Det usla höet

Vår andraskörd togs riktigt sent förra året pga div kommunikationsmissar. Vi skickade det på analys och fick veta att det är i princip värdelöst. Så nu försöker vi göra oss av med det på något sätt – vi har tillräckligt mycket bra hö till fåren, men vi kan ju inte ha de tio inplastade balarna med dåligt hö stående för alltid.

Igår tog vi ut en bal till grisarna som de kunde röja med – äta, bädda i stugan, dra omkring. Det blev väldigt poppis. När jag åkte förbi med bilen låg de alla i en stor höhög och trynade i eftermiddagssolen. I morse kunde jag ge dem mat på en torr fräsch höbädd istället för i geggamojan.

Nu har vi sex grisar kvar, och det känns mycket mer hanterbart än tio. De har vuxit så fint!

Framtiden för grisarna

VI har åtta smågrisar kvar, och imorgon åker två till ett nytt hem – lustigt nog ska de “hem” till gården där deras mamma föddes, de gamla ägarna avvecklade grisverksamheten men de nya ägarna vill gärna ha grisar.

Då har vi sex små vänner kvar. Vi tänker att vi slaktar två sent i vår och säljer till grillsäsongen. Fyra kvar. Framåt jul slaktar vi två till och betäcker de sista två gyltorna – Peggy och en svart tjej som inte har något namn än.

Nästa vår kommer nya kultingar, och våren är en bra tid att sälja levande djur som folk vill föda upp själva och slakta framåt jul. Några sparar vi själva till slakt såklart.

Grisarna får gå kvar i sin nuvarande hage ett år till och röja klart, sen får de flytta till en stor härlig skogshage som vi ska stängsla in under sommaren, med en egen bäck att dricka i och bada i och allt. På platsen där grisarna går nu ska Jonathan plantera poppel som blir energiskog.

Det är så mysigt att hålla på och planera sånt här. Tänka hur vi ska göra i framtiden med allt.

Arlagården

Det var så skönt att gå upp till de lyckliga välmående korna hos oss i morse efter att ha sett Uppdrag gransknings program Arlagården.

I mitt flöde verkar de flesta vara förbannade på den shitstorm som drabbar oskydliga skötsamma bönder från konsumenter och djurrättsaktivister. Och jag vill inte förringa deras frustration, men jag tycker att det mest upprörande är att varken Länsstyrelsen eller Arla verkar ha koll, och att “bonden” i fråga – och gissningsvis några till – inte har fått djurförbud för länge sen och stoppats från fortsatt djurplågeri.

Men ju större system, desto sämre kontroll, eller? Och ju större produktion, desto större risk att man slutar se på djuren som levande individer och börjar tänka på dem som produkter eller redskap.

Jag köper helst mejeriprodukter från Roslagsmjölk, som hämtar mjölk från kravmärkta gårdar i min absoluta närmiljö. Det är bara fyra gårdar som levererar till Roslagsmjölk, så det skulle märkas väldigt snabbt om någon misskötte sig.

Såklart känns det bäst att köpa kravmärkt. Men inte heller kravkalvar får gå med sina mammor i mer än ett dygn.

Snart börjar jag mjölka Mållan, och hennes kalv kommer att få gå med henne större delen av dygnet under många månader. Det allra bästa för både djuren och klimatet är ju att producera sin egen mat. Full insyn, noll transporter och den finaste kvaliten dessutom. Hurra!

Vännerna

Kommer ni ihåg att vi stängde in Ymer och Överlevaren i en liten box för att de skulle bli vänner? Det funkade.

Nu går de i bästa harmoni på baksidan av trädgården, äter sly och klättrar i berg och har det gött. Faktum är att jag tycker att Överlevaren verkar mindre hispig nu tillsammans med en trygg fadersfigur än han var med de tre jämngamla tacklammen Hokus, Pokus och Filijokus. Varje år när vi avskiljer tacklammen och tar dem till trädgården känner man att de blir ängsliga och otrygga, de tycker att de är för små för att vara utan vuxen. Och det stämmer nog. Även efter att lammen är avvanda behöver de de äldre djuren som skapar trygghet i flocken.

Men nu går tacklammen med tackorna och Överlevaren har fått en vuxen vän.

PS. Vi satte en bjällra runt halsen på Ymer också, så att man hör när han kommer. Så nu har vi julstämning igen!

Det blir fult

Jag vill gärna att allt ska vara fint här på bloggen som på Elsa Billgrens blogg. Aldrig att en hög med smutstvätt eller en trave disk skulle skymta på någon av hennes bilder (vilket förstås inte betyder att det inte finns i hennes hem, men det är ju inte det som är grejen). Jag tänker att det ska vara sådär härligt inspirerande här. Så jag tar fram finkameran för att dokumentera ett mysigt brödbak. 

Jag fotar degen. Det ser kladdigt ut och inte så härligt. Sen glömmer jag att fota de ljuvliga bullarna – och hade jag gjort det så hade garanterat brödrostsladden synts i bakgrunden.

Jag kan börja en härlig berättelse om en skogspromenad, men ändå inte låta bli att berätta att jag trampade i bajs. Jag klarar helt enkelt inte av att producera den där typen av inspo-content.

Igår var SVT här för att göra ett reportage om oss på gården – så himla kul! Jag och Ines var supertaggade, och jag hade en tanke om allt fint jag ville visa, vi skulle fika semlor i det mysiga vardagsrummet och filma när jag gjorde en brasa i kakelugnen. Sen skulle vi hämta ägg i den söta lilla korgen. Hade till och med tänkt föna håret (förstår inte var jag fick den idén ifrån, jag har i princip aldrig fönat håret i mitt liv).

Men alltså. För det första ser ju ingenting härligt ut någonstans på vintern utan snö. När det är mulet och disigt – inte härligt alls.

Sen filmade vi i köket istället, det bara blev så, med ett överfullt diskställ och tomatsåsfläckar på spisen, sen filmade vi på baksidan av huset där de trasiga utemöblerna står, sen filmade vi när jag hivade ut en stor säck med gammalt bröd ur den skitiga bilen för att ge till grisarna. Hela tiden maniskt pratande som en nyfrälst hippie med mitt ofönade trollhår. (Och just det, vi filmade framför Jonathans kompis gamla sjaviga graffitimålade husbil också. Och framför de gräsliga hösilagebalarna inlindade i vit och blå plast.)

Och sen tänker jag: okej. Tydligen är det såhär det är hemma hos oss. Nu har vi gett en ärlig bild, inget tillrättalagt. Den kan ni se på SVT:s nyhetswebb i helgen tror jag – återkommer när det är publicerat.

Nu då?

Den här veckan har jag lämnat mitt sista reportage till en uppdragsgivare jag haft i 12 år. Det var också mitt sista inbokade journalistuppdrag. Säkert kommer jag att göra något mer journalistiskt i mitt liv, men inte inom överskådlig tid i alla fall. Jag har stängt ner fliken jag haft på bloggen med min yrkesprofil och CV. 

Det kändes lite läskigt faktiskt. Man vill ju gärna definiera sig och höra till. Även om jag kände redan på universitetet att journalistiken inte var mitt kall och egentligen inte passade mig något vidare, så är det ju det enda jag är, om ni hajar. Min yrkesidentitet, min tillhörighet, det jag svarat när folk frågar vad jag gör (dvs, vem jag är).

Så nu då? Vem är jag nu?

Jag har så mycket jag vill göra. Starta ett mejeri (vi får se om det någonsin händer), en gårdsbutik, ett litet café (detta kommer nog hända i år, inshallah), bjuda in er till olika slags temadagar och happenings. Ta hand om vårt hus – fortsätta renovera fönstren och tapetsera och göra klart. Laga mat – baka bröd och förädla allt från djuren, trädgården och skogen. Ta hand om våra djur och deras ungar. Kläcka nya kycklingar i kläckaren. Laga stängsel och mocka och gödsla trädgårdslandet. Cykla på tur eller åka skidor med Bodil. Gå i skogen med Jonathan och planera vilka träd vi ska gallra ut och vilka vi vill behålla. Göra läxor med barnen, gå på utvecklingssamtal och till tandläkaren. Prata med barnen och vara med barnen och lära dem att laga mat. Åka till Stockholm och gå på teater med Morris och träffa mina vänner, och bjuda hem våra vänner till oss.

Om det inte var så att man visst måste tjäna pengar och spara till pensionen och sånt så, ja, det är inga problem att fylla tillvaron med meningsfulla sysslor om man säger så.

Och jag mår så bra nu. Jag har aldrig svarat bra mot stress och prestationskrav, nu känner jag mig lugn och nöjd och tillfreds med livet.

PS. Ska köpa en trisslott idag också. 

Ostkupan

Nämen! Vad är det där för nåt fint som står och blänker i kylen?

Det är ju en jättefin ostkupa i handblåst glas från 1900-talets början! I perfekt skick, utan minsta lilla nagg.

Jag handlar ju nästan bara på Pingstkyrkans second hand i Norrtälje, och ibland lyxar jag till det på Norrtälje begagnade hem. Men igår fick jag en ingivelse och gick in på dyra, fina Mormors prylar och frågade efter en ostkupa. De hade precis en sån jag ville ha och har trånat efter länge! Först tänkte jag önska mig den i födelsedagspresent av Jonathan, men jag insåg snabbt det orimliga i att han skulle köpa en ostkupa till mig. Så jag köpte den till mig själv.

Grattis på 43-årsdagen!

Åh, tack, hur kunde jag veta…?

Och det vänner, är historien om hur vi slutade prassla med gladpack och kladdiga uppslitna ostförpackningar i plast vid frukostbordet.

Hurra!

En påtvingad vänskap

Baggen Ymer som vi köpte i höstas är trevlig på många sätt; han är snäll mot tackorna, han vill gärna kela med oss (om än lite burdust), han låter sig ledas i koppel eller bindas på olika ställen när det behövs. Men han stångade mig för sex veckor sen så att jag fortfarande har ont i foten. Han gjorde det förstås inte av elakhet, han är ju ett djur och hans jobb är att försvara sin flock, men vi kan inte lita på honom eller röra oss i hagen utan att hålla koll.

