Vilken dag! Vi har haft så mycket energi och fått så mycket gjort. Det har varit strålande väder och barnen har varit glada och roat sig själva mest hela tiden. Vi har jobbat vidare på taket, röjt upp i trädgården, kupat potatisen, vattnat massor och – tadaa – skördat!!!
Vår första middag med enbart mat från gården! Viken högtidsdag!
Rädisor, spenat, rucola, potatis, persilja, ägg!
Allt smakade utmärkt. Särskilt de små potatisarna som det kanske var lite slösigt att ta rednan nu, men å andra sidan kommer vi få mängder med potatis så småningom ändå.
PS. Vi åt bacon också, men den kändes ju som en parentes i sammanhanget. Och ja, alla behövde kvällsmackor efter denna middag, som delades på fem.
Äntligen sommar! Är det alltid sådär regningt och kallt i juni?
Vi har haft Stockholmsbesök, Ines gamla bästis Siri med föräldrar kom igår och åkte imorse. Vi åkte till sjön, och Sixten byggde en egen liten grop åt sig. Ines satt länge ute på bryggan och dinglade med benen. Det såg så ljuvligt och avslappnat sommarlovigt ut. Barnen badade massor och jag tog årets första dopp.Sen grillade vi och åt ute utan att någon frös. Hulken blev närgången och tiggde intensivt vid bordet.
Efter att barnen lagt sig satt vi ute till midnatt och drack vin. Tände ljus och hade det vansinnigt fint.
Idag började simskolan. Och Sixten hade ritat ett stort fuck you-tecken på Ines rygg.
Ättika – mirakelmedel! Det och såpa är på riktigt de enda produkterna man behöver i städskåpet.
Det bästa sättet att kicka igång semestern? Att städa från nio på morgonen till tio på kvällen! Vi har gått igenom varenda omöjlig dammsamlande hög (nåja, nästan i alla fall), bytt handdukar och lakan, vikt filtar, tvättat kuddar, sorterat tvätt, slängt mängder av skräp, gnuggat och fejat och dammat, och dessutom varit och storhandlat! Nu kan semestern börja på riktigt!
Platsen där det alltid annars ligger tre dagars DN och oöppnade fönsterkuvert.
Jag har haft så mycket att göra de senaste månaderna att hemmet blivit alldeles försummat. Jag gillar inte alls det. Vissa har ju en förmåga att bara tänka bort det, men jag blir så otroligt stört när det är rörigt omkring mig. Nu går jag genom rummen och njuter, känner att axlarna sjunker en decimeter vid åsynen av de blanka golven och frånvaron av legobitar och vissna löv (varför ligger det alltid vissna löv i vårt hus?) och dammråttor.
Ja, det är Jonathans partysombrero som ligger i gräset.
Grannen har tagit bort en massa jättestora träd. Flera gånger idag har jag lagt märke till nya utsikter. Här från altanen (nej, trädgården hann vi inte städa).
Kycklingen gömde sig under Svartens vinge när det blev bråk.
Det är så kul att iaktta hönsen och hur de interagerar med varandra. För en människa känns deras hackordning inom gruppen rätt grym – men det är ju så det ska vara.
Hulken står högst av damerna, hon ska alltid äta först och hugger ilsket efter de andra om de är i vägen. (Faktum är att hon är fruktansvärt glupsk. En gång flög hon rakt igenom en fönsterruta i hönshuset när hon fick syn på Jonathan med matskålen därutanför, igår sprang hon rätt in i en låda med coleslaw som jag tänkte bjuda på, så hela huvudet doppades i majo. Ofta står hon på trappen och lurpassar när man kommer ut för att försäkra sig om att vara först framme om det eventuellt skulle serveras mat.)
Lägst i rang står Silvernacke – som trots sitt namn är den yngsta hönan i flocken. Hon går ofta lite för sig själv och drömmer, håller sig lite vid sidan av flocken och missar när det blir mat eller händer nåt spännande som behöver inspekteras (typ att gräsklipparen placeras på ett oväntat ställe på gräsmattan). När vi räknar in hönsen på kvällen är det ofta hon som saknas, och just när man ska gå och leta kommer hon lubbande.
Sune håller ordning på sitt harem, han kan markera om han tycker att Hulken är för hård mot de andra, och han håller också ett öga på kycklingarna – som annars vaktas noga av mamma Svarten.
Jag har inte uppfattat den inbördes ordningen mellan de andra hönsen, men Mumin och Mumrik, som är samma ras och väldigt lika, brukar hålla ihop. De går ofta tillsammans i trädgården och sitter alltid bredvid varandra ovanpå lådan med värpreden och sover när de andra sitter på sittpinnarna.
Flocken har alltid varit harmonisk, de brukar inte bråka direkt (även om Sunes påsättningar inte alltid är så inkännande – höns har liksom inte vanilla sex om man säger så). Men något hände ju med stackars Muimin, som plötsligt hade ett stort hack i huvudet i samband med att Svarten ruvade. Hon har bott i stallet nu i några veckor för att läka ifred – en skadad höna ses inte med blida ögon av de andra – och de är inte sena att picka i hennes sår, kanibaler som de är. När vi tog bort henne blev de andra hönorna som galna, de rök ihop oavbrutet. Kanske behövde de omförhandla sina positioner nu när en föll bort.
