”Finns det tjuvar på landet”, frågade Sixten härom dan. Tjaa, det gör det väl – men jag får ändå anstränga mig för att komma ihåg att låsa dörren när jag går hemifrån.
När vi skulle iväg på en middag härom dan tänkte varken jag eller Jonathan på nycklar eftersom Morris var kvar i huset. Emellertid tog han bussen till stan efter någon timme – och stockholmare som han är låste han naturligtvis efter sig.
Så när vi kom hem på kvällen var vi utelåsta. Ines frågade ängsligt om vi kanske kunde sova i vedboden, och Sixten sken upp och sa ”tänk om det här är en dröm!”
Efter att ha gått runt huset och fåfängt känt på alla dörrar och fönster gick min rådiga man och hämtade kofoten (lyckligtvis var magasinet inte låst). Vi bröt en stund på källardörren men fick ge upp.
Ny snilleblixt! Balkongdörren! Jonathan klättrade upp…
Men den sabla haspen satt hårt. Efter att ha övervägt och förkastat möjligheten att åla in under verandan och klämma in ett barn genom det pyttelilla källarfönstret valde vi vårt minst viktiga fönster – det i smatten under trappen – och försökte försiktigt plocka ut en ruta. Som såklart gick sönder, men vi kom in!
”Det känns som om vi har varit i ett annat land”, sa Ines när vi klev in. Och nu är fönstret lagat så fint så det känns nästan som ett sånt där fint kyrkfönster.
Onekligen ganska bra att ha testat hur inbrottssäkert huset är. Eller ska vi säga inbrotts-o-säkert? Jag har för övrigt önskat mig ett sådant fönster ända sedan jag var i Notre Dame som tonåring. Bittert avundsjuk.
Jag undrade om grannarna skulle reagera när vi smög runt med ficklampa och kofot i mörkret. Men nähä, ingen grannsamverkan här inte.
Mycket nöjd med fönstret – dessutom har det blivit lagom kallt för äpplena i smatten nu!
Nu har jag just hittat din blogg, men herregud vad fint ni verkar bo! Vilken idyll.