Kategorier
Livet

Allt har sin tid

Nu har vi bott här i nio år. Under den tiden har vi dragit igång så mycket! Vi har odlat och planterat träd, stängslat hagar och grävt diken, tagit ner träd och gjort ved, renoverat och byggt hus, skaffat traktor och jordbruksmaskiner och börjat ta eget hö. Startat och lagt ner projekt som svampodling och vildsvinsjakt. Skaffat får, bin, höns, kalkoner, grisar, kor, två hundar och två katter. Dessutom har familjen utökats med två familjehemsbarn.

Det har varit så fantastiskt kul, utvecklande, tillfredsställande, läskigt, frustrerande och helt otroligt slitsamt alltihop.

Men nu börjar nåt nytt. I julas slaktade vi de sista grisarna. Igår åkte korna och kalvarna till sitt nya hem i Trosa. I höst slaktar vi stutarna och kvigan flyttar till grannen. Alla lamm och flera tackor får också åka slaktbil – i vinter kommer vi att ha tio får kvar. Och det känns helt lagom! Vilken lättnad det var att vara klar med höskörden redan i juni trots en rekordliten förstaskörd.

Jag tog en sista bild på korna genom bilfönstret igår morse – medan jag och Sixten var hos läkaren kom djurtransporten och hämtade dem och jag slapp vara med när de åkte. Man får en speciell relation till en ko man handmjölkar varje dag, och det känns så sorgligt att de har åkt nu. Samtidigt så otroligt skönt att slippa gå ut och mjölka i morse! Så skönt för ryggen att slippa mocka i lösdriften.

Jaja, det är sorgligt alltihop – och en stor lättnad! Och spännande! Det är slutet på nåt, och början på nåt – vad vet vi inte! Precis som livet ska vara. Allt har sin tid och det är både jobbigt och härligt.