Hejdå grisarna

Igår åkte våra tre sista grisar till slakt. Det blir tomt och tråkigt, men väldigt skönt att slippa dem.
För fyra år sen hämtade vi en sugga och fyra smågrisar i grannbyn, där de akut behövde göra sig av med dem. Det har varit fyra mysiga grisår! Våra första kultingar gosade vi så mycket med.

Här är lilla Pia som sen blev vuxen och fick egna kultingar hos oss. Hon vad så söt, Pia.

Här är hon med sin syster Peggy strax innan de ska träffa galten Bob.

Här är de med Bob. Bob var en underbar person. Han var helt enorm och hade läskiga betar. Men han var så söt, han stod ofta i sin egen värld och drömde, vi undrade om han hörde lite dåligt eller bara var disträ, han märkte aldrig när man kom med maten förrän de andra nästan ätit upp allt. Såg illa gjorde han i alla fall eftersom han alltid hade öronen hängande över ögonen.
På bilden har de ullmustascher efter att ha fått fårull att bädda med i stian. Alltid när vi gav dem ull så åt de upp en massa! Inte ens en grismage kan väl smälta fårull?

Bob gjorde jobbet! Här är Peggy med sina små sötnosar som hon födde i en myrstack på valborgsmässoafton. De var så gulliga och så satans många! När Pia också hade grisat hade vi 25 kultingar eller något sånt. Här finns en film om kultingarna!

Och sen satte de igång att rymma. Hela sommaren var de i fårhagen, ute på vägen, i grannens trädgård… Det var omöjligt att stänga in dem. Här nånstans började vi känna att det var jobbigt att ha grisar. Det var ett slit att fixa mat till alla, och att släpa maten till dem flera gånger om dagen.

Sen skaffade vi kor, och då blev det definitivt för mycket. Det senaste året har vi båda känt att arbetet på gården varit mer slitigt än roligt. Vi behövde skala ner. Grisarna var lättast att ta bort – både korna fåren ligger det avelsarbete och planering bakom. Men grisarna är bara att slakta, vill vi börja med grisar igen köper vi två suggor bara.

Så i år blir sista året med egen julskinka. Som sagt, tråkigt med skönt.

Nu börjar slitet

Idag tog vi hem tackorna och korna från sommarbetet. Tackorna stallade vi in i fårstallet, imorgon ska vi klippa dem. Korna fick inviga sin nya matplats. Vi öppnade första hösilagebalen för säsongen, från en fin lusernvall som som jag slog hos grannen i sensomras.

De älskade den! Runar var så uppslukad av att äta att han inte ens märkte att Ines justerade hans halsband. Ines är i och för sig den enda som lyckas fixa med halsbanden på någon annan än Frida och Flora, hon är fantstisk med korna, de litar på henne.

Nu börjar slitet. Nu blir det hö- och vattensläpning och mockning varje dag. Och dagarna blir kortare och kallare och kvällarna mörkare och tillvaron bara lerigare och lerigare. Brr.

Variationen

Det är variationen som är grejen med mitt liv (eller allas?). Just idag är det mulet och det blåser som fan (men elen är billig så tvättmaskinen går varm). Jag sitter bekvämt vid skrivbordet och kollar på korna därute och jobbar med mitt nya otroligt roliga extrajobb – att korra och producera inslagstexter till Lilla Aktuellt teckenspråk. Jonathan jobbar hemma idag, vi har just varit ute med hundarna tillsammans, nu hör jag hans telefonmöte från rummet intill. Känns orimligt mysigt alltihop!

I helgen ska vi gödsla ut stora fårstallet och kostallet. Det kommer bli jobbigt och skitigt.

Ja jag ville egentligen bara säga att det är så skönt att sitta här, men snart blir jag rastlös och då blir det skönt att göra nåt annat.

Vilket välkomponerat inlägg det här blev!

TREVLIG HELG HÖRRNI! MVH livsstilscoachen

Alltid något

Nu när jag har slutat mjölka (mjölken räcker bara till kalvarna) så är mina morgnar så mycket lugnare. I teorin.

Grejen med att ha en massa djur är att man aldrig riktigt kan planera sin tillvaro. Någon blir sjuk, föder barn, rymmer eller hittar på nåt som måste adresseras omedelbart.

Imorse kände jag på riktigt ett litet pirr (jaja man är en simpel människa, men ändå lättgladd, det är ju bra!) över att slippa gå ut och mjölka utan istället få äta frukost och läsa tidningen för mig själv när de andra åkt.

Men Ines ringde precis när de gått och sa att Frida stod på gårdsplan. När jag kom ut var även Lena på väg i full kareta. I hela välkomstbetet stod kor och får och betade (och gnagde på plasten på höbalarna vi ställt där). Någon hade forcerat grinden mellan hagarna. Så jag fick en rejäl språngmarsch i pyjamas och foppatofflor istället för en lugn frukost.

Jaja, alla gick med på att gå hem till sommarhagen, och nu ska jag sätta igång och jobba med en frilansgrej jag håller på med.

