Idag sa jag till Jonathan att jag gillar slitet i vårt liv så mycket. Inte allt slit, och inte alltid – men jag gillar att vårt liv gör att vi måste gå ut och röra på oss flera gånger om dagen. Det är inte alltid härligt, men oftast ganska trevligt, och det ger alltid en känsla av tillfredsställelse efteråt.
Bild från i morse. Är detta höjden av lathet, att fota genom fönstret fastän lampan reflekteras?
Till exempel ser mina morgnar ut såhär: jag går upp med barnen och Jonathan och assisterar genom att borsta håret på Sixten och jaga på den som behöver jagas på (Sixten). När de andra åker går jag och Bodil en runda till hönsen, tacklammen och tackorna och serverar mat och vatten. Sen går jag till grisarna – Bodil följer helst inte med dit eftersom hon fått en stöt av deras elstängsel en gång och nu börjar darra bara av att höra grisarnas grymtanden. När grisarna fått frukost cyklar jag upp till grannen och mockar hos korna.
Sen när jag kommer hem, då äter jag frukost i lugn och ro och känner att jag redan uträttat något viktigt. Helt oslagbar känsla att sjunka ner med en kopp kaffe och med gott samvete läsa tidingen länge innan jag fortsätter med dagen.
Jag hör ju hur präktigt det här låter, men det är en så skön och konkret tillfredsställelse som inte kan mäta sig med något jag någonsin uträttat bakom ett skrivbord.