Nu tänkte vi i alla fall att det var dags för Mumin att flytta in i flocken igen, hennes sår har läkt även om hon är luggsliten och mager. Men vilket liv det blev! Flera hönor högg efter henne – och extra förbannad var hennes gamla vän Mumrik, hon kunde inte se sin syster utan att flyga på henne. Och Mumin själv verkade försöka utmana de andra för att hitta sin nya plats – hon la sig platt för vissa, sänkte huvudet och kröp nästan in under dem, och andra skulle hon slåss med. Och Sune hade fullt sjå med att försöka bryta upp slagsmålen.
Men de lugnade ner sig till slut, och när jag kikade in igår kväll satt Mumin och Mumrik sida vid sida på sin gamla sovplats. Idag får de vara instängda i hönsgården för att räven härjar i byn, hoppas de inte hackar ihjäl varandra för att de är uttråkade. Herregud.
Jonathan körde Tijuana-stuket på Sixtens mexikanska kalas. Jag tyckte han var snygg på riktigt.
För tio år sen var jag singel, pluggade på JMK och bodde i en liten tvåa på Söder med Morris. På Morris fritids jobbade en extra snygg kille, Jonathan. Varje gång jag skulle hämta Morris kollade jag efter Jonathans cykel utanför och hoppades på att få en skymt av honom. Jag tänkte att vi kanske kunde springa på varandra på nåt uteställe, men det hände aldrig. Ibland försökte jag prata med honom, men han sa inte så mycket, verkade rätt cool och ointresserad. Och jag tänkte att man inte kunde ragga upp nån på sin sons fritids, det var liksom inte okej.
Så en dag kom Morris hem och sa att Jonathan skulle sluta jobba på fritids. Han skulle ”gå i en vuxenskola, det lät jävligt deppigt faktiskt” (ordagrant citat) (det är KTH vi pratar om här, så jag är benägen att hålla med Morris). Snart var det sommar och sen skulle Jonathan vara borta – dags att agera alltså.
Min kompis Johan hjälpte mig att forma en plan – jag skulle intervjua Jonathan till en skoluppgift, och sen styra över intervjun till en dejt, eller i alla fall fråga om vi kunde ses igen. Jag hade en miljon tillfällen att fråga Jonathan om den där intervjun men fegade alltid ur. Jag lånade en film han hade spelat in med barnen, jag lämnade tillbaka den, jag hämtade Morris fast hans pappa skulle gjort det…
Så blev det skolavslutning. Sista chansen. Jag och flera andra föräldrar stod utanför fritids och väntade på ungarna som var och badade. Plötsligt öppnade sig himlen och det kom en störtskur. Jonathan kom gående i en röd tröja – han var så fruktansvärt snygg när han var blöt så jag helt kom av mig. Rafsade ihop Morris saker och var på väg att gå. Utanför fastnade vi med någon av Morris kompisar, och jag spanade inåt lokalen efter Jonathan. Han stod mitt i en folkmassa och lyste med sin röda tröja – som i en film!
Plötsligt gjorde jag det! Jag gick in och stammade fram min fråga, och han log snett och sa okej, visst. När jag tog upp min telefon för att ta hans nummer skakade min hand. Jag gick hem och kände mig pirrig och nöjd.
Och Jonathan gick in i personalrummet och satte sig på en stol. Han överfölls av kollegor som tjuvlyssnat – i ett helt år hade de retat honom för att han alltid blev stum när jag kom, för att han sa att han skulle gifta sig med Morris morsa eller ingen alls, för att han hade gömt sig i en buske första gången han såg mig för att han blev så generad. Fast inget av det här visste jag såklart.
Nå, sen tog det väl två veckor eller så för mig att samla mod till att ringa – och efter midsommarhelgen, för ganska prick tio år sen, sågs vi för att göra intervjun, sen tog vi några öl, och sen tog jag med mig Jonathan hem, och sen var saken biff.
TÄNK OM jag inte hade gått tillbaka in på fritids och frågat honom! Vad hade hänt då med mitt liv? Förmodligen något bra, men säkert något helt annat. Det tänker jag på ibland.
PS. Det blev aldrig något reportage av intervjun, jag har fortfarande en restuppgift från JMK. Hade annat för mig den sommaren.
Såå mycket jobb den här veckan. Imorse lämnade jag barnen hos farmor och farfar, nu är det bara att köra ända in i kaklet så att jag kan ta semester på fredag. Måste lämna en text om dagen om min tidsplan ska hålla.
Sista veckan innan semestern är den kämpigaste på året tycker jag.
Alltid så himla mycket att göra, fakturor ska skickas, och så bokföringen…
Men det är ju bara att bita i det sura äpplet. Ingen annan gör ju jobbet åt en.
