Trots coronavirus och katastrofer så brakar livet obekymrat på här på gården.
När jag och Jonathan serverade kraftfoder kom inte Ylva till maten. Vi hittade henne i lösdriften med fosterblåsan hängande.
Ylva är förstalammare och dessutom vår skyggaste tacka. Så vi lät henne vara. Jag gick in och bytte om (vi hade varit i stan) och Jonathan började rigga lamningsboxen inne i stallet.
Men Ylva var så trång, hon krystade så hon vrålade, lammets klövar och en liten nosspets stack ut, men efter varje krystning åkte de in igen. Så jag fick hjälpa till och dra medan Jonathan höll i Ylva. Det gick bra, och hon förstod direkt vad hon skulle göra och började slicka det pyttepyttelilla tacklammet. En halvtimme senare kom en stor fin bagge.
Vi tog in lilla familjen i lamningsboxen och gav Ylva mat och vatten och försökte få lammen att fatta hur man diar. Då la sig Ylva ner och började krysta igen! Vi hade ju sagt inga trillingar i år, men infon gick visst inte fram till alla. Ut kom ett jättefint tacklamm, hon hade ett bakslaget framben men det var lätt fixat.
Alla verkar pigga och mår bra – vi gav lammen lite råmjölk på flaska för säkerhets skull. Så härligt att vara igång!
Nu går jag och lägger mig tidigt för jag ska upp inatt klockan tre och titta till de andra tackorna och kolla så småttingarna mår bra.
Ett bakslaget framben? Help me out here 🙂
Det är meningen att lammet ska födas med utsträckta framben under huvudet, alltså framklövarna och nosen ska titta ut först, sen kommer resten. Men ett vanligt felläge är att ena frambenet istället ligger bakåt längs/under kroppen. Då kan man antingen trycka in hela lammet i livmodern igen, lirka fram det bakslagna frambenet och dra ut lammet i rätt position, eller så kan man dra ut det ändå med lite lirk (jag brukar göra det om hela huvudet är ute redan, då är det svårt att få in igen. Men det är inte alltid det går.).