Världen är en vidrig plats full av nöd och förtvivlan – 30 miljoner barn på flykt, det är helt ofattbart. Men vi har skapat en egen liten oas där det mesta är fint. Sixten är sjuk och hemma idag – jag hör hur det rafsas i legolådan i barnens rum. Tvättmaskinen surrar, vinden viner, regnet smattrar mot rutan. Jag funderar på om det rentav är läge att elda i vedspisen idag. Känner mig oändligt tacksam över allt vi har!
Jag ska stöka undan lite jobb, sen ska jag och Sixten göra en nedräkningstavla med en ruta att bocka av för varje dag till julafton. Och så ska vi baka lavendelskorpor.
Ja det slår mig ofta hur bra vi har det, nu i dessa tiden då man ser bilder hur hemskt det är i andra delar av vår värld varje dag.
Jag och en kompis bestämde oss igår för att i alla fall försöka hjälpa dem som kommit hit lite och startade en insamling av vinterkläder åt flyktingar vid ett läger i Åbo (Finland). På bara några timmar hade vi mer än 30pers som anmält att de hämtar kläder åt oss, så imorgon åker vi iväg med inte bara en bil, utan två.
Ingen kan hjälpa alla på flykt, men om vi alla hjälper någon kommer vi i alla fall en bit!
Bra gjort! Vad skönt det är att faktiskt göra något, på riktigt. Jag har blivit månadsgivare till UNHCR men känner starkt att jag också vill göra något mer konkret. (Typ åka till Ungern och klippa upp ett taggtrådsstängsel…)