Bilden har inte med texten att göra, men jag tog den för att de där stora betorna får mig att tänka på en barnbok – vilken?

Välkommen till gårdsbutiken

Äntligen har vi öppnat vår lilla gårdsbutik! Det blir självbetjäning så den är öppen jämt. Här säljer vi nymjölkad fjällkomjölk från Frida och Flora, kött (just nu linderödsgris, senare även lamm och nöt), honung (burk och kaka) och våra ljuvliga fårskinn! Kanhända att det finns grönsaker, blommor och ägg framöver när vi har överflöd att sälja.

Jag kände mig väldigt pirrig när vi satte ut skyltarna i morse, haha, men hittills har ingen kommit och handlat utom våra kompisar som jag visste skulle komma.

Hoppas det kommer nån, jag har tänkt att jag också ska öppna ett litet fik, så det vore bra med lite gäster. VÄLKOMNA alltså! Självklat får man säga hej och följa med och hälsa på djuren när man är här!

Dramat med kattungarna

I måndags morse var det dags för Sus att föda sina kattungar. Hon visade tydligt att det var på G och att hon ville gå in till Dus och hennes ungar (som bor i ett eget rum bakom lås och bom så att Stina inte ska komma åt dem). Vi släppte in henne och lät henne vara.

Hon fick fyra fina ungar – som sen började försvinna mystiskt en efter en! Först trodde vi att hon flyttat på dem – burit ut dem en i sänder nedför kattrappan genom fönstret – men när alla var borta låg Sus nöjd kvar och gav di åt Dus’ ungar. Då trodde vi att hon helt enkelt gjort sig av med sina ungar och hellre var medmamma till de stora ungarna.

Men! Så såg vi henne slinka in mellan två stenar i husgrunden under Jonas hus! Vi smög omkring och lyssnade och hörde små pipanden under golvet i köket.

Bara att börja bryta upp golvet och börja leta. Jonathan filmade med sin mobil därnere, och på filmen kunde man se några små korvar längst in längst ner som kunde vara kattungarna.

Vi gick och hämtade cirkelsågen och oroade oss för att kattungarna skulle bli livrädda när vi började såga.

När vi kom tillbaka tittade Jonathan av en slump in under golvet åt ett annat håll och såg Sus där med alla ungarna! Hon hade flyttat upp dem efter att vi börjat rota. Sån tur!

Så vi fiskade upp dem och bar in dem och Sus till katternas rum i huset.

Nu låter vi dem vara ifred i några dagar så att Sus inte blir orolig. Katttrappan är avstängd och kattmammorna får komma och gå genom dörren där de kan kontrolleras av en människa så att de inte smugglar ut några ungar.

Annars är det väldigt gulligt hur de direkt bildade storfamilj, när jag kikade in för att fylla på mat och vatten låg en av de små och sov, omhållen av en av de stora ungarna.

Är du sugen på en kattunge för resten? Hör av dig! Bara tre är tingade än så länge! Dus’ ungar är flyttklara den 19 augusti, Sus’ ungar den 19 september.

Högsommar

Nu är det juli och alla fåglarna har tystnat utom kajorna. Förstaskörden är avklarad sen länge, djuren är på sommarbete. Det är hett som i Gehenna, men ibland regnar det och åskar.

Dus’ kattungar fyller fem veckor och Sus’ ungar fyller fem dagar. (Imorgon får ni hela historien om deras dramatiska försvinnande och uppdykande!)

Vi kämpar på med havsbad, grillningar och ogräsrensning. Vi flyttar djuren mellan hagarna, och imorgon åker Pia och Peggy på slakt.

Jag blir så pirrigt lycklig av att skörda och bära in i huset; jordgubbar, blommor, mangold. Snart är vi i den tiden då man tittar i trädgårdslandet för att planera dagens middag. Jag vet att det låter fånigt men… ja, man blir ju för fasiken salig helt enkelt. Tacksam, tillfreds, tryggad.

Nu ska jag plocka iordning i huset och starta en tvättmaskin, vända mina ostar och kanske klippa gräset om jag hinner innan Jonathan har sågat färdigt. Sen ska vi försöka få in Pia och Peggy i stallet så de blir lättlastade imorgon när de ska resa till de sälla jaktmarkerna (bökmarkerna?).

Och som sagt, glöm ej att kika in imorgon och läsa historien om Sus och hennes kattungar – förlossning, försvinnande, framfiskande.

Det rullar på

Det är så intensivt på våren, men det uppstår små fickor där man liksom känner att man har kontroll. Nu är lamningskaoset och kalvningskaoset över, och vi har inte riktigt börjat med höskördekaoset. Nu stängslar vi det sista i hagarna, meckar med traktorn och drar igång odlingarna. Här är några bilder från senaste tiden i min telefon:

Korna och kalvarna mår bra, det går så bra att mjölka och vi har så fina rutiner som alla är med på. Varje morgon klockan sex går jag ner och släpper in Frida och Flora till mjölkningsplatserna, de går till sina platser och äter kross eller slickar kalvarna som är inne i boxen medan jag mjölkar dem. Sen släpper jag ut dem och kalvarna i hagen så går de tillsammans hela dagen. På kvällen vid tiosnåret går jag ner och ropar på dem, och då kommer de snällt, mammorna får lite kornkross och barnen hoppar in i boxen, de gör det utan tjafs eftersom det är samma varje kväll, det gillar de.

