Kategori: Halleluja

Just nu ligger jag i sängen och äter resterna av fredagsmysgodiset och vilar min värkande kropp. Ines kom just hem från terminens sista cirkusträning och har dragit igång ett pepparkaksbak med Jonathan där nere, jag känner på doften att första plåten är inne. Jag känner mig omåttligt nöjd med dagens arbete – att lägga på de sista plåtarna på ladutaket som blåste sönder. Och då var det inte ens jag som gjorde det – när vi påbörjade jobbet för några veckor sen kände jag att varken min rygg eller mina knän var i bästa skick, jag grät typ när jag kröp runt däruppe och slet i plåtarna. Och jag grät nästan av lättnad när vår vän Erik kom idag och hjälpte till med det sista!

Så nu är taket på, inget mer regn in på logen. Så otroligt skönt! Jag gav djuren middag och stängde in korna vid tretiden i skymningen. Tog några bilder på vårt julmysiga hus…

Och noterade att fasaden behöver ett lyft. Det får bli nästa sommar!

För nu kan det bli vinter och jul tycker jag. Traktorn är fixad så vi kan köra hö till djuren, galten är hos gyltorna, baggen hos tackorna i vinterhagen, vinterdäcken på bilarna, taket på ladan, potatisen, morötterna och betorna i jordkällaren och nästa års vitlök i jorden, grisarna och lammen slaktade, veden uppkörd och innerfönstren monterade, skinkan ligger och rimmas i sin lag och granen är hämtad…

Nu ska jag bara städa, laga mat och pynta ända fram till jul. Hurra!

Jag är ingen skogsbadare eller andlig moder natur-vurmare, men en sak jag har upptäckt sen jag flyttade hit är hur himla bra man mår av att leva i naturen. Ja det är förstås ingen nyhet, vi är ju gjorda för att leva i naturen liksom, men det slår mig så himla ofta hur bra jag mår av det. Att uppfatta årstiderna och väderskiftningarna, känna dofterna som hör ihop med de olika tiderna och platserna, bara att vila ögonen på vackra miljöer varje dag gör att man mår bra ju.

Igår när jag gick bakom plogen i doften av fuktig jord kände jag hur otroligt bra jag mår av att liksom vara jordad, alltså bokstavligen i kontakt med jorden. När jag intervjuade Karl Martindahl om odlande och psykisk ohälsa lärde jag mig det här:

Känslan av välbefinnande som Karl känner när han stoppar de bara händerna i myllan sitter inte bara i själen – den går att förklara vetenskapligt, skriver Eva Robild i sin bok ”När själen får grönska” från 2017. Hon beskriver att det i en näve jord finns hundratals miljarder mikroorganismer. En av dem är bakterien mycobacterium vaccae. När människan kommer i kontakt med den via maten, huden eller genom att andas in den, börjar hon producera signalsubstansen serotonin, som gör henne glad och nöjd.

Och jag är inte förvånad, det känns helt logiskt ändå. Heja jorden!

Det är söndag morgon och klockan är nio. De andra börjar stöka i köket med sin frukost. Själv har jag varit vaken i drygt två timmar, jag har druckit kaffe och varit hos korna, fåren och grisarna. Det här är min bästa stund på dagen, att lägga mig i sängen igen med DN.

En sak som jag tänker på varje dag är att vi har ett så bra liv. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt vi har och allt vi får. Så är det faktiskt alltid, men extra mycket nu förstås. Vi är så förskonade. Barnen går i skolan, vi oroar oss inte för ekonomin eller hälsan heller för den delen, det allra mesta fortsätter precis som vanigt för oss.

Vi i vår familj tillhör nog de minst drabbade i världen just nu.

Senast jag var i Stockholm var för sju veckor sen. Sedan dess har vi haft två besök här, båda utomhus. Jag har varit i Norrtälje några gånger och handlat och varit på biblioteket och så. Det är allt. Självklart är det tråkigt – jag längtar efter att ta en fika, ett glas vin, en middag i Stockholm med mina vänner. Gå på museum med barnen. Men så tänker jag på alla som sitter inlåsta i sina lägenheter, alla som bor i ett skjul i en kåkstad eller i ett tält i ett flyktingläger, alla som är sjuka och tror att de ska dö eller verkligen ska dö, ja ni vet. Och då är jag istället tacksam igen.

Saker som får mig att känna tacksamhet: fågelkvitter. Humlesurr. Lena små lamm. Solsken såklart. Gullvivorna. Färska ägg från redet. Att så frön i krukor i fönstret. Sätta potatis och längta efter skörden.

Äh ni hajar. Men visst är jag nåt på spåren – jag borde skriva en självhjälpsbok!

