Vi måste göra något nu

Jag önskar att jag var en sån där människa som gjorde något för andra, på riktigt alltså. När jag var liten fantiserade jag om att jag levde i ett ockuperat land under kriget – jag var med i motståndsrörelen och gömde judar i mittt hus. Jag räddade någon och visade att det fanns godhet kvar i världen. Jag var en hjälte.

Jag läser på fejan om mina vänner som bjuder hem EU-migranter på middag och startar privata insamlingar till dem. Jag beundrar dem och önskar att jag var som dem. Jag brukar hälsa på vår lokala tiggare i Älmsta, vi känner ju igen varandra och jag ger honom några spänn ibland. Men jag har ju inte dirket gett honom ett jobb eller bjudit hem honom att använda min tvättmaskin.

Jag köper tiggarnas och de hemlösas tidningar, jag är månadsgivare i Amnesty – men mest av allt är jag en sån som delar saker på fejan med några upprörda utropstecken, eller sitter och hetsar upp mig över ett glas vin med mina vänner som jag inte direkt behöver övertyga om nåt, de är redan på mitt lag.

Men härom dan, när jag tänkte lägga upp en bild på fejan på vårt av hönsen uppsprätta salladsland (på riktigt, det var liksom mitt största problem den dagen) möttes jag av det här:

Skärmavbild 2015-08-24 kl. 10.34.55

 

Time-fotografen på plats säger att det är första gången han sett kollegorna gråta när de tagit sina bilder, rapporterar min kompis som la upp bilderna.

Försök att titta på barnens förtvivlade ansikten utan att gråta! 

Jag kommer aldrig att bli en av de där personerna i blå väst som delar ut vatten och tar hand om de här panikslagna människorna. Men för att kunna stå ut blev jag i alla fall månadsgivare till UNHCR.

Och nu använder jag min makt som bloggare för att nå ut till mina 37 läsare (hej mamma) (skoja, min mamma läser inte min blogg): Du kan i alla fall göra något! En hundring i månaden, vad är det? En och en halv stor stark? Två paket cigg?

Här blir du månadsgivare.

PS. Vi har Jonathans kompis fina hund här på några dagar. Hon låg och sov när jag började snyfta lite över världseländet, och då vaknade hon direkt och kom för att trösta mig! Jag är så glad att vi snart har vår egen hund.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *