Lilla My var vårt hispigaste får. Hon blev rättså tam med tiden – eller så tam att hon inte la benen på ryggen när hon såg en i alla fall. Men i alla situationer när fåren behövde hanteras (klippning, itutning av avmaskningsmedel) var hon ett nervvrak, hon störtade hit och dit och försökte komma undan, och skapade stor oro bland de andra i flocken – de är ju flockdjur, springer en så springer alla för säkerhets skull. Så till slut orkade vi inte med henne, och hon hamnade här:
I den här ljuvliga måltiden där allt (utom hummusen) kommer från gården; kött, betor, potatis, grönkål, zucchini, örter… mmm…
Fårköttet var milt i smaken – trodde att det skulle smaka mer än lammkött, men det var snarare mer neutralt. De som käkat tacka säger att det är mört och saftigt, mycket bättre än lamm. Men vi gjorde färs av hela Lilla My ändå eftersom det är det vi använder mest. Nu har vi 14 kilo i frysen! Sån lycka.
Så brutalt men på ett befriande sätt! Här ligger Lilla My på tallriken 🙂
Så är ju livet för oss som inte är vegetarianer men få lever så nära djuren och slakten. Respekt till er som gör det.
Haha, ja jag kanske uttrycker mig rättså brutalt. Men faktum är att det inte känns så brutalt. Inte alls egentigen. Det var mycket lättare än jag trodde att äta någon man känt och klappat 🙂 Hehe.
Men usch, vilken kall och sjuk människa du är.