Rutiner hos korna

Kor är extrema vanedjur och vill helst att allt ska vara samma samma varje dag. Därför är det bra att i god tid vänja dem vid nya rutiner. Mållan (på bilden här nedanför) ska ju kalva i början av maj, så nu är det hög tid att vänja henne vid livet som mjölkko. Hon hade en kalv förra året också men blev inte mjölkad.

Just nu håller vi på och bygger om platsen där Mållan ska stå och bli mjölkad, men från och med nästa vecka ser rutinen ut såhär:

Alla korna får komma in på kvällen till varsin box (det får de redan nu). På morgonen går Linda och Melissa ut till hagen, medan Mållan går till mjölkningsstationen och får äta lite godis medan mjölkmaskinen står på och väsnas. Tanken är att hon ska vänja sig vid att gå direkt från boxen till mjölkningsstationen, och att hon ska koppla ihop ljudet från mjölkmaskinen med något positivt.

När kalven har kommit ska de att få gå tillammans i hagen hela dagarna, och kalven får dia fritt. På natten står de i varsin box (fast vägg i vägg, med några plankor borttagna så att de ändå kan se och röra varandra). På morgonen går Mållan till mjölkningsstationen och kalven får var inne på foderbordet, alltså där Mållan sticker in huvudet för att äta medan hon mjölkas. På så sätt kan de vara tillsammans och Mållan släpper ner mjölken, samtidigt som hon ser att kalven har det bra (och är mätt och nöjd – han får frukost innan). Efter mjölkningen går de ut i hagen tillsammans.

På kvällarna är det mysigt att stanna hos korna en stund och gosa och rykta dem. De har så olika personligheter! Linda (bilden ovan) är tamast och mest van att bli hanterad, hon är lugn och medgörlig, men har inte tid med gos eftersom hon är matmissbrukare och står och hetsäter upp sitt hö så fort hon kommer in.

Mållan är inte så intresserad av att umgås egentligen. Hon har inget emot det, men hon kör sitt eget race och är inte så sällskapssjuk.

Melissa däremot den lilla sötnosen! Hon är blyg och har varit så stissig och jobbig, jag satt ju en timme varje kväll hos henne i höstas för att träna henne på att vara bunden. Hon stod mest och gömde sig bakom mamma Linda, men jag kände ändå att hon var intresserad av mig, hon kikade fram bakom rumpan på Linda hela tiden. Allt slit har gett resultat och nu börjar hon lita på mig. Jag kan sätta fast henne utan att hon får panik, och hon tar gärna emot gos och gosar till och med tillbaka. Hon är så fin och mjuk! Fortfarande lite skygg och svårhanterad, men hon kommer att bli en toppenko tror jag. Hoppas hon är lättmjölkad och en bra mamma.

Vår i fårhagen

Alltså!!! Jag vet att det bara är februari, men det går ju inte att låta bli att få vårpirr när solen värmer och fåglarna kvittar som galningar och marken doftar varm jord och fjolårslöven prasslar och grusvägen till och med börjar damma lite? Jag satte mig i fårhagen en stund.

Och som vanligt ser man inte förrän på bilderna hur fult allting är. Men jaja. Här kommer i alla fall Filijokus i full kareta för att få gos, sin vana trogen.

Och Elise, hon vill alltid lägga upp huvudet på min axel och stå kind mot kind en stund. Alltså vilket mys! Idag höll hon i och för sig på att äta upp min hörlur, det hade kunnat sluta illa. De ska ju alltid nafsa på allt och testa vad det är och hur det smakar. Dragkedjor är mångas favorit, en del fattar hur man drar dem upp och ner, och det kan de hålla på med i en evighet.

Bella har visst ätit något gott i alla fall. Eftersom får idisslar för det mesta så blir det ofta knasiga bilder där de gör skumma miner.

Felicia kliar rumpan. Den här gamla vagnen är väldigt poppis. Vi har dragit ur alla vassa spikar och låtit dem behålla vagnen som klistation/utkiksplats.

