Det är otroligt lyxigt att vara gift med en så extremt arbetsam person som Jonathan. Jag är inte heller någon latmask, och vill vi göra något så genomför vi det. Jag älskar förändringar generellt, så jag gillar att det händer saker.
Men det är faktiskt också lite jobbigt, om jag får säga så.
Härom dan köpte vi ju ett gäng höns, och vi bestämde att vi skulle vänta drygt två veckor med att hämta hem dem, så att vi skulle hinna bygga hönshus och hönsgård först. Den här helgen var det kalas, sen förbereda och planera lite under veckan och så bygga nästa helg, tänkte jag.
Men inte Jonathan. Han tänkte såhär: jag bygger varje vaken stund då jag inte absolut måste göra något annat, tills hönshuset är klart. Och så gör han det. Han börjar efter middagen samma dag som vi har varit i stan hela dagen och kommer hem helt utsjasade på kvällskvisten. Han fortsätter hela nästa dag och kväll. Sen är det kalas och då tänker han att han kanske hinner bygga lite medan gästerna ändå äter sin grillade korv i trädgården. Sen åker gästerna hem, vi äter middag och lägger barnen och jag laddar för att sitta framför brasan en stund, måla naglarna, läsa lite i boken jag fick i födelsedagspresent, kanske kolla på House of cards och sen gå och lägga mig.
Men Jonathan laddar för att gå ut i mörkret och skura ur hönshuset.
Det är inte så att han blir arg på mig och tycker att jag är lat. Och jag kan ju inte bli arg för att han sliter, även om det känns lite sådär att jag målar naglarna medan han städar hönshuset.
Men om jag får gnälla lite lite så tycker jag ändå det vore härligt om han också kunde njuta av att ligga i soffan med mig ibland, istället för att bli stressad för att han inte använder sin vakna tid tillräckligt effektivt.
Jag vet precis hur du känner. För tillfället ligger jag i soffan (där jag legat nästan hela dagen) och slösurfar på datorn. Jenk är ute och bygger växthus. Det regnar …
Ändå ett lyxproblem vi har 🙂