Coronakrisen på Nytorget

Vi lever ju lite som i en bubbla här ute på landet. Corona är på tv, här är allt som vanligt förutom att raviolin var slut på Coop i Norrtälje (och jag skämdes jättemycket när jag storhandlade som jag brukar, ville säga till alla att det inte var en hamstring utan en vanlig handling, haha).

Men igår åkte jag in till stan för att ta ett glas med en vän och gå på en middag. Det var ju helt folktomt! Så otroligt obehaglig känsla. Vi satt på Urban Deli vid Nytorget, där det alltid är knökat, en fredag efter jobbet brukar det ju vara helt omöjligt att få plats. Men nu var stället bara halvfullt, flera bord stod tomma. När jag handspritade mig vid entrén pratade jag med en ur personalen som sa att det var en fullständig katastrof för dem. Nytorget låg öde, det kändes som efter apokalypsen.

Samtidigt som jag litar på myndigheter och känner mig trygg och inte tror att samhället kommer kollapsa i Sverige, så känns det ändå väldigt skönt att bo som vi gör. Det var skönt att åka hem.

Vi utsätter oss knappt för några risker – jag är mest hemma, barnen går ju i skolan och Jonathan jobbar, men bortsett från det trängs vi knappt med folk, vi åker inte i överfulla tunnelbanevagnar eller bussar. Och vi har frysen full med eget kött, gott om egna ägg, snart har vi egen mjölk och snart skördar vi egna grönsaker och egen potatis. Jag tror inte att världen kommer att gå under, men det är ändå en trygg känsla att veta att man klarar sig själv.

Lilla Melissa, vad du krånglar

Melissa är min lilla sötnos. Väldigt liten till växten, lurvig och len som en kanin, gulligaste luddöronen.

Hon är en så knäpp kviga, fortfarande helt bunden vid mamma fast hon är stor. Hon har varit så blyg och ängslig, och är det fortfarande på många sätt, men jag har ändå vunnit hennes förtroende till slut. Jag kände redan från början att hon hade potential, när jag satt kväll efter kväll i stallet för att kunna binda henne. Hon var livrädd och gömde sig bakom mamma, men tittade ändå fram eftersom hon var så nyfiken på mig.

Nu leder jag henne ut till hagen varje dag, hon följer med så snällt, ibland stannar hon och trycker sig mot mig, och då lägger jag armen om henne och så går vi vidare. När korna skulle byta hage blev hon kvar på insidan av staketet när de andra galopperade iväg. Hon råmade förfärat och vågade inte följa med. Då gick jag in och hämtade henne, och hon gick lugnt bredvid mig hela vägen till nya hagen. Det låter kanske futtigt men det är enorma framsteg – och det visar att hon har förtroende för mig.

Melissa skulle få en kalv i oktober (efter superfina tjuren Håkan), men inatt kastade hon, alltså hon fick missfall. En slemhög låg i boxen i morse. Hon verkar må hur bra som helst, men ingen kalv alltså.

Usch, det känns så trist! Eftersom hennes livmoder är lite vriden på något sätt går det inte att seminera henne, så enda chansen vore att ta hit en tjur igen…

Just nu tror vi i alla fall att Linda är dräktig, hon har inte brunstat sen Håkan åkte. Men hon har ju kastat flera gånger och brukar ofta inte ens ta sig – troligen pga att hon är så tjock, men det är lögn att få ner henne i vikt utan att hon är dräktig, ett moment 22. Hon är helt enkelt en ko som ska mjölkas för att må bra.

Det känns så hopplöst med korna! Så mycket jobb och så lite resultat. Just nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra med Melissa.

Men Mållan kalvar i alla fall i början på maj – inshallah!

Ingen fulkorv – och ett otips

Igår ville Jonas laga korv stroganoff. Jag gick till falukorvshyllan i affären – men det fanns såklart ingen ekologisk korv på Ica Väddö (som är jättebra på allt utom ekologiskt kött). Jag tänkte att vafan, jag tar en konventionell jäkla falukorv bara den här gången. Jag plockade upp korven. Jag tänkte på våra glada grisar.

Och sen tänkte jag på de olyckliga grisarna som var i korven. På betonggolv, fastspända suggor, avbitna knorrar, koldioxidslakt och ångest.

Så jag la tillbaka den. Jag kunde faen inte köpa den. Jag har alltid valt kravmärkt när det har funnits, men nog har jag haffat en och annan vanlig korv när det inte funnits. Slut med det då, men faktiskt en helt logisk utveckling egentligen.

Och just det – det blev quornkorv i stroganoffen, och den var helt overkligt äcklig. Varning för den!

Det. Bästa. Surdegsbrödet.

Jag tycker folk daltar så mycket med sina surdegar. Bakning är en vetenskap och jada jada. Och nej, man ska väl inte börja höfta när man bakar sockerkaka eller maräng. Men surdegsbröd är väldigt tillåtande faktiskt, har man ett hum om brödbakningens grunder så blir det bra för det mesta tycker jag.

Jag gissar att det är för att hipsters började baka det som surdegsbakning framställs som så otroligt avancerat, men jag har i alla fall slutat pjåska med surdegen och den mår hur bra som helst, och det här brödet som jag har provat mig fram till blir fantastiskt varje gång! Hemligheten är förstås den långa jästiden, och så blir det så snyggt och skorpan blir så god av att det gräddas i en gryta.

Men vi börjar med själva grunden:

Min högst potenta surdeg är gjord på någon deciliter rågmjöl (man kan göra på vetemjöl också om man är lite mer av en brödtönt) och någon deciliter ljummet vatten, inget annat. Rör ihop i en burk med lock och låt stå i rumstemperatur tills det börjar bubbla, det tar två-tre dygn. Mata den med lite mer mjöl och vatten. Förvara i kylen.

Till brödet behövs det här:

En stor slev surdegsgrund, kanske två-tre deciliter

4,5 deciliter ljummet vatten

1 matsked salt

750-800 gram mjöl av valfria sorter – jag tog lite råg, lite graham, mest vetemjöl

1 matsked honung om man vill (behövs inte men ger jäsningen extra skjuts)

Kör allt i matberedaren i tio minuter. Degen ska vara lite lös men inte sådär kladdig att den inte går att hantera.

Det enda jag gör med degen – och jag vet ärligt talat inte om det gör någon skillnad – är att jag viker den ett par gånger. Efter 20 minuter i bunken viker jag in kanterna mot mitten av degen ett par gånger. Jag låter den jäsa i 20 minuter till och upprepar, sedan ytterligare en gång.

När degen legat i bunken och blivit vikt tre gånger flyttar jag över den på en mjölad handduk…

… viker ihop och lägger i en bunke.

Där får den jäsa i rumstemperatur tills den blivit riktigt stor, många timmar, kanske åtta-tio.

Min fick jäsa tills det blev kväll och väldigt dåligt fotoljus.

Sen sätter jag ugnen på 250 grader och ställer in en gjutjärnsgryta med lock. Efter en kvart när grytan blivit riktigt varm vänder jag ner degen i den, skårar degen och sätter på locket. Gräddar i en halvtimme, tar av locket och sänker värmen till 225, slänger in ett halvt glas vatten och gräddar i ytterligare en halvtimme.

Så nöjd med det här brödet! Alla älskar det. Man kan förtstås slänga i lite vad man vill, brödkryddor, nötter, frön, eller frukt om man är en sån där sjuk människa som gillar frukt i bröd.

Djupströbädden

Vadå djupströbädd? Jo det är själva underlaget inne i fårens stall. I botten ligger torv, sedan hö (eller halm). Fåren trampar ner det och kissar och bajsar på det. Vi ströar med nytt hö (det som fåren inte vill äta ändå) efterhand och så byggs bädden på. I botten börjar den “brinna”, det vill säga brytas ner. Det ger värme som gör att bädden blir perfekt att ligga på när det är kallt. Alltså det blir verkligen väldigt varmt! Ibland så man nästan bränner sig längst ner.

Det är ett smart system för får dels för värmen, och dels för att det inte kräver så mycket underhåll från vår sida – utom när man ska mocka ur alltsammans. Vilket jag håller på med i välkomsthagens stall just nu. Det är alltså förra årets djupströbädd, som även kossorna gick på i höstas. Jag tycker inte det känns som att djupströbädd funkar lika bra för kossor, man måste mocka ur koblajorna varje dag och de kissar ju mängder, så det blir mycket blötare än hos fåren.

