Det har snöat hela våren och vi har varit upptagna med att stängsla. Först nu har jag börjat rensa i trädgårdslandet så att vi kan börja så och plantera ut. När jag sliter med de här frodiga grästuvorna undrar jag hur tusan folk kan ha svårt att anlägga gräsmattor – tricket är helt uppenbart att täcka marken med markduk och sen lägga en decimeter flis på det.
Igår kväll släppte vi äntligen ut fåren i sommarhagen. Så härligt att se dem beta och beta efter den här långa gräslösa våren. De har snaggat hela gräsmattan och även satt i sig en ros, en vinbärsbuske och delar av en pion under de dagar de var i trädgården.
De är så söta, för de tyckar att det är jätteläskigt i den nya hagen! Vi trodde att de skulle störta ut och ta den i besittning, njuta av friheten – hagen är jättestor – men de håller sig i hörnet här närmast oss. På andra sidan vägen ligger vinterhagen, som de står och glanar längtansfullt mot. Så går de och betar en stund och sprider ut sig lite, men så ”händer” något (dvs någon får för sig att det händer något farligt), och alla rusar tillbaka till hörnet och hoppas på att bli räddade ut ur den skitfarliga hagen.
Innan jag börjar måste jag lägga in några brasklappar: faktiskt har jag ett väldigt, väldigt roligt jobb – sällan gör jag något som jag inte är genuint intresserad av. Och jag inser att det är barnsligt och bortskämt att känna såhär. Men, here it goes:
Jag vill verkligen inte jobba mer.
Inte så att jag vill lägga mig i soffan och kolla på tv. Jag vill använda min kropp till att odla saker och bygga saker och föda upp saker. Jag vill att jag och Jonathan ska jobba sida vid sida här på gården med saker som känns viktiga och meningsfulla för oss. Jag vill vara i naturen varje dag, jag vill producera all mat som vi ska äta och tillverka allt som vi behöver (nästan). Jag vill ha tid att vara med min familj, finnas tillgänglig för mina barn, prata med dem och verkligen hinna lyssna.
Igår när vi var ute och stängslade fårens sommarhage, och barnen och hunden var med, och jag skruvade i isolatorer i stängselstolpar, då kände jag att det bara inte skulle gå att sätta sig vid skrivbordet igen (den tanken kommer ofta när jag skruvar isolatorer av någon anledning. Det är väl tillräckligt kravlös syssla för att inte ge ångest, samtidigt som det ger ett tillfredsställande väl synligt resutlat).
Förr fnyste jag alltid när folk sa saker som ”jag skulle aldrig kunna sitta vid ett skrivbord hela dagarna”. Tänkte att de helt enkelt var lite korkade. Men nu förstår jag vad de menar! Tillfredsställelsen när vi är klara med veden för hela året eller har stängslat klart en hage och kan släppa på fåren, den är så enormt mycket större och skönare än tillfredsställelsen att lämna en färdigskriven artikel.
Det är liksom inte riktigt okej att känna såhär. Jag är uppfostrad med att man ska vilja arbeta, att det är viktigt att bidra, att det ger en känsla av meningsfullhet och delaktighet, av att vara behövd och höra till. Min mamma är inte en karriärist direkt, men hon har lärt oss att jobbet är något kul, inte ett nödvändigt ont.
Men jag vill bara slippa, jag vill vara ifred. Jag vill bygga upp vårt eget lilla liv härute, oberoende av allt annat. Odla vår egen mat, föda upp får som ger kött och ull (jösses, snart går jag klädd i hemstickat växtfärgat från topp till tå), ordna egen el…
Jag har inget samhällsomstörtande politiskt budskap. Även om jag generellt tror att folk skulle må bättre av att jobba mindre, så är jag inte egentligen motståndare till samhällsmodellen att folk förvärvsarbetar, betalar skatt och har gemensam välfärd.
Bara det att jag själv inte vill jobba mer tack.
Meeen nu ska jag fortsätta skrivbordsjobba så kanske jag hinner ut för att stängsla färdigt i hagen i eftermiddag.