Ja, så nu börjar vi våren alltså! Fem veckor till lamningen! Hurra!

Fårklippning

Oj vad fort det går, plötsligt är det bara sex veckor kvar till lamning och dags att klippa fåren! Vi började igår, och efter en viss förvirring hittade vi ett system: Vi fångar en tacka, sätter henne på rumpan och lägger henne sedan på sidan, jag håller i, Jonathan klipper magen och runt juvret och insidan av bakbenen och runt halsen. Sen verkar han alla klövar. Sen ställer vi tackan i klippstolen, Jonathan klipper resten av kroppen medan jag serverar en näve korn och selen, som de behöver inför lamningen. Sist gör vi en hullbedömning – känner över ryggen på tackan hur tjock hon är – innan vi släpper henne.

Här står Filijokus i klippstolen. Hon är så otroligt söt, titta på hennes lilla ansikte! Det är väldigt stor skillnad i kroppen på tacklammen som föddes i våras och de som är ett år äldre. Många betäcker tacklammen så att de lammar redan när de är ett år, men det skulle inte alls kännas bra tycker vi. Vi väntar hellre ett år till så de är fullvuxna.

Det är alltid de tamaste som erbjuder sig att blir klippta först – Vera och Filijokus blev klippta igår. Men sen är de helt hopplösa att ha omkring sig eftersom de hela tiden vill vara med och är så fruktansvärt nyfikna, och dessutom blir lite irriterade om vi inte kliar dem. Såhär höll Filijokus på igår medan vi klippte Vera:

Med på varenda bild.

Här är det Vera som blir friserad.

Annika får svansen trimmad.

Nu före lunch har vi klippt sju får, elva kvar! Får se hur långt vi orkar idag…

Känd från TV

I dag sänds reportaget med mig och Ines som handlar om stockholmare som flyttar till landet. För andra året i rad är det fler som flyttar från Stockholm än till.

Vill ni se en webbversion finns den här. Vill ni se ett lite längre reportage får ni kolla 04.06 in i den här Rapportsändningen.

I båda reportagen framgår hur glad jag blir när glassbilen kommer. Det är det roligaste vi har här på landet. Vår enda kontakt med omvärlden.

Drömgården

Härom dagen körde jag och grannen ner tjuren Håkan till sin hemgård utanför Eskilstuna. Han har nu befruktat Melissa och förhoppningsvis också Linda.

Resan gick bra, Håkan var på topphumör när han kom hem och sprang genast och hälsade på sina gamla vänner.

Efter att vi släppt ut Håkan visade bonden Ivan oss runt på gården, och det var tamejtusan det vackraste ställe jag sett i mitt liv! Han och hans fru är båda i pensionsåldern och har levt på gården hela sitt vuxna liv. Det syntes så tydligt att det var ett livsverk, allt var byggt med kärlek och allt var så funktionellt och fiffigt.

Titta bara på den här grinden byggd av bakar – visst syns det att den är tillverkad av någon som älskar vad hen gör? Allt på hela gården var byggt av egen skog. Så fantastiskt! Längst till höger syns en glimt av Mälaren – Ivan och Mona har en fiskeverksamhet med gårdsbutik och har tidigare drivit restaurang. De har sommarbete för korna ute på öarna. Så romantiskt!

Ivan och Mona har fjällnära kor, som är ännu mindre än fjällkor. Det var så gulligt i stallet – pyttesmå spiltor, pyttesmå kossor, pyttesmå krubbor. Den vita här är är en blyg liten kviga. De blyga får stå närmast dörren för att vänja sig vid att ha folk omkring sig.

I en hage i närheten stod Håkans bror som också är en sällskaplig och väldigt trevlig tjur. han ropar när man går förbi för att man ska komma och ge kli. När Ivan är ute och snickrar på kvällarna står tjuren och ropar 🙂

Allt var som sagt hemsnickrat och det var så optimerat – allt hade en plats, inget stod och drällde eller var ivägen. Vilken dröm! Titta på den prydligt travade veden, cyklarna i cykelstället.