Så nu flyttar vi om. Tacklammen får gå ner till de betäckta tackorna, och Ymer får flytta upp till Överlevaren på baksidan av trädgården.

Men man kan inte bara släppa ihop två baggar som inte känner varandra, även om den ena är kastrerad. Risken är stor att någon blir skadad eller dödad. Vi har gjort såhär för att de ska lära känna varandra:

Vi byggde en jätteliten box av lastpallar i ladan och stängde in dem där tillsammans igår kväll. Det finns tillräckligt med utrymme för dem att vända sig, byta plats, ligga och stå, men inte för Ymer att ta sats och stånga Överlevaren – vilket han säkert skulle gjort om han fick chansen.

Jag trodde den hispige lille Överlevaren skulle få panik av att stängas in med det där growlande monstret som stod därinne och stank man, men han tog det rätt coolt faktiskt. Nosade honom nyfiket i baken och började sen käka hö. Och Ymer försökte sparkas och gruffade lite, men lugnar sig nog rätt snabbt när han inte är hos tackorna längre och hormonnivåerna sjunker i kroppen.

Nu gör vi boxen successivt större under en veckas tid, sen borde de vara redo att släppas ut tillsammans. Ymer kommer också få en pingla om halsen så man hör när han kommer.

Sköna söndag med stängsling i sol

Vi har haft en så undebar söndag! Sol och fågelkvitter, plusgrader och – enligt Sixten i alla fall – t-shirtväder.

Jag var hos korna och mockade, säppte ut grannens höns, hämtade ett ägg och cyklade förbi brevlådan på hemvägen för att plocka upp tidningen. Vi har papperstidning på helgerna, men på vardagarna övar jag på att läsa på plattan. Det är ju inte klokt att ha papperstidning. Men så mysigt!

I alla fall. Jag har också satt ny vitlök, den jag satte i höstas stod under vatten i flera veckor när trädgårdslandet var översvämmat, den kan ju inte ha klarat sig. Jag har tänkt att vi bara ska odla i pallkragar det här året för att undvika slika katastrofer. Vi anpassar oss efter klimatförändringarna.

Vi har dragit om stängslingen lite i fårens välkomstbete idag – nu får de en större del av en skogsglänta, och det blir spännande för lammen. Barnen har byggt en koja i skogen och hunden fnattade runt och var på topphumör.

Och – kanske bäst av allt – årets första utefika i solen! Herregud så ljuvligt.

Och hönsen har kommit igång med värpandet igen! Saknar de gröna/turkosa äggen, kanske ska köpa några avelsägg och kläcka fram några grön/turkosvärpare. (Men stopp! Kläcka kycklingar gör man ju på våren! Inte i januari.)

Med den här dramatiska bilden ville jag säga att jag har fått fräknar också. Hurra för våren! Eller…

På riktigt!

Det senaste året eller så har vi gått in i en ny fas i vårt liv på gården. Saker och ting har fallit på plats, vi har rutiner och (viss) erfarenhet och bir inte tagna på sängen vid varje ny händelse (storm, massivt snöfall, lamning, höbärgning osv) utan vi är förberedda och vet vad vi ska göra (typ).

Vid förra årets lamning fick jag hjälpa till handgripligen (ja precis, stoppa in handen och hela armen in i tackans livmoder och lirka ut lamm som låg fel/var för stora) vid nästan varje förlossning. Det är liksom en annan nivå jämfört med när vi jublade över varje liten kyckling och alla hönorna hade namn.

Vi är helt enkelt inte nybörjare längre.

Ut i spenaten – från betong till fågelsång handlade om att flytta från storstan och rota sig på landet. Nu har vi rotat oss, barnen är lantisar och i någon mening är ju vi det också. Lilla Ekens gård är en riktig gård, om än liten, med grisar, får, höns, bin, äppelträd och grönsaksodlingar. Under våren kommer jag att renovera vårt magasin till en gårdsbutik, där ni kommer få köpa lammskinn och kött, honung och kanske lite grönsaker. Och fika kanske, det vore väl mysigt?

Korna är ett projekt som hänger lite i luften – nu tar jag hand om grannens kor (som går hos henne just nu), och jag kommer att börja mjölka i maj när Mållan kalvar. Min dröm är att ha egna kor här på vår gård och öppna ett litet mejeri. Det kommer inte hända i år, men jag kommer i alla fall att kunna ordna egen mjölk, yoghurt, grädde, smör och kanske ost – vilken grej! Och vilken milstolpe i självhushållningen!

Jag jobbar allt mindre som journalist och allt mer här på gården. Det känns så rätt och så bra.

Hurra!

PS. Ja, den där bilden. Vi var på banken härom dan och fixade företagsgrejer som bankgiro, businesskort (business!), företags-swish och sånt. Och jag blir så barnsligt glad att det står Lilla Ekens gård på kortet och på swishen. Det känns på riktigt.