Vi har haft en så undebar söndag! Sol och fågelkvitter, plusgrader och – enligt Sixten i alla fall – t-shirtväder.

Jag var hos korna och mockade, säppte ut grannens höns, hämtade ett ägg och cyklade förbi brevlådan på hemvägen för att plocka upp tidningen. Vi har papperstidning på helgerna, men på vardagarna övar jag på att läsa på plattan. Det är ju inte klokt att ha papperstidning. Men så mysigt!

I alla fall. Jag har också satt ny vitlök, den jag satte i höstas stod under vatten i flera veckor när trädgårdslandet var översvämmat, den kan ju inte ha klarat sig. Jag har tänkt att vi bara ska odla i pallkragar det här året för att undvika slika katastrofer. Vi anpassar oss efter klimatförändringarna.

Vi har dragit om stängslingen lite i fårens välkomstbete idag – nu får de en större del av en skogsglänta, och det blir spännande för lammen. Barnen har byggt en koja i skogen och hunden fnattade runt och var på topphumör.

Och – kanske bäst av allt – årets första utefika i solen! Herregud så ljuvligt.

Och hönsen har kommit igång med värpandet igen! Saknar de gröna/turkosa äggen, kanske ska köpa några avelsägg och kläcka fram några grön/turkosvärpare. (Men stopp! Kläcka kycklingar gör man ju på våren! Inte i januari.)

Med den här dramatiska bilden ville jag säga att jag har fått fräknar också. Hurra för våren! Eller…

En sak som jag tänker allt oftare på – minst en gång om dagen – är hur otroligt bra vi har det. Alltså jag har förstås vetat i hela mitt liv att jag är privilegierad som är född i det här landet vid den här tiden och dessutom i den sköna medelklassen (även om vi hade väldigt ont om pengar när jag var liten tillhörde vi ändå en privilegierad grupp), men jag tänker mer på det nu.

Jag vet inte om det beror på att jag blir äldre (=klokare och mer empatisk), men det känns som att det också har att göra med att vi flyttade till gården. I och med allt vårt slit har jag fått en ökad förståelse för hur folk slet förr. Vi sliter, fast mest för vårt nöjes skull och inte för vår överlevnad. Dessutom sliter vi med fyrhjuling, motorsåg, vedkap och klyv, och inte bara med vår muskelkraft. Och när vi slitit klart går vi in och tar ett varmt bad och lagar lite lyxig mat.

Men mest tänker jag på hur bra jag har det jämfört med andra människor som lever nu. När jag kom hem efter Ines cirkusuppvisning i helgen och hade lite ont i huvudet, då kunde jag ta en treo och lägga mig i soffan en stund. Då tänkte jag på de som lever i flyktinglägret Moria på Lesbos. 

Och idag när jag åker för att shoppa julklappar tänker jag på alla som inte kan ge sina barn en ordentlig jul.

Jag försöker sätta min längtan efter nya soffor i perspektiv litegrann, och så ska jag sluta gnälla över skitsaker och istället vara tacksam för att vi har det så jäkla bra och alla är friska.

Och så ger jag pengar till Rädda barnen för att må lite bättre, haha!

Idag sa jag till Jonathan att jag gillar slitet i vårt liv så mycket. Inte allt slit, och inte alltid – men jag gillar att vårt liv gör att vi måste gå ut och röra på oss flera gånger om dagen. Det är inte alltid härligt, men oftast ganska trevligt, och det ger alltid en känsla av tillfredsställelse efteråt.

Bild från i morse. Är detta höjden av lathet, att fota genom fönstret fastän lampan reflekteras?

Till exempel ser mina morgnar ut såhär: jag går upp med barnen och Jonathan och assisterar genom att borsta håret på Sixten och jaga på den som behöver jagas på (Sixten). När de andra åker går jag och Bodil en runda till hönsen, tacklammen och tackorna och serverar mat och vatten. Sen går jag till grisarna – Bodil följer helst inte med dit eftersom hon fått en stöt av deras elstängsel en gång och nu börjar darra bara av att höra grisarnas grymtanden. När grisarna fått frukost cyklar jag upp till grannen och mockar hos korna.

Sen när jag kommer hem, då äter jag frukost i lugn och ro och känner att jag redan uträttat något viktigt. Helt oslagbar känsla att sjunka ner med en kopp kaffe och med gott samvete läsa tidingen länge innan jag fortsätter med dagen.

Jag hör ju hur präktigt det här låter, men det är en så skön och konkret tillfredsställelse som inte kan mäta sig med något jag någonsin uträttat bakom ett skrivbord.