Nu går vi in genom grinden, titta vilken vacker gärdsgård! Riktigt byggd med vidjor och allt, ingen skrotig ståltråd. Innanför dörren stod världens gulligaste hund och hoppade förväntansfullt.

Här är trädgården. I fonden Mälaren! Vi gick in och fikade, Ivan bjöd på kaffe, limpsmörgås och hemkärnat smör.

Timmerhus. Ingen isolering förutom lite lindrev i glipor och sprickor. Det var så otroligt hemtrevligt här! Inte ett dugg flådigt eller pedantiskt städat, bara mysigt, varmt, ombonat och välkomnande.

Rejäla takbjälkar. Timmerhus har svintunga tak, så att huset trycks ihop med tiden och blir tätare istället för dragigare.

Och i soffan en spinnande katt. Naturligtvis.

Ivan har lovat att jag ska få komma tillbaka i april när korna kalvar och lära mig att mjölka. Då tar jag med mig Jonathan. Blir fint.

Det usla höet

Vår andraskörd togs riktigt sent förra året pga div kommunikationsmissar. Vi skickade det på analys och fick veta att det är i princip värdelöst. Så nu försöker vi göra oss av med det på något sätt – vi har tillräckligt mycket bra hö till fåren, men vi kan ju inte ha de tio inplastade balarna med dåligt hö stående för alltid.

Igår tog vi ut en bal till grisarna som de kunde röja med – äta, bädda i stugan, dra omkring. Det blev väldigt poppis. När jag åkte förbi med bilen låg de alla i en stor höhög och trynade i eftermiddagssolen. I morse kunde jag ge dem mat på en torr fräsch höbädd istället för i geggamojan.

Nu har vi sex grisar kvar, och det känns mycket mer hanterbart än tio. De har vuxit så fint!

Framtiden för grisarna

VI har åtta smågrisar kvar, och imorgon åker två till ett nytt hem – lustigt nog ska de “hem” till gården där deras mamma föddes, de gamla ägarna avvecklade grisverksamheten men de nya ägarna vill gärna ha grisar.

Då har vi sex små vänner kvar. Vi tänker att vi slaktar två sent i vår och säljer till grillsäsongen. Fyra kvar. Framåt jul slaktar vi två till och betäcker de sista två gyltorna – Peggy och en svart tjej som inte har något namn än.

Nästa vår kommer nya kultingar, och våren är en bra tid att sälja levande djur som folk vill föda upp själva och slakta framåt jul. Några sparar vi själva till slakt såklart.

Grisarna får gå kvar i sin nuvarande hage ett år till och röja klart, sen får de flytta till en stor härlig skogshage som vi ska stängsla in under sommaren, med en egen bäck att dricka i och bada i och allt. På platsen där grisarna går nu ska Jonathan plantera poppel som blir energiskog.

Det är så mysigt att hålla på och planera sånt här. Tänka hur vi ska göra i framtiden med allt.

Arlagården

Det var så skönt att gå upp till de lyckliga välmående korna hos oss i morse efter att ha sett Uppdrag gransknings program Arlagården.

I mitt flöde verkar de flesta vara förbannade på den shitstorm som drabbar oskydliga skötsamma bönder från konsumenter och djurrättsaktivister. Och jag vill inte förringa deras frustration, men jag tycker att det mest upprörande är att varken Länsstyrelsen eller Arla verkar ha koll, och att “bonden” i fråga – och gissningsvis några till – inte har fått djurförbud för länge sen och stoppats från fortsatt djurplågeri.

Men ju större system, desto sämre kontroll, eller? Och ju större produktion, desto större risk att man slutar se på djuren som levande individer och börjar tänka på dem som produkter eller redskap.

