, och lagom till solen försvann bakom träden…

… så kom Frida och Flora galopperande för att inviga nya matplatsen. (Flora har så rinniga ögon, jag vet inte vad det kan vara. Sköljer med koksaltlösning och hoppas det går över.)

Vilken underbar dag det blev! Så vackert brittsommarväder och så skön känsla att börja med något på morgonen som resulterar i en färdig grej lagom till middag. Och djuren blev väldigt glada över höet, så det var nog hög tid.

Kontorsdag

Igår blåste det halv storm och jag fick äntligen tillfälle till en kontorsdag – hela dagen betade jag av tråkiga (och roliga) administrativa sysslor, ringde uppskjutna telefonsamtal och uppdaterade hemsidan (ni har väl sett att det nu finns en sida för varje djurslag högst uppe?). Så skönt att få ordning på allt! Det är svårt att vara inomhus under sommarhalvåret, det är så mycket man vill passa på att göra ute.

Även hunden tog en lugn innedag. Idag är det fredag och jag och Ines skulle på ett läkarbesök i Stockholm och passa på att träffa min extrapappa, men hon vaknade i morse med halsont, så vi blir hemma. Så irriterande, nu när höstförkylningarna drar igång kommer man ju aldrig kunna genomföra någonting… Så frestad att ignorera det halsonda och åka ändå – men hela idén är ju att alla ska föja rekommendationerna, annars är de ju meningslösa. Och det här inlägget blev också ganska meningslöst!

Hoppas ni får en trevlig helg hörrni!

Nervvraket vaktar gården

Bodil är ju ingen vidare vakthund, hon älskar alla besökare och är bara glad jämt. Visst skäller hon om någon kommer, men sen delar hon ut pussar (oavsett om gästen är sugen eller ej).

Men en sak vaktar hon – hönsen. Ser hon räven blir hon galen, och hon reagerar alltid om hönsen kacklar förfärat.

Och här kommer det hemska, sanningen om vad som hände vid rävattacken i våras då vi blev av med alla höns, och det som kanske gjort Bodil helknäpp för alltid:

Vi hade glömt att stänga hönsluckan, det gjorde vi ganska ofta förut. Eller, den hade gått sönder två dagar tidigare och ingen hade kommit sig för att laga den än. På natten kom räven. Bodil upptäckte räven, började skälla och försöka väcka oss. Jag sov som en stock med öronproppar och märkte ingenting. Jonathan vaknade men tänkte att ”det nog inte var någon fara”. Ines vaknade och försökte väcka Jonathan, hon sa: ”Bodil skäller jättemycket och jag hör hönsen i trädgården” Jonathan sa åt Ines att gå och lägga sig efter som ”det nog inte var någon fara”. Han var förstås inte helt vaken, MEN ÄNDÅ! Bodil rusade runt härinne i säkert en halvtimme och såg genom fönstren hur räven högg höna efter höna utan att hon kunde göra något, och hon larmade oss men inget hände. Så hemskt!

Efter den här händelsen har Bobo blivit lite knäpp. Jag tror hon är sabbad för alltid. I fyra månader har hon nu kastat sig upp ur soffan vid minsta pip från hönsen och spanat ut genom fönstet. På nätterna bandskäller hon på gud vet vad, vi ser aldrig någonting därute i mörkret. Vi hänger en filt över hennes spaningsfönster i trappen så hon inte kan övervaka trädgården nattetid.

Och nu, lagom tills hon hade lugnat sig lite i alla fall, har en av tuppkycklingarna börjat pröva sin stämma och ”gala”. Det låter ju helt knäppt såhär i början, och varje gång tuppen tutar far Bodil upp. Vad fan var det!

Vintermat till bina

Efter att vi snott all honung som bina samlat för att äta i vinter måste vi ju ge dem något annat. Det här är den knäppa delen av biodlingen – att man köper socker i affären för att man tagit honungen… I alla fall! Såhär går det till att invintra bina hos oss:

Just nu har vi tre kupor hemma på gården och en på Jonathans jobb i Norrtälje – den flyttar vi hem om några veckor. De tre ”huvarna” av frigolit är till för att skydda mot kyla och regn, och har lite olika utseende för att bina snabbt ska hitta rätt när de kommer flygande hem. Jag planerar dock att snygga till dem lite i vinter…

Flustret, alltså ingången, sitter längst ner. Och lyfter man av huven ser det ut såhär:

De två understa lådorna är där bina kommer bo i vinter. Eller egentligen sätter sig alla de övervintrande bina i en stor klump, ett klot, på ett ställe inne i lådan för att hålla värmen. Men de kommer att fylla alla ramar i de här två lådorna med sitt vinterfoder, hoppas vi. I den översta lådan, foderlådan, finns själva maten, alltså en sockerlösning.

Foderlådan utan lock. Och under den vita lilla hinken finns själva ”uppgången” från lådan under.

