Ursäkta att jag tjatar om den här geggamojan, men det är något helt otroligt vad lerigt det är och har varit hela hösten. Nu är det plusgrader igen, och vi längtar så efter snö, is, tjäle.
Hela trädgårdslandet står under vatten, vitlöken jag satte för några veckor sen kommer ruttna bort, och jag hoppas att grönkålen överlever till jul! Men allra värst är det hos grisarna, eftesom de bökar upp rötter och äter allt som växer så blir det bara jord kvar, inget som binder eller suger upp vätan. Jord + vatten = geggamoja. Det syns inte så bra på bilden, men längst bort där Jonathan står (i sin snygga neongula tröja) är det en pöl stor som en mindre sjö.
Tidigare har vi matat grisarna direkt på backen (men bytt utfodringsplats ofta, vi har flyttat oss längst staketet), vi tänker att det inte är någon fara med tanke på att de bökar och äter mat som växer i jorden hela tiden. Men till slut blev det så lerigt överallt att det inte gick, när vi slängde in äpplen sjönk de i leran och blev nedtrampade av grisarna…
Så vi byggde en liten avsats för maten – där grisarna förstås trängs när vi kommer och så får de allt över sig och äter från varandras ryggar, ungefär. Men jaja. Det går ju inte att uppfostra grisar i bordsskick direkt.
Titta på lilla vännens ben, svarta av lera av att ha vadat fram till matplatsen.
(Hela hagen är inte full av lera, platsen där de har sitt hus ligger högre upp och där är det vanlig mark. Och inne i huset har de torrt hö. Bara så ni vet!)
Stiliga nassar med glada öron, härligt att se dem.
Glada öron och geggamojastrumpor 🙂