Förlåt hörrni för allt mitt gnäll den senaste tiden. Det hjälper verkligen ingen. När jag själv kollar in på folks bloggar vill jag ju bli glad och inspirerad och slippa tänka på skiten, inte läsa en massa gnäll.
Så jag ska försöka att gilla läget nu! Jag kände mig bättre redan igår kväll efter att ha kollat på Dirty Dancing med Ines (hon tyckte den var tråkig men kollade för min skull), och i morse kände jag mig lite mindre sjuk. Jag har bestämt mig för att bara vänta ut förkylningen i isolering istället för att försöka få tag på ett test. Det känns enklast, och någon annan behöver säkert testet bättre ändå.
Här kommer ett inlägg som är roligare än gårdagens gnäll, för idag fick Pia och Peggy flytta till sin nya lyxiga hage!
Såhär såg deras gamla hage ut. Jag har haft dåligt samvete varje gång jag har varit där. Det ser inte kul ut – även om det finns torra partier, det är torrt inne i stian och grisar ju gillar lera mer än de flesta. Men det kändes hur som helst som att de var klara med den här platsen.
På bilden syns Ines vevande med två baguetter för att locka till sig grisarna.
De kom springande såklart, men tvekade ängsligt vid gränsen där eltråden varit. Det är läskigt att kliva ut där! (Den vita blobben i förgrunden är en baguette som av någon anledning blivit helt överexponerad…?)
Sen gav sig Pia ut, hon är modigast, och efter en stunds ångestfyllt grymtande travade Peggy efter.
De skulle bara flyttas kanske 50 meter över en äng, men det tog en bra stund. Grisar kan man liksom inte ”styra”, man kan inte leda dem som man gör med kor eller springa före som man gör med får. Men vi viftade med brödet och prasslade med en tom brödpåse, det visade sig vara effektivt!
Efter en stunds runtrantande ute på ängen gick de in i alla fall och kunde få resten av sin frukost.
Sen gick de runt länge länge och nosade på allt. Så gulligt! Jag gottade mig åt hur fint de fått det, och roligt – grisar är smarta djur som vill ha något att göra. Om de är uttråkade rymmer de eller börjar sabba.
De började snart jobba med trynena. Så härligt att se!
Och vi började med det vidriga projektet att flytta deras hus. Det är stort, svintungt och bångligt. Men Jonathan kom på en smart grej så vi kunde flytta det med bilsläpet. Till slut.
Grisarna är verkligen sociala och intresserade av oss. De hade en hel ny hage att undersöka, men var ändå hela tiden i närheten av oss när vi ställde dit huset och gjorde iordning.
När mörkret föll (och exponeringstiden blev lång) var allt klart, huset på plats och fyllt med torrt hö. Det ska bli spännande att se vad de hittar på i hagen med alla grenar och stenar. Känns så skönt att det är klart!
Det kanske är ”gnäll”, men det är ju också en berättelse om en sida av att bo på landet, där livet inte kan stanna av för att man själv är sjuk, djuren ändå måste ha mat och vatten, osv. Så väljer jag att läsa och tolka dina senaste dagar! : ) Plus! Jag tycker själv att det är skittradigt med ”gnälliga personer” och jag tycker att du verkar vara en noll gnällig person. (Värst är personer som har livsinställningen att det är ”typiskt” och ”alltid händer mig”. Om det nu på riktigt alltid händer dig så kanske det är ett mönster du själv ska bryta. Och antagligen händer det inte bara dig utan är en del av LIIIIIVET). Det är skillnad på att vara en person som gnäller ibland (när du dessutom har anledningar till det) och att vara en gnällig person. Att gnälla ibland är ju rätt befriande och självömkan kan vara lite härligt. Så länge det varar i raltivt korta stunder….
Jag tycker: Gnäll på! Jag blir inspirerad och glad ändå och tolkar det som en annan berättelse av hur det också är att bo på en liten gård. Och så vill man (jag) ju se hela livet och inte bara det romantiserade instagramlivet. Och oftast när jag läser din blogg vill jag inte alls bo i lägenhet i stan, men sådana inlägg får mig att känna att det är ju också rätt härligt. Liv och rörelse, ljus, 7/11 nere på hörnet för söndagsgodis, osv.
Men tack vilken fin kommentar! Håller med dig ang gnällspikarna, och jag tycker inte heller att jag är det, för det mesta 🙂 Men nu kände jag själv att det blev för mycket, haha.