Kategori: Livet

Nu har vi bott här i nio år. Under den tiden har vi dragit igång så mycket! Vi har odlat och planterat träd, stängslat hagar och grävt diken, tagit ner träd och gjort ved, renoverat och byggt hus, skaffat traktor och jordbruksmaskiner och börjat ta eget hö. Startat och lagt ner projekt som svampodling och vildsvinsjakt. Skaffat får, bin, höns, kalkoner, grisar, kor, två hundar och två katter. Dessutom har familjen utökats med två familjehemsbarn.

Det har varit så fantastiskt kul, utvecklande, tillfredsställande, läskigt, frustrerande och helt otroligt slitsamt alltihop.

Men nu börjar nåt nytt. I julas slaktade vi de sista grisarna. Igår åkte korna och kalvarna till sitt nya hem i Trosa. I höst slaktar vi stutarna och kvigan flyttar till grannen. Alla lamm och flera tackor får också åka slaktbil – i vinter kommer vi att ha tio får kvar. Och det känns helt lagom! Vilken lättnad det var att vara klar med höskörden redan i juni trots en rekordliten förstaskörd.

Jag tog en sista bild på korna genom bilfönstret igår morse – medan jag och Sixten var hos läkaren kom djurtransporten och hämtade dem och jag slapp vara med när de åkte. Man får en speciell relation till en ko man handmjölkar varje dag, och det känns så sorgligt att de har åkt nu. Samtidigt så otroligt skönt att slippa gå ut och mjölka i morse! Så skönt för ryggen att slippa mocka i lösdriften.

Jaja, det är sorgligt alltihop – och en stor lättnad! Och spännande! Det är slutet på nåt, och början på nåt – vad vet vi inte! Precis som livet ska vara. Allt har sin tid och det är både jobbigt och härligt.

Nu är det juli och alla fåglarna har tystnat utom kajorna. Förstaskörden är avklarad sen länge, djuren är på sommarbete. Det är hett som i Gehenna, men ibland regnar det och åskar.

Dus’ kattungar fyller fem veckor och Sus’ ungar fyller fem dagar. (Imorgon får ni hela historien om deras dramatiska försvinnande och uppdykande!)

Vi kämpar på med havsbad, grillningar och ogräsrensning. Vi flyttar djuren mellan hagarna, och imorgon åker Pia och Peggy på slakt.

Jag blir så pirrigt lycklig av att skörda och bära in i huset; jordgubbar, blommor, mangold. Snart är vi i den tiden då man tittar i trädgårdslandet för att planera dagens middag. Jag vet att det låter fånigt men… ja, man blir ju för fasiken salig helt enkelt. Tacksam, tillfreds, tryggad.

Nu ska jag plocka iordning i huset och starta en tvättmaskin, vända mina ostar och kanske klippa gräset om jag hinner innan Jonathan har sågat färdigt. Sen ska vi försöka få in Pia och Peggy i stallet så de blir lättlastade imorgon när de ska resa till de sälla jaktmarkerna (bökmarkerna?).

Och som sagt, glöm ej att kika in imorgon och läsa historien om Sus och hennes kattungar – förlossning, försvinnande, framfiskande.

Det är så intensivt på våren, men det uppstår små fickor där man liksom känner att man har kontroll. Nu är lamningskaoset och kalvningskaoset över, och vi har inte riktigt börjat med höskördekaoset. Nu stängslar vi det sista i hagarna, meckar med traktorn och drar igång odlingarna. Här är några bilder från senaste tiden i min telefon:

Korna och kalvarna mår bra, det går så bra att mjölka och vi har så fina rutiner som alla är med på. Varje morgon klockan sex går jag ner och släpper in Frida och Flora till mjölkningsplatserna, de går till sina platser och äter kross eller slickar kalvarna som är inne i boxen medan jag mjölkar dem. Sen släpper jag ut dem och kalvarna i hagen så går de tillsammans hela dagen. På kvällen vid tiosnåret går jag ner och ropar på dem, och då kommer de snällt, mammorna får lite kornkross och barnen hoppar in i boxen, de gör det utan tjafs eftersom det är samma varje kväll, det gillar de.

Dus är högdräktig och lunkar omkring eller ligger och jäser på olika platser. Vi har gjort iordning några hemliga krypin åt henne i garderober och uppe på hyllor, hoppas hon väljer en plats inne att föda sina kattungar på. Det ska bli så mysigt! Vi har ju aldrig haft kattungar förut.

Vi har tagit hand om några stormfällen som måste ut ur skogen innan granbarkborren flyttar in. De blir till virke i vårt sågverk. Är det inte lite YMCA över Jonathan här, i de för små sågbyxorna?