Vi fick ju bara tre kycklingar av 12 ägg sist, så nu provar vi med äggkläckningsmaskin istälet. Det är ju inte alls lika romantiskt, men kul på ett annat sätt; vi har bättre koll och kommer märka när de kläcks, vi kommer kunna plocka upp kycklingarna och hålla i dem utan att deras mamma blir förbannad, och kycklingarna kommer att bli tamare än den förra kullen (som nu har blivit rätt stora – och jag tror att två av dem är tuppar, det blir coq au vin i höst).
På midsommarafton la vi i 20 ägg i kläckaren, vi får se hur många kycklingar det blir! Ett gäng ska våra kompisar få, några behåller vi nog. Men jag känner likadant som sist, hur tusan skulle det kunna bli riktiga levande kycklingar av de där äggen som ligger och rullar inne i en låda?
Nog är det regnigt och kallt, men himla vackert ändå, allt är grönt och saftigt på försommaren.
Sitter på bussen hem med Morris och passar på att göra klart en sista jobbgrej. En tant sitter och sneglar på skärmen hela tiden, hemskt irriterande.
Nästa vecka blir också intensiv, men ändå är semestern inom räckhåll. Snart snart ska jag sova på morgonen, gosa med barnen, ligga stilla i gräset, läsa böcker, bada i havet, dricka vin, grilla, bjuda hem folk. Och klyva ved och göra färdigt ladutaket och slipa golvet i vardagsrummet.
Är det nåt jag inte har så är det tålamod. Jag står inte ut med att vänta, allt måste hända nu! Varför odling inte är min starkaste gren – ingenting händer direkt, och allt måste vårdas på tråkiga sätt, som att till exempel rensas från ogräs. Två saker som gör mig grön av avundsjuka när jag kikar in i grannarnas trädgårdar:
Lupinerna. Jag skulle så gärna vilja ha en lupinbacke här hos oss. Jag köpte lupinfrön, men det visade sig att de blommar först andra året – det stod jag inte ut med, så jag förgrodde några frön för att skynda på processen. Såhär ser de ut just nu:
Syrenerna. Vad är vackrare och försomrigare och mer skolavslutningsnostalgiskt än syrener? Vi har en liten buske som växer inne i hönsgården och i skuggan av ett jättelikt träd, men under våren har jag (och svärmor) flyttat delar av den, och satt några nya skott (plantor? buskar? chansar på termerna här). Jag tänker att hela trädgården så småningom ska vara omgiven av en sån där pampig doftande syrenhäck:
Men i år blommar inte en enda syren, såhär löjliga är de:
(Hulken stack in huvudet, den linslusen. Hönsen kommer lubbande så fort de ser mig i trädgården.)
Jag orkar INTE vänta ändå till nästa sommar på lupinerna – funderar på att helt enkelt gräva upp ett stånd ur nåt dike och placera här hos mig.
Syrenerna vet jag inte vad jag ska ta mig till med, förutom att stjäla en stor bukett varje gång jag är i mammas trädgård.
På riktigt tror jag att jag skulle kunna leva som hemmafru och vara nöjd med det. Jag skulle gå långpromenad med hunden mitt på dagen (för såklart skulle vi ha en hund), hinna med att fixa allt i huset och trädgården som jag vill fixa, laga god mat som jag egentligen tycker är kul men sällan hinner, läsa romaner såklart, hämta barnen tidigt, njuta av livet och hinna tänka efter nån jävla gång, lukta på blommorna och inte bara dundra på…
Men bekräftelsen man får när man är bra på sitt jobb?
Jag har inget behov av att göra karriär. Jag har verkligen inte det. Jag vill inte ha ett tråkigt jobb (och det har jag inte heller, det mesta jag jobbar med är faktiskt kul), men jag vill absolut inte ha ett prestigejobb, det skulle bara ge mig ångest.
Men du kommer bli understimulerad!
Njä, jag tror att jag skulle kunna underhålla mig på egen hand – jag gillar att läsa böcker och jag hänger med hyggligt i samhällsdebatten, och så har jag intressanta samtal med mina vänner. Det räcker nog. Dessutom skulle jag äntligen få ro att skriva den där romanen eller vad det nu blir. Och att resa såklart!
Men du kommer inte känna dig nyttig och behövd?
Jag föreställer mig att jag skulle klara mig utan det. Förutom att jag såklart är behövd av människor runtomkring mig, jag ingår ju ändå i ett sammanhang med min familj eller mina vänner. Men att liksom göra någon större nytta? Jag kanske skulle engagera mig i den lokala Röda korset-föreningen med de andra tanterna, det skulle jag ju ha tid med, istället för att bara skänka pengar och slänga Amnesty press direkt i pappersinsamlingen som jag gör nu. Eller bli fadderfamilj eller vad det heter till ett ensamkommande flyktingbarn, det har vi pratat om men fattar inte hur vi skulle få tid till det.
Du kommer bli isolerad!
Äsch, jag jobbar ju redan hemma för det mesta. Jag skulle ha mer tid och ork att umgås med mina vänner om jag inte behövde jobba.
Men du skulle ju typ vara livegen och ägas av din man som försörjer dig och inte få några pensionspoäng?
Ja. Jag måste såklart vinna på triss först. Men det är ju bara en tidsfråga. (Min pension hänger redan på trissvinsten.)
