I dag slaktade vi julegrisarna. Två av de tre smågrisarna, de som visat sig minst tama, slaktades idag. Jag har inte fotat så mycket men jag tror ändå att de flesta av er inte vill se.
Vid nio i morse kom Jonathans arbetskompis som är jägare över för att hjälpa oss. Vi hade stängt in smågrisarna i lilla stallet och tog ut dem en i taget. Bultpistol och så avbloda. Jag var inte med hela tiden, men tyckte ändå inte det kändes så farligt faktiskt. Grisarna var glada och nöjda in i det sista, och så pang bom klart. Det måste ju vara det bästa ändå, även om det såklart är lättare på ett sätt att skicka dem med slaktbilen och få tillbaka dem vacuumförpackade och uppmärkta.
Men jag gillar också att vi gör det själva, vi klarar oss själva. Nu hänger grisarna i ladan i några dagar innan vi styckar dem och rimmar skinkorna. I kylen ligger levrarna som ska bli leverpastej.
PS. Ibland när jag skriver såna här grejer kan jag liksom inte fatta att det är jag som gör det. Att det är JAG som lever det här livet och skriver blogginlägg om grisslakt. Det är märkligt hur livet blir. Absolut inte som man trodde – men BRA.
Underbart avslut på ett grisliv. Nästa gång spara blodet också för hemgjord blodpudding är kalasmat, har inte någon likhet med kletet som säljs i butik.