Man förändras ju. När jag var tonåring stannade jag alltid hemma i stan när familjen åkte till landet. Jag minns en fjällsemester som jag tvingades med på, som jag tillbringade i en soffa läsandes böcker när de andra var på tur varje dag.
Men nu vill jag liksom bara vara ute! Det enda som krävs är att solen skiner lite lite (eller egentligen räcker det med att det inte är sånt väder som det var igår) och att fåglarna kvittrar så vill jag inte gå in, bara jobba utomhus.
Bilden är från i måndags när jag och Jonathan städade upp i årets välkomstbete, dit tackorna och lammen släpps efter lamningen. Vi har två hagar som vi växlar mellan för att minska parasittrycket. Hagarna är också nära oss och med tillgång till stall att gå in i. När lammen blivit lite större och betessäsongen kommit igång ordentligt släpper vi ut allihop i vår jättestora sommarhage. Vi städade undan en massa bråte och såg över stängslet och lagade på några ställen.
I alla fall! Nu ska jag gå ut igen och fortsätta tömma ut den där sabla djupströbädden. Otroligt jobbigt, men lite härligt ändå.
Hej svejs!