Grisarna, i vars hage en del av träden låg, var oerhört intresserade som alltid. Nu har vi två stora och tre halvstora grisar, och vi har bestämt oss för att äta upp dem alla. Vi har lite för mycket nu och behöver ta bort något – och grisarna är lätta att börja med igen om vi blir sugna, bara att köpa några kultingar.

Huset en kväll i mitten på maj. Så vackert! Bilden är tio dagar gammal, det är så otroligt mycket grönare nu, vad snabbt det går!

Nä jag var ute och stängslade upptäckte jag att bävrar flyttat till vår å och fällt en massa av Jonathans popplar! Jävla djur! De kommer säkert också orsaka översvämningar. Suck.

Just det, jag gör ost nu. Vi får se hur det går – men det jobbiga är ju att man inte vet förrän efter flera månader hur det gick! Jag får ungefär fem liter mjölk om dagen, och jag gör yoghurt, fetaost, halloumi och så hårdost. Ska kanske damma av separatorn och börja göra smör också!

Kalven Frans och flasklammet Slugo har blivit av med kulorna. Allt gick bra, fast Frans låg och råmade i sömnen med huvudet under en handduk under hela ingreppet och Slugo rymde ur boxen (som är byggd för kor) när han kvicknade till efter sederingen medan vi satt inne och åt middag med veterinären.

Sist en bild från traktorn på hemväg från grannens åker där jag harvat. Det är så mysigt att sitta i traktorn!

Jaha, det var allt, hejdå!

När jag skrev sist hade vi just börjat julpynta, och nu är tranorna här och lammen kommer snart.

Jag vet inte om det är någon idé att försöka sammanfatta fyra månader, men vi kan ju säga att vintern har varit lång, bara.

Två roliga saker har hänt i alla fall: vi har fått ett till familjehemsbarn – nu bor nioåriga Ellen med oss. Morris har flyttat så storleken på familjen är egentligen oförändrad. Och så har vi fått Stina, som syns på bilden här. Hon är grannens Jack Russell som behövde omplaceras – jag har sagt i flera år att jag vill ha henne, och nu FICK jag henne! Vilken lycka! Hon är fyra år, men alla frågar om hon är en valp för hon är så näpen och så sprallig. Hon och Bodil trivs jättebra ihop, de leker och gosar och ibland bråkar de.

Men nu blickar vi framåt! Det mesta är i uppstartsfas just nu. Lamning och kalvning och odling. Jag ser över stängslen i hagarna och går igenom lamningslådan och kompletterar med det som behövs. Första möjliga lamning är idag, men min bedömning är att det ändå dröjer två veckor till eller så. Vi har lite sämre foder i år så jag tänkte göra en grupp flasklamm av alla trillingar för att avlasta mammorna lite. Kommer att bli arbetsamt, men mysigt!

Kalvningen blir i april/maj. Flora borde kalva i mitten på april och Frida i månadsskiftet april/maj. Men det kan bli senare också. De är inte så stora än tycker jag, och juvren är fortfarande små. Samtidigt är ju fjällnära kor pyttesmå, och kvigornas juver brukar vara mindre än kossornas. Jag och Ines har börjat ta in Frida och Flora till mjölkningsplatserna, vi ryktar dem och tvättar dem och vänjer dem vid att vi tar på juvret. De gillar verkligen att bli ompysslade – men vi får se vad som händer när vi börjar dra i spenarna sen! Jag längtar efter mjölken, och jag har fått en ystningskurs i födelsedagspresent, så nu ska jag förhoppningsvis lyckas bättre med osten!

I år känner jag väldigt starkt att vi borde satsa på självhushållningen. Jag tror inte på någon apokalyps (som Jonathan gör), men man kan ju vara rätt säker på att priserna kommer att fortsätta stiga eller ligga kvar på höga nivåer på grund av kriget och inflationen och corona. Vi ska installera solceller – äntligen! – och jag tänkte satsa mer på lagring och konservering av frukt, bär, grönsaker och rotsaker. Så har vi kött och ägg förstås, och mjölk.

Idag är det fredag och mulet ute för första gången på länge. Jag ska städa och göra lite bokföring, och sen ska jag laga lammfärsbiffar med fetaost och öppna en flaska vin. Ikväll är det fredagsmys, jag och Ines ska kolla på Unga kvinnor.

Hoppas ni mår bra, och att någon läser detta trots fyra månaders bloggtystnad. Ta hand om er, och just det, glöm inte att blåsipporna kommer nu fast det är krig. Den stora världen är så fruktasvärd, men den pyttelilla, här hos oss på Lilla Ekens gård, är ändå fin.

Ja det undrar jag också ibland. Men jag gjorde en film om en hel dag på Lilla Ekens gård – och det visade sig vara rätt mycket ändå 🙂 Klicka på bilden för att kolla!