Nyklippta

Jag var på jobb i Stockholm igår när fårklipparen var här. Längtade hem så himla mycket! Jag ville vara med och se hur de klipptes fram ur vinterullen, se hur små tacklammen egentligen är, och hur tjocka tackorna blivit. I morse gick vi ut till dem.

De har blivit väldigt tjocka, de flesta! Kolla bara på Felicia här ovanför! Fårklipparen tyckte att de var i fint hull, på gränsen till tjocka, och att vi inte ska ge dem kraftfoder, då kan de bli för tjocka och få svåra lamningar. Så vi verkar ha bra hö i år i alla fall! Vi gjorde ingen analys på höet eftersom vi hade en massa olika sorter efter den här knäppa sommaren.

Agneta blev inte klippt, det hade varit en onödig påfrestning. Dessutom ska hon inte behöva lägga energi på att hålla sig varm utan på att bli frisk. Hon får ju smärtstillande/febernedsättande nu. Men det är så stor skillnad! Nu är hon precis som vanligt! Vi håller tummarna för att det verkligen har vänt och inte bara beror på medicinen. Hon har inte kastat ännu, och flytningen är nästan borta. Alltihop är så märkligt, men vi avvaktar lite och ser vad som händer. Nu mår hon ju bra (även om hon inte är bra) så det känns lugnt att vänta lite.

Hon fick komma ut med de andra en stund, hon var först ut och det känns som att det är skönt för henne att gå med flocken igen. Hon har ju Bella som sällskap i stallet, men två får är ingen flock. Här syns för resten Felicias kagge ännu tydligare. Vilken tunna hon är! Hon är Agnetas mamma. Fast det skiter de nog i.

Här är en till rejäl kagge, på Doris. Det där blir trillingar, sa fårklipparen. Fast det vet man ju inte. Men Bella och Agneta har en pappa som är finullsfår, och de är kända för att få många lamm – fem stycken är inte ovanligt – så de skulle ju kunna få många! Även om de båda är förstföderskor, och då är det vanligare med färre lamm tror jag.

Tacklammen är installade i stora stallet efter klippningen. De fick komma ut på luftning en stund, de är så tama att de kan gå fritt när vi är med. De inspekterade vagnslidret noga – de är otroligt nyfikna av sig – och gjorde några härliga rusningar med Ines och Jonathan (film finns på instagram). Sen följde de snällt med hem igen.

Jag tycker så mycket om att ha får. Särskilt gotlandsfåren är så otrolgit fina, sociala, gosiga, nyfikna och knasiga. Nu längtar vi efter lammen! En dryg månad kvar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *