Idag har vi äntligen varit uppe på ladutaket! Ställningen har stått där och hånat oss med sin närvaro i många veckor, men nu äntligen var det läge. Vi började med att kasta över en lina…
Till baksidan där säkerhetslinan gjordes fast i det här badkaret fullt med sten…
Sen klev jag i selen (ursäkta suddig bild, Jonathan knäppte med näsan för han orkade inte ta av sig vantarna)…
Och klättrade upp! Första kliven var rätt läskiga, men sen var det faktiskt mest kul och spännande. Häftigt att se sin omgivning ur ett nytt perspektiv.
Här syns Jonathans ängsliga lilla ansikte titta över kanten på taket. Nere till höger våra blivande trädgårdsland.
Längst bort syns Runars hus, framför det vårt vagnslider där vi har vedhanteringen just nu, och framför det vår lilla lada.
Idag har vi alltså riggat säkerhetsanordningarna, mätt storleken på taket och skaffat oss någon slags överblick. Vad som ska hända framöver har jag rätt vaga uppfattningar om måste jag säga – men tegelpannorna ska väck, delar av bjälklaget ska bytas och plåtskivorna ska på, så mycket vet jag. Om Jonahtan inte vågar gå upp så får jag väl lära mig snickra. Lika bra det egentligen.
Fasen vad cool du är! Det är ju sinnessjukt högt upp. Och nu vet du också din vikt i badkarssten, det är inte alltid man får tillfälle att mäta det.
Tack! Jag känner mig rättså cool faktiskt.
Fast ett 200 liters badkar fyllt med stenbumlingar väger betydligt mer än vad jag gör. Lyckligtvis.
Stenhård. Verkligen hard core. Jag trodde bara ni skulle plantera lite potatis, ha lite höns och ta det lite chill 😉
Fattar inte att ni vågar, har ni ingen höjdrädsla alls.
För egen del räcker det med att stå på en liten högre stege för att jag ska
tro att jag ska slå ihjäl mig!