Hos oss bor nästan bara tjejdjur. Killdjur är jobbiga att ha – ofta blir de bråkiga med åren, och så måste man ha dem åtskilda från tjejerna för att det inte ska bli barn jämt och ständigt.
Undantaget är hönsen, hos dem får det gärna bo en tupp som tar hand om damerna och beskyddar dem, och förstås befruktar äggen (men det gör ju inget så länge hönorna inte ruvar på dem). En hönsflock mår bra och känner sig trygg av en tupp (eller för den delen en ledarhöna).
Bob jobbar fortfarande hos Pia och Peggy som synes ovan, så han får gå kvar över tiden för nästa brunst också för säkerhets skull. (Bilden är från en påsättning den 11 januari, så om det tar sig kommer Pia att grisa runt den femte maj – mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.) Om några veckor får Bob åka till slakteriet och så hamnar han på grillen i sommar.
Baggen Ymer var en elak jävel. Eller han gjorde ju bara sitt jobb egentligen, men han stångade mig så jag hade ont i flera månader. Annars var han sådär lite överkelig som killdjur ofta blir faktiskt, kom och gnuggade sig mot en och ville bli kliad. Problemet var bara att han stank så att man fick lägga alla kläder i tvätten om man gosat med honom.
Ymer slaktades härom dan av Jonathan och hans arbetskompis som är jägare. Hans liv fick sluta på bästa tänkbara sätt för ett djur – han blev ledd åt sidan och så pang var han död, innan han ens hade hunnit fatta misstankar.
Det där med slakt har jag nästan vant mig vid. Inför själva dödandet har jag alltid lite ångest, men sen går det snabbt och odramatiskt och jag tänker efteråt att det inte var så farligt. Just nu kokar jag hundmat av Ymer, skinnet ligger saltat och väntar på att frysas in och skickas med nästa års leverans till garveriet.