I alla fall tycker jag att det är lite härligt att mocka ur djupströbädden (obs, skriver detta efter att ha gjort kanske en femtedel av jobbet). De flesta har nog någon slags maskin till det, men vi har inga maskiner och skulle ändå inte kunna köra in med dem i vårt stall.

Ute igen

Man förändras ju. När jag var tonåring stannade jag alltid hemma i stan när familjen åkte till landet. Jag minns en fjällsemester som jag tvingades med på, som jag tillbringade i en soffa läsandes böcker när de andra var på tur varje dag.

Men nu vill jag liksom bara vara ute! Det enda som krävs är att solen skiner lite lite (eller egentligen räcker det med att det inte är sånt väder som det var igår) och att fåglarna kvittrar så vill jag inte gå in, bara jobba utomhus.

Bilden är från i måndags när jag och Jonathan städade upp i årets välkomstbete, dit tackorna och lammen släpps efter lamningen. Vi har två hagar som vi växlar mellan för att minska parasittrycket. Hagarna är också nära oss och med tillgång till stall att gå in i. När lammen blivit lite större och betessäsongen kommit igång ordentligt släpper vi ut allihop i vår jättestora sommarhage. Vi städade undan en massa bråte och såg över stängslet och lagade på några ställen.

I alla fall! Nu ska jag gå ut igen och fortsätta tömma ut den där sabla djupströbädden. Otroligt jobbigt, men lite härligt ändå.

Hej svejs!

Sveriges värsta väder –> inomhusmys

Äntligen mars och det regnar snöblandat och blåser stormbyar. I dag är det 18 dagar till lamningen och precis två veckor till kycklingkläck.

Jag var uppe hos korna imorse och de var ju inte supersugna på att gå ut idag om man säger så. Men det är mysigt med en timmes kroppsarbete med P1 morgon i lurarna före frukost, oavsett väder (fast det var inte kul att cykla hem i motvind sen, blundade i princip och chansade på vägen).

När jag kom hem värmde jag på kaffet och gjorde mackor av mitt helt perfekta surdegsbröd – har testat mig fram till ett recept som jag tänkte dela med mig av någon dag framöver.

Jag åt second breakfast framför Antikrundan, lyxigt va! Slappa en hel timme mitt på vardagsmorgonen.

Och Bodil var INTE sugen på att gå ut ett endaste dugg. Jonathan lurade henne i morse genom att säga med sin mest uppspelta röst att det var dags att gå ut. Bobo studsade upp och sprang fram till dörren, tvärnitade och backade tillbaka in i hallen. Haha!

Jag tog en skrivbordsdag pga vädret och gjorde bokföring, svarade på mejl och såna grejer.

När det blåser blir det alltid kallt i arbetsrummet och vårt sovrum. Jag eldar i vedspisen och försöker också skicka in värmen i sovrummet med hjälp av en fläkt som står ovanpå.

Och just det, jag satte upp en tavla också, jag är helt nöjd med den här tavelväggen – har ett stort motstånd mot att hänga tavlor pga är usel på det, så det brukar inte bli av, men jag ville verkligen göra klart de sista detaljerna i vardagsrummet.

Nu ska jag tvinga ut Bodil på en promenad, kolla att tackorna har hö, och sen ta itu med det jag skjutit på hela dagen – skotta ur en djupströbädd från nya fårstallet, dit tackorna och lammen ska släppas efter lamningen. Ser INTE fram emot det, hoppas jag hittar någon bra podd att lyssna på under tiden.

Hejdå!

Mjölkningsförberedelser

Stor dag idag! Mållan fick för första gången gå till blivande mjölkningsplatsen på morgonen och äte lite godis.

Vi tog ut Linda och Melissa till hagen först och sen hämtade jag Mållan med en hink med lite nötfor i. Mållan älskar mat och hade bara ögon för hinken, hon följde lydigt med och glufsade i sig. Samtidigt hade vi mjölkmaskinen igång så att hon i fortsättningen ska förknippa ljudet med godiset.

Framför Mållan syns foderbordet (där maten egentligen ska vara), där inne kommer kalven att vara sen medan Mållan blir mjölkad. På andra sidan foderbordet står grannens får och undrar när deras godishink kommer.

Mållan lät sig väl smaka. När maten var slut tittade hon förvånat upp och började fundera på var hon befann sig. Hon nosade nyfiket på allt och fick sen fart ut i hagen när jag öppnade åt henne.

