Plötsligt har Ines visat ett stort intresse för att sticka. Hon har äntligen fått kläm på hur man gör, och nu får hon ”ont i huvudet så fort hon slutar”. Ofta kommer hon och frågar om vi inte kan sätta oss en stund – så sitter vi framför brasan eller någon annanstans och stickar och småpratar (eller hon stickar och jag räddar hennes tappade maskor, stickar de två första maskorna på varvet och så).
Jag var väl i Ines ålder när min farmor lärde mig sticka, och jag har stickat sen dess i perioder. Och jag blir så rörd och glad för att Ines gillar något som jag gillar och som jag gillade när jag var liten.
Samma förtjusning (fast ännu större, liknar mer ren lycka faktiskt) kände jag när Sixten kom hem och berättade att han inte kunde sluta läsa en så spännande bok i skolan, han hade läst hela rasten sa han.
Varför är det så extra härligt när barnen gillar något man själv gillar? Vill jag på något omedvetet/halvmedvetet plan att de ska bli små kopior av mig? Jag vill ju att de ska bli fria människor som följer sitt hjärta och gillar det de själva gillar, inte det de känner att jag hoppas på att de ska gilla.
Fast det är klart, det finns ju värre saker man kan uppfostra sina barn till än små handarbetande bokmalar.
Det låter ju som att du verkligen har ett drömliv, tänk att få sitta hemma och klappa sina olika djur tillsammans med handarbetande avkomma… Även om jag sög musten ur ungdomslivet bäst jag kunde har det nog alltid varit min målbild 🙂 När jag på riktigt insåg att vår förstfödde (och kanske enfödde) kunde bli av hankön blev jag helt knäckt (delvis hormoner kanske..) pga att det, som samhället ser ut, minskar chansen att han ska intressera sig för stickning. Fick Johan att lova att han skulle lära sig också, för att motverka uppfattningen att det är en kvinnosyssla!
Haha, ja jag känner igen mig – gjorde mitt bästa för att vara ung, men har nog ändå alltid varit tant.
Sixten fick stickor och garn i julklapp men kunde inte bry sig mindre. Jonathan får väl plocka upp en stickning och vara en förebild – han har ju ändå gått i waldorfskola, så kan kan säkert både sticka, virka och tova.
Det är väl för att man blir glad att de också ska få känna samma lycka som man själv kände när man läste en bra bok/stickade något man blev nöjd med. Att man fattar känslan, mer än att man vill att de ska bli kopior?
Vill min son spela fotboll hade jag väl stöttat honom men eftersom jag aldrig spelat själv fattar jag kanske inte riktigt lyckan han kommer få uppleva. Vill han däremot spela ett instrument blir jag superglad! Då vet jag precis vilka underbara upplevelser han kommer få vara med om!
Ja så är det såklart. Men ibland slås man bara av hur mycket man egentligen påverkar sina barn, och hur mycket man själv som liten reagerade på sina egna föräldrars förväntningar.