Dus är högdräktig och lunkar omkring eller ligger och jäser på olika platser. Vi har gjort iordning några hemliga krypin åt henne i garderober och uppe på hyllor, hoppas hon väljer en plats inne att föda sina kattungar på. Det ska bli så mysigt! Vi har ju aldrig haft kattungar förut.

Vi har tagit hand om några stormfällen som måste ut ur skogen innan granbarkborren flyttar in. De blir till virke i vårt sågverk. Är det inte lite YMCA över Jonathan här, i de för små sågbyxorna?

Grisarna, i vars hage en del av träden låg, var oerhört intresserade som alltid. Nu har vi två stora och tre halvstora grisar, och vi har bestämt oss för att äta upp dem alla. Vi har lite för mycket nu och behöver ta bort något – och grisarna är lätta att börja med igen om vi blir sugna, bara att köpa några kultingar.

Huset en kväll i mitten på maj. Så vackert! Bilden är tio dagar gammal, det är så otroligt mycket grönare nu, vad snabbt det går!

Nä jag var ute och stängslade upptäckte jag att bävrar flyttat till vår å och fällt en massa av Jonathans popplar! Jävla djur! De kommer säkert också orsaka översvämningar. Suck.

Just det, jag gör ost nu. Vi får se hur det går – men det jobbiga är ju att man inte vet förrän efter flera månader hur det gick! Jag får ungefär fem liter mjölk om dagen, och jag gör yoghurt, fetaost, halloumi och så hårdost. Ska kanske damma av separatorn och börja göra smör också!

Kalven Frans och flasklammet Slugo har blivit av med kulorna. Allt gick bra, fast Frans låg och råmade i sömnen med huvudet under en handduk under hela ingreppet och Slugo rymde ur boxen (som är byggd för kor) när han kvicknade till efter sederingen medan vi satt inne och åt middag med veterinären.

Sist en bild från traktorn på hemväg från grannens åker där jag harvat. Det är så mysigt att sitta i traktorn!

Jaha, det var allt, hejdå!

Lena

Idag kom vår första kvigkalv, Fridas lilla Lena! Hon är så fin så fin!

Även hon låg fel, hon låg upp och ner (!) så jag fick snurra henne innan vi drog ut henne. Fellägen är väldigt ovanligt på kor, och två erfarna kobönder har sagt att det kan bero på tjuren… Vi får se hur vi gör med Hoppe.

Frida har massor av råmjölk och jag mjölkade över en liter på någon minut. Det fryser vi in i små portioner och ger till de lamm som behöver vid nästa lamning. Och imorgon blir det kalvdans!

Titta vad söt hon är!!! Så skönt att allt har gått bra med kalvningar och lamningar. Nu är det bara kycklingar och kattungar kvar, phu!

Ett kontorsjobb tack

Just nu är det för mycket. I onsdags var Jonathan borta hela dagen, och jag rattade tre komplicerade lamningar parallellt helt själv (tills Ines kom hem och assisterade) och försökte hålla igång tre flasklamm, samtidigt som jag ju behövde göra alla dagliga sysslorna – utan överdrift jobbade jag oavbrutet från sex på morgonen till nio på kvällen.

Indränkt i blod, slem och fostervatten hela dagen, ingen idé att byta kläder. På kvällen hade vi en lamning till, en värksvag tacka vars lamm jag fick dra ut. När det var klart och jag gick därifrån insåg jag att jag inte ens kollat om det var tackor eller baggar som fötts. Så trött på allt.

Den dagen önskade jag mig ett kontorsjobb. Jag fantiserade om att sitta vid en dator, luncha med kollegor, åka tunnelbna, ta en aw, ta en dusch, titta på tv.

Men sen fick jag sova en hel natt, och solen sken och lille Frans fick komma ut och leka.

Och jag och Ines mjölkade och Flora är så snäll och står blickstilla (även om hon har väldigt mycket mindre mjölk än vad Mållan hade – hon är ju fjällnära medan Mållan var fjällko).

Och då frågade Ines om jag fortfarande ville byta liv, och då kände jag att jag inte ville det längre.

Sen dess har det fötts ytterligare nio lamm (totalt 34 hittills), nu har vi bara tre tackor kvar som ska lamma. Sen ska Frida kalva och sen väntar vi bara på att kunna släppa ut alla på sommarbete, sen är vi över puckeln för den här gången, phu!

Till nästa år vill jag ha färre lammande tackor, inga grisar, senare kalvning och inga inbokade besök under hela den här perioden.