Det gick så bra alltihop! Vet inte vad jag hade tänkt mig men hon föjde ju med hur snällt som helst. Så småningom ska vi börja sätta fast henne, sen försiktigt röra vid juvret så hon vänjer sig. Tror det kommer gå bra! Mållan har haft en kalv tidigare men aldrig blivit mjölkad.

Det kändes också fint att vi är ett steg närmare själva mjölkningen – det börjar kännas verkligt nu. Längtar!

Gotland och mer vår

Jag och Jonathan har varit på Gotland över helgen och hälsat på några vänner som också har en gård. Så fantastiskt kul att äntligen komma iväg efter år av planerande (kommer ni ihåg den tiden då man kunde ringa någon på eftermiddagen och fråga om man skulle ta en öl på kvällen?) och se hur de har det. Det blev storm och strömavbrott, så efter en fantastiskt bastu med dopp i havet blev det soffhäng och bokläsning/middagssovning. Men det var mysigt det också – inte direkt något man gör hemma med gott samvete.

Jag fotade i princip ingenting av någon anledning, bara deras skojiga djur, en basset som trampar på sina egna öron och en katt som ser ond ut men är snäll.

Nu är vi i alla fall hemma igen, solen skiner och fåglarna kvittrar och vissa menar att det ska bli snö snart. Håhåjaja.

Lilla Filijokus som alltid kommer springande när man går förbi. Funderar på att börja ta med henne på hundpromenaderna. Hon verkar hellre flocka med människor än med får. Knasigt, för hon är ju inget flasklamm, utan uppfostrad av får.

Rutiner hos korna

Kor är extrema vanedjur och vill helst att allt ska vara samma samma varje dag. Därför är det bra att i god tid vänja dem vid nya rutiner. Mållan (på bilden här nedanför) ska ju kalva i början av maj, så nu är det hög tid att vänja henne vid livet som mjölkko. Hon hade en kalv förra året också men blev inte mjölkad.

Just nu håller vi på och bygger om platsen där Mållan ska stå och bli mjölkad, men från och med nästa vecka ser rutinen ut såhär:

Alla korna får komma in på kvällen till varsin box (det får de redan nu). På morgonen går Linda och Melissa ut till hagen, medan Mållan går till mjölkningsstationen och får äta lite godis medan mjölkmaskinen står på och väsnas. Tanken är att hon ska vänja sig vid att gå direkt från boxen till mjölkningsstationen, och att hon ska koppla ihop ljudet från mjölkmaskinen med något positivt.

När kalven har kommit ska de att få gå tillammans i hagen hela dagarna, och kalven får dia fritt. På natten står de i varsin box (fast vägg i vägg, med några plankor borttagna så att de ändå kan se och röra varandra). På morgonen går Mållan till mjölkningsstationen och kalven får var inne på foderbordet, alltså där Mållan sticker in huvudet för att äta medan hon mjölkas. På så sätt kan de vara tillsammans och Mållan släpper ner mjölken, samtidigt som hon ser att kalven har det bra (och är mätt och nöjd – han får frukost innan). Efter mjölkningen går de ut i hagen tillsammans.

På kvällarna är det mysigt att stanna hos korna en stund och gosa och rykta dem. De har så olika personligheter! Linda (bilden ovan) är tamast och mest van att bli hanterad, hon är lugn och medgörlig, men har inte tid med gos eftersom hon är matmissbrukare och står och hetsäter upp sitt hö så fort hon kommer in.

Mållan är inte så intresserad av att umgås egentligen. Hon har inget emot det, men hon kör sitt eget race och är inte så sällskapssjuk.

Melissa däremot den lilla sötnosen! Hon är blyg och har varit så stissig och jobbig, jag satt ju en timme varje kväll hos henne i höstas för att träna henne på att vara bunden. Hon stod mest och gömde sig bakom mamma Linda, men jag kände ändå att hon var intresserad av mig, hon kikade fram bakom rumpan på Linda hela tiden. Allt slit har gett resultat och nu börjar hon lita på mig. Jag kan sätta fast henne utan att hon får panik, och hon tar gärna emot gos och gosar till och med tillbaka. Hon är så fin och mjuk! Fortfarande lite skygg och svårhanterad, men hon kommer att bli en toppenko tror jag. Hoppas hon är lättmjölkad och en bra mamma.