Fåren hade det bedrövligt i vinterhagen – de gnagde ner vartenda grässtrå som kom upp, det räckte absolut inte, men de vägrade ändå att äta av höet de serverades. Våren har varit konstig och kall och betet dröjde och dröjde. Till slut kom jag på att de kunde få gå i trädgården några dagar, tills vi hunnit stängsla färdigt sommarhagen. Så här är de nu och klipper vår gräsmatta och betar sly!
De äter och äter och äter. Det är väldigt mysigt att se dem genom fönstret, och det är väldigt mysigt att de kommer och hälsar när man kommer ut. Men de bajsar enormt mycket, även på verandan, och så har de käkat upp en hel vinbärsbuske – några dagar räcker, känner jag. Men nu är vi snart klara med hagen!
Ingen ordning i hönshuset dessa dagar. En vit höna blev ruvsugen medan Skalle-Per ruvade, så vi lät henne ha några ägg i ett rede intill. Allt var frid och fröjd tills Skalle-Pers ägg kläcktes, och den vita försökte ta en genväg och sno några kycklingar. Skalle-Per å sin sida kände sig inte färdig med ruvandet så hon tog några av vitas ägg. Ingen ordning!
Jag byggde en avspärrning så att Skalle-Per och kycklingarna hamnade bakom galler och vita med sina ägg utanför. När jag tittade in tio minuter senare hade vita ändå lycktas bryta sig in och låg på kycklingarna med Skalle-Per. Till slut gav jag upp och tänkte att det får bli som det blir. och nu ligger både Skalle-Per och vita vanpå både ägg och kycklingar för det mesta. Det kan funka, jag har hört talas om hönor som samsas om föräldraaskapet. Återstår att se om de lyckas ta äggen i hamn, de ska kläckas runt den 25 maj.
Eller jag vill nog påstå att den började igår – på förmiddagen fick jag en jättebra skjuts i ett jätteroligt jobb jag gör just nu. På eftermiddagen stängslade vi färdigt trädgården och städade undan allt skräp, alla pinnar och konstig bråte som samlats i trädgården och på altanen under vintern. En sån enorm lättnad! Om inte fönstren vore så skitiga skulle jag ställa mig och glo och njuta.
Ska visa staketet en annan dag (här ovan syns iaf grinden), det blev superfint och det känns så härligt att ha tomten inhängnad, mysigt på något vis. Dessutom hoppas vi ju att det ska stänga hönsen inne så vi slipper ha dem på vägen, hos grannen och i trädgårdslandet. Och att hunden – som sitter i fönstret och gråter när barnen hoppar studsmatta – kan vara obevakad i trädgården.
Nåväl – idag börjar i alla fall den perekta dagen. Vi öppnar loppisen för säsongen, och efter det åker jag till stan och går på fest och sover över.
Ja, egentligen var det nog bara det jag ville säga. Just det, ps. det är fint väder!
Det är verkligen en bedrövlig vår, fortfarande snöar det var och varannan dag och jag får krossa isen på fårens och hönsens vattenskålar på morgonen. Men ett säkert vårtecken är i alla fall dessa små – årets första kycklingkull! Skalle-Per har ruvat så duktigt. Den här lilla badaren utmärkte sig redan från början som kaxig och nyfiken:
För några veckor sen märkte vi att hönorna började bli ruvsugna. De började värpa i ett hörn nere på golvet istället för i de vanliga värpredena – de går ihop flera stycken och hjälps åt att samla en ordentlig hög innan en av dem (eller flera – det kan bli slagsmål här om vems tur det är) lägger sig och ruvar. Om vi inte vill att de ska ruva plockar vi helt enkelt bort äggen varje dag. Vill vi att de ska ruva får de hållas. När en höna lagt sig – det är inte alltid man vet exakt, för hon kommer och går en del i början, men vi brukar räkna från första natten hon sover i redet istället för på sittpinnen – väljer vi ut de 10-12 finaste äggen och markerar dem med en penna. Resten plockar vi bort. Sen får man gå och vittja ruvredet på nya ägg var och varannan dag, för de dumma hönorna bara fortsätter värpa där. Men de märkta äggen får ligga kvar, och efter 21 dagar kläcks kycklingarna! Nu hade vi 12 ägg från början (men vid kläckningen var det bara 11, hmm). Sju kycklingar kläcktes i måndags. En hittade vi död igår. Idag plockade jag bort de sista okläckta äggen (det är ju inte alla som blir nåt) så att Skalle-Per kunde fokusera på sina små istället.