Jag köper helst mejeriprodukter från Roslagsmjölk, som hämtar mjölk från kravmärkta gårdar i min absoluta närmiljö. Det är bara fyra gårdar som levererar till Roslagsmjölk, så det skulle märkas väldigt snabbt om någon misskötte sig.

Såklart känns det bäst att köpa kravmärkt. Men inte heller kravkalvar får gå med sina mammor i mer än ett dygn.

Snart börjar jag mjölka Mållan, och hennes kalv kommer att få gå med henne större delen av dygnet under många månader. Det allra bästa för både djuren och klimatet är ju att producera sin egen mat. Full insyn, noll transporter och den finaste kvaliten dessutom. Hurra!

Vännerna

Kommer ni ihåg att vi stängde in Ymer och Överlevaren i en liten box för att de skulle bli vänner? Det funkade.

Nu går de i bästa harmoni på baksidan av trädgården, äter sly och klättrar i berg och har det gött. Faktum är att jag tycker att Överlevaren verkar mindre hispig nu tillsammans med en trygg fadersfigur än han var med de tre jämngamla tacklammen Hokus, Pokus och Filijokus. Varje år när vi avskiljer tacklammen och tar dem till trädgården känner man att de blir ängsliga och otrygga, de tycker att de är för små för att vara utan vuxen. Och det stämmer nog. Även efter att lammen är avvanda behöver de de äldre djuren som skapar trygghet i flocken.

Men nu går tacklammen med tackorna och Överlevaren har fått en vuxen vän.

PS. Vi satte en bjällra runt halsen på Ymer också, så att man hör när han kommer. Så nu har vi julstämning igen!

Det blir fult

Jag vill gärna att allt ska vara fint här på bloggen som på Elsa Billgrens blogg. Aldrig att en hög med smutstvätt eller en trave disk skulle skymta på någon av hennes bilder (vilket förstås inte betyder att det inte finns i hennes hem, men det är ju inte det som är grejen). Jag tänker att det ska vara sådär härligt inspirerande här. Så jag tar fram finkameran för att dokumentera ett mysigt brödbak. 

Jag fotar degen. Det ser kladdigt ut och inte så härligt. Sen glömmer jag att fota de ljuvliga bullarna – och hade jag gjort det så hade garanterat brödrostsladden synts i bakgrunden.

Jag kan börja en härlig berättelse om en skogspromenad, men ändå inte låta bli att berätta att jag trampade i bajs. Jag klarar helt enkelt inte av att producera den där typen av inspo-content.

Igår var SVT här för att göra ett reportage om oss på gården – så himla kul! Jag och Ines var supertaggade, och jag hade en tanke om allt fint jag ville visa, vi skulle fika semlor i det mysiga vardagsrummet och filma när jag gjorde en brasa i kakelugnen. Sen skulle vi hämta ägg i den söta lilla korgen. Hade till och med tänkt föna håret (förstår inte var jag fick den idén ifrån, jag har i princip aldrig fönat håret i mitt liv).

Men alltså. För det första ser ju ingenting härligt ut någonstans på vintern utan snö. När det är mulet och disigt – inte härligt alls.

Sen filmade vi i köket istället, det bara blev så, med ett överfullt diskställ och tomatsåsfläckar på spisen, sen filmade vi på baksidan av huset där de trasiga utemöblerna står, sen filmade vi när jag hivade ut en stor säck med gammalt bröd ur den skitiga bilen för att ge till grisarna. Hela tiden maniskt pratande som en nyfrälst hippie med mitt ofönade trollhår. (Och just det, vi filmade framför Jonathans kompis gamla sjaviga graffitimålade husbil också. Och framför de gräsliga hösilagebalarna inlindade i vit och blå plast.)

Och sen tänker jag: okej. Tydligen är det såhär det är hemma hos oss. Nu har vi gett en ärlig bild, inget tillrättalagt. Den kan ni se på SVT:s nyhetswebb i helgen tror jag – återkommer när det är publicerat.