Jag tycker så mycket om att vara hemma. De allra flesta dagar är jag ju det – sitter och jobbar i värmen från vedspisen, lallar runt och småfixar, målar något, skruvar ihop något, bakar något. Går i skogen med Bodil. Och jag känner mig så himla tillfreds med det! Känner mig aldrig ett dugg uttråkad eller isolerad.
En dag i veckan jobbar jag i Stockholm, då passar jag på att luncha med någon, och nästan alltid hittar jag på något efter jobbet. Och det är kul, men det är sällan jag blir besviken om Stockolmsresan blir inställd.
Jag är ju en social person, älskar att ha gäster och umgås med folk – men jag måste liksom inte. Jag trivs utmärkt i mitt eget sällskap också.
Är det medelåldern?
Den där rastlösheten är helt borta – känslan att man kanske missar något om man inte är där.
Visst är det härligt att upptäcka det där? Man trivs ganska bra med att inte ha en massa runt omkring, ens eget sällskap och hemmets lugna vrå räcker långt:)
Hälsningar Annica
Så skönt det verkar! Men när ankommer detta lugna tillstånd?
Vissa föds med det, vissa når det aldrig, tror jag. För min del: efter 35. Älskar att vara i 40-årsåldern.