Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:
Jag vill verkligen inte jobba mer.
Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.
Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).
Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.
Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.
Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…
Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.
Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.
Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.
Du är inte ensam. Jag känner precis exakt likadant.
Skönt att höra (och lite oroande, hehe). Önskar oss båda en fet trissvinst!
Jamen ååååååååååååååå vad jag känner igen mig!!!!
Åh precis så känner jag också! vill verkligen inte gå till ett ”vanligt” jobb längre och jag älskar också mitt jobb som organisationspsykolog. Vill vara ute i naturen, jobba hemma, ta hand om djur. Så nu ska jag utbilda mig vidare i trädgårdsterapi och kunna ta emot människor i min egen trädgård för terapi. Aldrig mer ett skrivbord hoppas jag , och arbeta med människor tre dagar i veckan. och vara själv de andra fyra 🙂 tror jag blir mer och mer enstöring fast jag alltid varit så oerhört social. Nu är jag social ibland, och trivs ensam ofta
Det låter helt fantastiskt!
Ja visst gör det 🙂 Ju mer jag tänker på det, och ju mer jag klär mina tankar i ord blir det så tydligt att det skulle vara en så fantastisk tillvaro. Lagom med arbete med saker jag brinner för, som kan göras hemifrån. Lagom socialt och lagom mycket ensamtid. Mycket djur (har tagit hand om sex hemlösa katter, har en häst, höns och blir kanske några alpackor också) och ute i naturen. Däremellan kan man krypa upp i soffan vid brasan och läsa för nöjes skull, och inte för jobbet. Ja så får det bli 🙂
Alpackor, vilken rolig grej! Jag läste om någon som had ett lamadjur (inte samma sam va?) som vaktdjur till fåren – den gick med fåren och var en del av flocken. Vaktade mot vilddjur.
Du är inte ensam, kommentarerna vittnar om att det finns fler och här finns en till. Kan bara instämma i det du skriver. Det är liksom det som är meningen på något sätt. Att vara ute och fixa för sin egen skull.
Men inte lika socialt accepterat. Men att jobba över varje dag och gå in i väggen det är accepterat. Gah… vilken tid vi lever i…
Ja, det är märkliga ideal.
Suck! Ja! Och så förbjudna känslor. Och jag känner så igen det där ned brasklappen. Att varje fång jag säger/skriver att jag inte vill lönearbeta måste jag lägga till att jag trivs på jobbet. Fast gör jag verkligen det? När nu min önskan att göra något annat, det där egna och med kroppen och i naturen, är så mycket större. Det är som att när jag upptäckt det skaver allt annat. Och jag dräneras av mitt lönearbete trots att jag tycker det är viktigt.
Tillbaka till naturen!
Haha, och nu när jag läser vad jag skrev igår så ser jag att jag ändå inte vågade skriva hur det är. På riktigt. Jag trivs inte alls på jobbet. Jag beklagar mig ofta, det är jobbigt, jag är utmattad. Och jag kan inte tänka mig något lönearbete som skulle kännas bättre. Det kanske finns. Jag vet inte.
Usch, tänk att det sitter så långt inne ändå, så förbjudna känslor. Hoppas… du vinner på triss 🙂
Älskar bilden. Du är bäst Anna! Skrattade gott och kände igen mig. Även om jag inte har den där gården och djuren ännu. Just nu längtar jag mest efter bebis och att inte jobba. Eller jobba med att vara mamma istället.
Älskar bilden. Du är bäst Anna! Skrattade gott och kände igen mig. Även om jag inte har den där gården och alla djuren ännu. Just nu längtar jag mest efter bebis och att inte jobba. Eller jobba med att vara mamma istället ett tag.
Jaa, det är härligt att vara föräldraledig! Vissa blir ju stressade och rastlösa, jag gillade det mucho! Kram.
Jag har aldrig mått så bra som under mina föräldraledigheter! ???
Den där trissvinsten skulle sitta fint. Synd att jag aldrig spelar…
Samma här. Men jag börjar med att skola om mig till syrra (människor! Möten! Få göra nåt viktigt!) och lämna mitt nuvarande kontorsliv. Får se var jag står om tre år väl jag är utbildad, men jag förstår din känsla. Och senast idag pratade en kollega och jag om just detta. Så vi blir nog fler och fler som börjar fundera kring det där med yrkesarbete…