I helgen skrapade jag färgen från en gammal dörr som vi ska ha till badrummet, och jag tänkte på alla människorna som målat den genom åren – i vitt, guldockra, grönt, rosa. Sånt är så spännande tycker jag – att riva en tapet och se spåren från en annan tid i tapeten där under, eller att se märkena från spiskåpan på murstocken som kom fram när vi rev badrummet och förstå hur köket såg ut förr.
Jag tror att min fascination för spåren från förr har sitt urpsrung i Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripes bok som gjorde ett djupt intryck på mig när jag läste den i tioårsåldern. Jag skrev mängder av brev till eftervärlden som jag gömde på olika ställen (och försökte glömma bort, men såklart gick och slet upp efter några veckor).
Hur som helst så slog det mig att vi ju är i full färd med att lämna våra avtryck här på gården, och samtidigt ta den i besittning. Först nu börjar jag känna att allt det här verkligen är vårt, att vi formar det så som vi vill ha det, steg för steg.
Jag ser fram emot att gå runt här om några år och liksom verkligen känna hela gården och naturen – jaha, nu borde nog snödropparna titta upp vid den där gaveln, och oj vad syrenen har vuxit, och förra året fick vi ju mycket mer äpplen och sånt.
Vår granne berättade vad Ekebys byäldste hade sagt en gång;
”Jag skulle aldrig kunna bo i Stockholm för där händer det ingenting. Här går man mellan huset och vedbacken, och alltid har det hänt nåt.”
Jag håller med, det är en spännande tanke. Vi har bott i vårt gamla hundraåriga hus så länge nu att vi hunnit med flera renoveringar och att bygga ut. På en del av den gamla väggen som revs vid utbygget hittade vi, under alla gamla lager med tapet, ett meddelande skrivet direkt på panelen, från någon av de som en gång var med och byggde huset, daterat 8/7 1911. Efter all den renovering vi genomfört under åren vi har bott här, känns det nu som att det är vi som ”sitter i väggarna”. Å´ så blir man glad av trädgård och vårblommorna som tittar upp i rabatten.
Lycka till med ert husprojekt!
Men vad fantastiskt! Vad stod det???
Ett kort meddelande om morgondagens arbete från en snickare till en annan. Mer kan jag inte precisera så här tio år senare, för tyvärr försvann den plankan bland annat rivningsvirke. Att stå upp till öronen i renoveringsarbete innebär, dessvärre, att alla möjligheter som uppkommer på vägen inte ges den tid och omsorg man skulle önska. Man står liksom mitt i en verklighet av hårt arbete och har bara inte den extra tid och ork som behövs. Men minnet av det är guld och alldeles tillräckligt.