Det första dygnet stannar kycklingarna oftast kvar under mamma, men sen gör de allt större utflykter i hönshuset, käkar och dricker och hoppar omkring lite planlöst sådär. När de är tillräckligt stora sätter vi tillbaka spången till luckan (hönsen kan ju hoppa ut och in utan spång) så de kan trippa ut och börja upptäcka världen, dvs trädgården.
Sist i filmen syns en vit höna som också ligger och ruvar. Hon har nog två veckor kvar om vi har räknat rätt. Det är första gången vi kör dubbelt, hoppas på massor av kycklingar! I sommar ska vi bygga nytt hönshus i gamla pannrummet, jag vill gärna ha fler höns nu när vi får plats.
När SMHI lovar nattemp på sex minus och snö mitt på ljusan dag i maj… Ja då tänder man ljus i fönstret, eldar i vedspisen och ser tillbaka på en riktigt bra vecka – då det dessutom var vår!
Vi har verkligen slitit den här veckan och hela helgen. Eller mest Jonathan såklart. Ibland undrar jag om jag borde försöka stoppa honom, han märker inte själv hur hårt han jobbar. I lördags planterade han 250 popplar (till SLU-projektet vi är med i, det handlar om betesdjur och poppelodlingar typ, har ej fördjupat mig). Jag städade undan på gårdsplanen efter takomläggningen, älskar att få undan all bråte och lägga saker i travar och göra fint.
På kvällen åt jag marschmallows och kollade på Vänner och började just undra om Jonathan svimmat och drunknat i ett dike, när han dök upp i mörkret vid halv elvatiden. Då hade han alltså stått med spett och gjort hål i marken och planterat träd i 14 timmar. Normalt?
På söndagen fortsatte vi stängslingen av tomten. För att hönsen inte ska gå ner och krafsa i trädgårdslandet (eller för den delen i grannens rabatt), och för att hunden ska kunna vara i trädgården obevakad (hon springer ut och hälsar på folk och fä som passerar, inte poppis hos alla) så sätter vi nu staket, hönsnät och eltråd runt hela tomten.
Såklart var det ett mycket större jobb än jag hade föreställt mig, och såklart har Jonathan slitit mest. Men nu är vi nästan klara! Vi sågade ner vår vedervärdiga häck också, hatar den och vill ha syrener istället.
Än så länge spatserar hönsen fritt dock – här syns Mumrik på fel sida skranket.
Andra saker som har hänt i veckan är att jag har plockat blommor och planterat om krukväxter.
Slut på rapport!
Äntligen kom våren! Jag har på något sätt förlikat mig med att det har snöat varnnan dag hela april, inte ens blivit besviken när jag dragit upp rullgardinen utan tittat bort och tänt en brasa. Men när solen tittade fram och temperaturen steg över tio var lättnaden ändå enorm! Vilken lycka det är med fågelkvitter, humlesurr, vårlökar, hönskackel, vårvilda barn, vin på verandran, burgare på grillen… Ja, allt det där. Axlarna sjunker från sin halvårslånga placering strax under öronen, man slappnar av och andas lugnare.
Valborgshelgen blev så fin. På lördagen jobbade Jonathan och barnen hade ridning på morgonen. Efter det hade vi en helt lugn dag när vi nästan inte gjorde någonting – barnen pysslade och jag jobbade llite.
På söndagen hade vi gäster, vi gosade med lammen och hoppade studsmatta (ja, även vuxna hoppade, till barnens stora förtjusning) och fikade ute.
På kvällen gick vi över till grannen och kollade in deras brasa.
Måndagen – ah, en ledig bonusdag – började på ett fantastiskt vis med att vi la de sista plåtarna på fårstallet – taket är klart!!! (ja, lite småfix kvar vid gavlarna, plus att vi ska städa bort allt, men inte en enda skruv till ska jag dra i de där sabla plåtarna.)
Sen vällde det in gäster och släktingar och grannar och kompisar till barnen. Vi byggde staket i trädgården (mest Jonathan såklart), fikade och drack vin och grillade. Barnen röjde runt, cyklade, hoppade studsmatta och gick till grannen och lekte. Och jag tog inte en enda bild på hela dagen pga upptagen med livet.
Våren!!!!
