Månad: april 2021

Kategorier
Får Kor Livet Lycka

En vårmorgon i sommarhagen

I morse vaknade jag med huvudvärk och trodde först att det fortfarande var kväll och att jag hade en hel natts sömn framför mig. Sur och risig. Men jag gick ut till djuren och allt kändes så mycket bättre! Gav grisarna mat och kollade på juvren – jättestora! När som helst kommer kultingarna.

Uppe i sommarhagen var det så skönt. Solen värmde lite, fåglarna var igång, en lätt bris, alla gick och betade eller låg och slappade. Väldigt fint.

Felicia och hennes små. De har båda repat sig fint efter den skumma ögoninfektionen de fick. Så skönt att hela lamningen är avklarad och att alla mår bra.

Ungtackorna kom och tiggde gos. Nu älskar jag dem igen, var så otroligt trött på dem under lamningen för att de alltid var ivägen, klättrade på en och vrålade efter kraftfoder. Tänkte slakta dem alla. Men nu är de bara gulliga igen, tur för dem!

Vi erbjuder fyrlingarna en flaska varje dag, och idag var Kol hungrig. Hon drog i sig alltihop, medan Frida kom och intresserade sig.

Svårt att veta om hon egentligen var nyfiken på Kol eller flaskan, men hon slickade båda i alla fall, och mig också. Jag blir så glad när Frida är såhär närgången. Hon är mycket mer reserverad än Flora, även om hon också är tam så är hon en hispigare sort. Men hon är trygg med mig, och det är det viktigaste.

Det var så fint att Kol inte var det minsta rädd fast hon blev intensivt slickad av en jättekossas sträva tunga. Även mamma Ullis verkade helt cool med det. De är vänner helt enkelt, korna och fåren.

Efter den här morgonstunden i hagen (och efter att iprenen kickat in) blev min dag så mycket bättre! Nu när jag tittar ut ser jag att det snöar igen. Men ändå! Morgonen var en liten sniff på vad som ligger framför oss! Ska försöka vara i sommarhagen en stund varje morgon utan stress, det är så… ja, vad ska man använda för klyscha, rogivande, tillfredsställande, ja såna saker. Man mår bra! Hurra!

Kategorier
Grisar

Snart kommer kultingarna

Nu är det inte många dagar kvar tills Peggy ska grisa – vi tror att hon ligger någon vecka före Pia, vars påsättning jag bevittnade i vintras.

Det första tecknet på att grisningen närmar sig är att juvret växer, men det pågår ju ett tag. När det verkligen är dags ser juvret ut som en stor ”limpa” som hänger under magen. När det drar ihop sig kanske grisen inte kommer och äter som vanligt. Hon börjar ”bädda” i huset där hon ska föda sina kultingar, släpar in gräs och löv och pinnar och annat mysigt. Sen är det bara timmar kvar!

När Monika grisade såg vi på kvällen att hon fyllt huset med gräs – blev så rörd över det för det var så gulligt på nåt sätt. Hon hade ju aldrig haft kultingar tidigare, men kände bara en plötslig lust att göra fint med gräs på golvet. När vi kom dit på morgonen låg det tolv ljuvliga små korvar där!

Eftersom vi bara har haft en grisning tidigare har vi inte riktigt stenkoll. Vi tyckte att Peggy bäddade idag när vi gav dem en massa hö. Men samtidigt, vem skulle inte passa på att dra in lite mer mys i huset när det erbjuds? Jag läser ofta att grisar gärna bär in halmen själva om man ger dem en bal.

Nåväl! Vi har i alla fall rggat nu så att vi lätt kan stänga av ena huset med en liten hage när det är dags. Säkrast att de får vara i varsitt hus när de grisar.

Kanske imorgon, kanske om en vecka! Så spännande.

Morgonen efter: ingen idé att börja bita på naglarna hörrni, båda grisarna åt middag och frukost med god aptit! Så nu gissar vi att det är minst ett dygn kvar i alla fall.

Kategorier
Får

Äntligen är lamningen klar

Vilket lamningsår det blev! Det började så lugnt och bra, lätta lamningar och alla mådde bra. Sen fick Felicias lamm en ögoninfektion och behövde gå tillbaka till lamningsboxen och få pencillin, Ylva slutade äta, och så började lamningarna med fellägen, som inte kom igång ordentligt, lamningarna med kvarbliven efterbörd, stora lamm som fastnade på vägen ut…

Av årets 13 lamningar var det fellägen, alltså att lammen låg fel så de inte kunde komma ut, i sju fall! Några var lätta, till exempel ett bakslaget framben. Andra var jättebesvärliga att lösa. Mer än en gång stod jag med armen inkörd i en tackas livmoder och undrade vad fan jag kände. Det gäller att hitta ett huvud och frambenen som hör ihop med det (inte ett annat lamms ben, det går ju inte), och så dra ut lammet. Till slut har det löst sig och jag har fixat det – det känns som en slump varje gång det går, men så kan det ju inte vara. Jag har helt enkelt lärt mig en del, och i år har jag lärt mig massor!

Allt har slutat väl ändå, tackor och lamm mår bra. Ett lamm var dödfött, men den hade dött ganska långt tidigare i magen, så det var inget någon kunde ha gjort något åt. Felicias lamm blev friska från ögoninfektionen och Ylva började äta igen och nu är alla utsläppta på sommarbete! Vilken lättnad!

Vi fick totalt 35 lamm i år, 12 baggar och 23 tackor. Annika fick ett lamm och Ullis fick fyra, de flesta andra fick tre.

I morse när jag gick djurrundan var det bara att mata grisarna, släppa ut hönsen och titta till korna och fåren i sommarhagen. Gjort på en kvart! Nu börjar nästa fas i livet på gården. Odlingarna, trädgården och griskultingarna som föds snart!

Idag är det regn och rusk ute, jag eldar i kaminen och ska göra undan lite administration och fixa det sista i köket. Snart ska jag visa er slutresultatet, det blev så otroligt bra!

Kategorier
Får

Varför har man djur

(Obs, djuren på bilden är friska och glada!)

Det är inte kul att ha djur när de blir sjuka. Så himla jobbigt att vara den det hänger på, att ha ansvaret för att djuren inte lider, för att de blir friska eller för att de slaktas – och den som bestämmer när det är dags. (Egentligen ska man som djurägare också känna till hur man nödslaktar, om det går riktigt illa. Det hoppas jag att jag aldrig behöver göra!)

Lamningen har rullat på bra, Ingela hade ett besvärligt felläge – en unge som hade huvudet bakslaget, det tog tid innan jag fattade vad som var vad – men jag löste det. Hittills har vi fått 18 lamm, och jag tror att det är fem tackor kvar som ska lamma. Allt har gått bra.

Men Ylva den knäppisen slutade äta och stod på olika platser och såg ut att må tjyvtjockt. Något var fel. Hon ser inte dräktig ut alls, vi undrade för ett tag sen om hon kanske hade kastat, alltså fått missfall. Hon hade ingen feber och verkade inte ha ont, men får måste äta för att hålla magen (magarna) igång, annars stannar våmmen och då blir det jobbigt. Vi har gett henne diverse huskurer (jäst, bikarbonat) och trugat med goda grejer (äpple gick ner). Hon stod och petade i höet och låtsades att hon åt när vi tittade på henne, men sakta med säkert började hon äta på riktigt. Idag verkar hon till slut bättre så vi släppte ut henne och nu går hon och betar. Hurra!

Men Felicias lamm är det inget vidare med. Jag såg för några dagar sen hur tacklammet stod och kutade och såg ut att ha ont. Och ja tacka fan för det, hennes ögon var superinflammerade, röda, svullna och variga. Även hennes brorsa såg lite emlig ut. Vi boxade in dem med mamma, rengjorde med koksaltlösning och gav smärtlindring. Nu väntar vi på leverans av pencillin att droppa i ögonen.

Så förhoppningsvis slutar allt bra, men huu alltså, den där stunden då man inte vet vad som är fel, vilken behandling som är bäst, hur mycket de egentligen lider… Då önskar jag att jag jobbade på ett kontor med ansvar för en dator, inte någons liv liksom.

Kategorier
Får Livet Lycka

Hurra för denna morgon

Det har varit segt med lamningen ett tag, men i morse när jag gick ner vid sju stor en liten dyblöt vinglig nyföding där! Sexan (jag tor hon heter Elise?) slickade lammet duktigt och fick sen två till. Alla fina och pigga. Vi satt och övervakade en stund, sen stängde vi in dem i lamningsboxen när vi var säkra på att alla fått dia. Det är häftigt att vara med på lamningen, coolt att se lammen födas och nervöst ibland. Men känslan efteråt är bara lycka och lättnad! Jag tog ut korna, matade grisarna och gick in och åt frukost och läste tidningen.

I vårt vackra kök som nästan är färdigt! Lite lister och några tapetvåder, några hyllor och lite lampor saknas, sen ska jag visa allt! Okej lite mer tjuvkik:

Det jag ville säga var i alla fall att jag kände mig så lycklig och tacksam över vårt liv och allt vi byggt upp här! Vi visste ingenting när vi flyttade hit och vi lär oss fortfarande, men en del grejer rullar liksom på nu. Vi har en fin fårflock, några höns, glada grisar, tre kossor, alla mår bra.

Sen såg jag att man nu börjar vaccinera folk födda -51 i Stockholm och det känns så hoppfullt äntligen, tre av mina föräldrar kommer snart få sprutan och snart vänder det! För oss, för alla.

Hurra för allt hittills denna dag!

Kategorier
Grisar

Bob klarar livhanken – ett tag till

Här står Bob klockan sex en marsmorgon och vägrar gå in i djurtransporten. Färden ska gå till slakteriet, och det vet han ju inte, men han har ingen lust ändå.

Trots att det är tydligt var man ska gå (höga sarger, går ju inte att gå fel), det ligger ett spår av kornkross hela vägen in, och där inne i det fluffiga höet ligger Icas gamla baguetter med något slags blåbärsgräddeklet från en bakelse på.

Men nej, Bob vill inte. Och då blir det så. Vi fick ge upp efter att ha lirkat i tre timmar. Trugat med mat, smackat i rumpan, viftat läskigt med eltråden, men Bob var orubblig. Jonathan tog en regel och satte i spjärn mot Bobs bak, som en hävstång. Bob rörde sig inte en millimeter utan fortsatte oberört att böka, men det knakade betänkligt i regeln.

Alla grisar vi har lastat tidigare har glatt traskat in i transporten – antingen av nyfikenhet eller sug efter godsaker. Men de har varit yngre, Bob är över fem år så han har väl hunnit bli mer misstänksam kanske?

Ja vi fick ringa slakteriet och avboka helt enkelt, det blir hemslakt för Bob. Fint ändå att få runda av hemmavid, som en person kommenterade på Insta. Och ja, det känns bra tycker vi också.