Jag vet inte ens vad jag ska säga om den här sommaren. Här hos oss har det regnat två gånger sedan i april – ena gången var såklart på midsommarafton. Senaste tiden har det varit fruktansvärt varmt, och ingenting tyder på att det kommer bli svalare.
Jag har aldrig någonsin upplevt något liknande.
Betet torkar bort, höskördarna blir rekordsmå, brunnarna sinar. Jag har sett annonser där folk försöker skänka bort sina djur – när fodret inte räcker vill man slakta, men slaktköerna är rekordlånga.
Vår ena grannens brunn har sinat, andra grannen har saltvatteninträngning i sin. Vi bestämde oss igår för att sluta vattna trädgårdslanden helt. Det som överlever överlever, helt enkelt. Vi får försöka hinna äta upp så mycket som möjligt innan det torkar bort. Jag vet att det är en liten bagatell i jämförelse med de som måste nödslakta sina djur, eller de vars gårdar och hus hotas av skogsbränder. Men nog fan känns det tråkigt ändå, efter att vi slitit så med trädgårdslanden.
Vi har i alla fall bete och hö till fåren – vi har bara 21 individer på 20 hektar mark, och vi har massor av sly att ge dem. Vi kan till och med låna ut mark och ge hö till en granne. Hade vi haft 50 tackor med lamm, som nog skulle funka på vår mark ett normalår, då hade vi aldrig klarat oss.
Ja, det är ett galet år! Jag drabbas inte själv med lägenhet i stan, utan försöker njuta av det goda det för med sig (havet är varmt för många bad och kvällarna ljumma). Men jag tänker mycket på alla ute på landet som drabbas hårt, och på dem som bor där det brinner. Jag hoppas innerligt att det är ett oår, dvs ett undantag. Och inget vi behöver vänja oss vid.
Ja det hoppas vi! Brrr…