Bina kryper alltså upp genom den runda gången här, ner längs utsidan på ”röret”, fiskar upp lite sockerlösning och kryper tillbaka ner i kupan med den. Om den vita hinken inte funnits där och bildat en smal korridor hade bina flugit ner i sockerlösningen och drunknat.

Än så länge har de bara dragit ner några kilo var – man vill att de ska ha ungefär 18 kilo foder för vintern, men det kan ta tid säger Jonathan. Dessutom hade de en hel del honung kvar i ramarna, så de kanske inte tycker att det är någon panik. Förra året dog alla våra samhällen utom ett, så jag oroar mig lite ändå. Men drar de inte ner fodret är det inget man kan göra åt det, bara hoppas att de har tillräckligt därnere för att klara vintern, hålla tummarna och sen se om det finns något liv i vår.

I lingonskogen

Det var så fint väder idag! Så milt och skönt septemberväder. Jag tillbringade större delen av dagen med att måla i ladan (visar senare när det är klart), men när Ines kom hem tog vi med hunden och cyklade till lingonskogen.

Lingonris är så vackert! Så spänstigt liksom, och så vackra färger. Och så lättplockat jämfört med de slafsiga blåbären.

Puss puss…

Slurp!

Ines och jag plockade i någon timme och småpratade om livet, skolan och kompisarna. Det är så härligt att ha den här tiden med barnen, jag njuter verkligen av att finnas tillgänglig för dem. Det är det som räknas!

Det blev några liter! Jag tänkte frysa in alltihop och sen plocka fram lite i taget och göra rårörda lingon. Hemgjorda rårörda är verkligen mycket godare än köpta! De får en så frisk och lite besk smak. Jag längtar efter hemgjorda köttbullar, gräddsås, kokt potatis, pressgurka och lingon, mmm.

Färdigmålat

Jag kan knappt tro att jag skriver detta, men: nu är fönstren färdiga! Jag har skrapat, kittat och målat 20 fönster (varav hälften var dubbelkopplade, så då får man väl räkna 30 fönster?) och tre dörrar. Två somrar tog det. Nu är det så FINT, jag bara går runt och myser och kan inte stirra mig mätt på mitt eget hus.

Såhär såg det ut innan:

Vitt. Är inte vitt den tråkigaste färgen? Så himla sällan jag vill ha något vitt. Utom på vintern… Men! Jag tycker verkligen att det kromoxidgröna förhöjde så himla mycket! Till och med den vita fasaden blev lite gräddigare och mjukare – fast på just de här bilderna ser det tvärtom ut pga ljuset, årstiden eller nåt.

Lägg också märke till ”spröjsen” på fönstren på den lilla utbyggnaden – vi köpte helt enkelt en smyglist, sågade till, limmade på och målade. På nära håll ser man förstås att det är fusk (fast jag försökte skarva med fönsterkitt innan jag målade), men det är i alla fall så mycket bättre än innan!

(Egentligen har vi ju tänkt att vi ska ha en glasveranda istället för den där utbyggnaden, och så ska vi riva det hemska trädäcket. Men det blir i nästa liv…)

Gräsklipparmani

Idag fick jag ett ryck och gick loss med gräsklipparen både här och där. Klippte hela trädgården och hela odlings-ängen eller vad man ska kalla den. Detta ger mig en djup tillfredsställelse! Åh så härligt det känns. Är helt slut i kroppen nu efter att ha släpat omkring gräsklipparen på den knöliga marken där nere.

I år har jag hunnit med odlingarna ganska bra tycker jag. Ogräset har inte tagit över helt, och inget har legat och ruttnat i väntan på att skördas. Grönkålen blev uppäten, men annars har det mesta växt fint.

På bilden ovan syns odlingslanden till vänster, de har en sarg runt sig som tidigare haft ett snigelstängsel. Hitom odlingarna syns en ”låda” av bakar, där bakom står tre vattentunnor med regnvatten. I år har vi knappt behövt vattna alls, bara några gånger på försommaren. Mellan tunnorna och vägen syns några stolpar och en del kvastar sticka upp – det är våra helt misslyckade hallonbuskar. Ska sätta nya i trädgården till nästa säsong.

Till höger om trädgårdslandet är bärbuskarna. Vi har röda och svarta vinbär och blåbärstry. Ingen vidare utdelning på bären dock, undrar vad vi gör för fel? Jag har gödslat med djupströbädd som också skyddar mot ogräs tänker jag.

Och apropå djupströbädd, till höger om raden med bärbuskar har jag gjort en limpa av djupströbädd där jag satte halloweenpumpor, som nu börjar bli stora och fina.

Hitom pumpalimpan står gräsklipparen som fick soppatorsk, och hitom den ett rött litet ”hus” som rymde två bisamhällen förra året. Båda dog i vintras, och nu vet vi inte riktigt vad vi ska ha huset till.

Längst till höger i bild syns en stump av vårt avloppsväxthus, där vi odlar tomat, gurka, basilika och sparris (!).

Och just det, längst bort på andra sidan vägen är bagghagen och baggarnas gulliga lilla hus. Och grannens rasade staket.

Kära dagbok

Ibland undrar jag – och andra – vad jag egentligen gör hela dagarna. Det är svårt att redogöra för, dagarna flyger förbi och jag är igång men har svårt att förklara vad jag egentligen gör. Men det här är vad jag gjorde igår, en helt vanligt fredag på Lilla Ekens gård:

När barnen stuckit till bussen åt jag frukost framför morgon-tv, så slappt och skönt! Efter att ha hetsat iväg två morgnar för att plöja (haha, skrev ploga här, men hann upptäcka det och ändra) var det skönt att ta det lugnt.

Jag släppte ut hönsen, tog in ägg, gav korna lite kornkross, tog en promenad till fåren med Bodil, och så fick grisarna mat – idag inlagd gurka och andra fina grönsaker från Ica Väddö.

Jag fotade Pia och Peggy för att göra en kontaktannons – de ska få träffa en galt vid årsskiftet och få kultingar i vår. Det här blev en representativ bild på Pia! Hälften av maten hamnar alltid ovanpå grisarna eftersom de står och trängs under hinken jämt.

Sen satte jag en deg som fick jäsa på värmegolvet i badrummet under dagen. Är det här min bästa matbild någonsin?

Second breakfast på trappen! Det är dagens bästa mål. Viktigt att det innehåller något sött. Idag blev det rostmacka med kanel och socker till det påvärmda morgonkaffet (Jonathan är SÅ upprörd över att jag micrar kaffeslatten såhär, men jag tycker det är helt okej, till och med gott.)

Resten av förmiddagen ägnades åt fönstren – jag lyssnade på Konflikt och målade de två sista. Det låter som att jag i princip är klar, men det tar ju ändå en evighet eftersom bågarna ska strykas minst tre gånger per sida och torka minst ett dygn mellan varje strykning.

Fönstren blir otroligt fina, men kolla vad hemsk putsen ser ut! Den har rasat jättemycket sen vi flyttade hit, då för sex år sen var den perfekt. Men det kan ju inte gjorts rätt om det släpper såhär efter bara några år? Jag är inte sugen på att börja renovera fasaden efter den här enorma fönsterrenoveringen…

I alla fall! Efter lunch tog jag itu med den här djungeln i växthuset. Klippte bort rubbet för att de omogna tomaterna ska få sol, hoppas det var rätt…

Vi får se om några tomater hinner mogna innan det blir för kallt – hittills har en enda börjat skifta i orange. Det hände något med förodlingarna i år, minns inte vad, som gjorde att tomaterna blev väldigt sena. Tror att akvaponin på Jonathans jobb var inblandad.

Grisarna fick tomatblasten till mellis. Jag använde den här bilden till kontaktannonsen istället.

Jag tittade ner till bina för att avsluta en kvalsterbehandling. De var väldigt ilskna så det blev inga bilder inifrån kupan. Vet inte varför de var så arga, de brukar vara snälla faktiskt. Måste försöka ta reda på vad som är fel.

Efter kvalsterbehandlingen av de arga bina sa min chef (jag) att det gick bra att ta en paus eftersom jag jobbat på så bra. Tog pausen i sängen för maxat resultat.

Sen åkte jag och handlade fredagsmys och lagade middag – fläskkotlett efter en variant på det här receptet som blev väldigt poppis.

Jag brukar försöka hinna städa på fredagen. Idag blev det en snabbstädning av golv, toa och badrum.

Jag bakade ut brödet och sen hade vi fredagsmys och kollade på Gilbert Grape, som var lite daterad men fortfarande sevärd! Sen somnade jag som en stock klockan elva.

Heja jorden

Jag är ingen skogsbadare eller andlig moder natur-vurmare, men en sak jag har upptäckt sen jag flyttade hit är hur himla bra man mår av att leva i naturen. Ja det är förstås ingen nyhet, vi är ju gjorda för att leva i naturen liksom, men det slår mig så himla ofta hur bra jag mår av det. Att uppfatta årstiderna och väderskiftningarna, känna dofterna som hör ihop med de olika tiderna och platserna, bara att vila ögonen på vackra miljöer varje dag gör att man mår bra ju.

Igår när jag gick bakom plogen i doften av fuktig jord kände jag hur otroligt bra jag mår av att liksom vara jordad, alltså bokstavligen i kontakt med jorden. När jag intervjuade Karl Martindahl om odlande och psykisk ohälsa lärde jag mig det här:

Känslan av välbefinnande som Karl känner när han stoppar de bara händerna i myllan sitter inte bara i själen – den går att förklara vetenskapligt, skriver Eva Robild i sin bok ”När själen får grönska” från 2017. Hon beskriver att det i en näve jord finns hundratals miljarder mikroorganismer. En av dem är bakterien mycobacterium vaccae. När människan kommer i kontakt med den via maten, huden eller genom att andas in den, börjar hon producera signalsubstansen serotonin, som gör henne glad och nöjd.

Och jag är inte förvånad, det känns helt logiskt ändå. Heja jorden!