Vår mark är 22 hektar stor och består mest av hagar/betesmark och vall. Men vi har också några små skogsdungar.
Jonathan jobbar just nu med att ta hand om vindfällena efter stormen Alfrida (det var några fler än vi trodde). Det är ett enormt slit eftersom vi inte har några maskiner, utom fyrhjulingen och en hembygd lunningsvagn som Jonathan har byggt.
Såhär gör han: fäster stocken vid kärran och släpar ut den med fyrhjulingen (fast det är väl inte lunning egentligen om den inte släpar i marken? Nåväl.)
Igår när jag kom bort till honom med hunden för att hjälpa till med sista stocken (eller egentligen flytta på stenen som låg som stopp till vagnen när det var dags att börja rulla – hårt jobb, men någon måste ju) så kände jag plötsligt ett sånt PIRR över att den här vackra skogen är vår, vi äger den här plätten på jorden!
Det är kanske inte så fint att känna sån glädje över att äga något, lite roffigt på något sätt. Och vi har ju rört oss massor i skog och mark som vi inte äger och njutit av det också. Men det är faktiskt något speciellt med att den tillhör oss.
Vi körde hem stocken till lagret som börjar bildas här i fårens andra välkomstbeteshage. Om någon månad kommer grannen och tar med sig allt till sågen, och sen har vi eget virke till vårt nya fårstall! Alltså fatta den känslan, att bygga något hemma hos sig själv, av träd som växt på ens egen mark! Konstiga saker jag blir exalterad över nuförtiden.
Jätteintressant när du skriver ”ett sånt PIRR över att den här vackra skogen är vår, vi äger den här plätten på jorden! Det är kanske inte så fint att känna sån glädje över att äga något, lite roffigt på något sätt.”
Jag tänker nämligen ofta också så; att jag inte är så materialistisk men lockas oerhört av tanken på att själv ÄGA en bostad, en bit mark – en plats. Gärna flera, på olika ställen i världen 🙂
Ja eller hur 🙂 Jag tror det är en trygghet att ha en egen vrå liksom.