Idag jobbar jag i Stockholm, har haft ett jobbmöte och sitter nu på ett fik och skriver lite.
När jag rör mig här i kvarteren där jag växte upp slås jag av att livet är så långt. Jag har levat hur länge som helst och ännu är jag knappt medelålders. Eoner av tid har förflutit sen vi smög förbi fullgubbarna på gräsmattan här i Björns trädgård för att leka i parken, röjde runt och pratade med skummisar på det gamla stationsområdet med rostiga spår som var Södra station, jagade hunden som alltid smet över Mosebacke torg. Hela stan har förändrats och jag med – här sitter jag alldeles gråhårig mitt i hipstermecka – fullisarna finns väl kvar men medelklassen har brett ut sig, så att säga.
Kanske sånt man funderar på när man flyttat härifrån, om jag fortfarande vandrade gatorna varje dag skulle jag väl inte ens märka att tiden gick.
Skönt ändå att känna så ibland, och inte alltid bara att det är (för) kort :0)
Men gode gud, då måste vi ha hängt på Söder i samma tider, men med viss åldersskillnad för jag minns inte stationsspåren utan måste ha varit i förskoleåldern/tidig skolålder när det byggdes om. Fast jag är från Mariatorget och hängde mer där. Och lite runt Skatteskrapan när det faktiskt var Skatteverkets när en gick på högstadiet på Åsö…
Bra med perspektivinlägg. Jag får ibland ångest över att livet är för kort…
Haha, vad lustigt! Mariatorget hängde vi en del på ibland, gungade och kollade in St Göran och draken. Skatteskrapan och området däromkring lämpade sig väl för att åka rullskridskor. Men på Åsö gick ju bara skinnskallar – men det var senare… Finns nog inget område på Söder där jag inte har hängt under någon period i min uppväxt.
Jo, jag är nog några år äldre – tror Södra stationsområdet var klart -89 eller så, troligen var det -84, -85 nån gång som vi levde rövare där.