Vi är ett pyttelitet jordbruk i Roslagen som föder upp gotlandsfår för självhushållning. Överskott av kött och skinn säljer vi! Här ovanför kan du klicka för att läsa mer om våra får, vad vi har till salu och hur du kommer i kontakt med oss. Nedanför finns bloggen som handlar om våra första nio år på gården! Enjoy!
Igår åkte våra tre sista grisar till slakt. Det blir tomt och tråkigt, men väldigt skönt att slippa dem.
För fyra år sen hämtade vi en sugga och fyra smågrisar i grannbyn, där de akut behövde göra sig av med dem. Det har varit fyra mysiga grisår! Våra första kultingar gosade vi så mycket med.
Här är lilla Pia som sen blev vuxen och fick egna kultingar hos oss. Hon vad så söt, Pia.
Här är hon med sin syster Peggy strax innan de ska träffa galten Bob.
Här är de med Bob. Bob var en underbar person. Han var helt enorm och hade läskiga betar. Men han var så söt, han stod ofta i sin egen värld och drömde, vi undrade om han hörde lite dåligt eller bara var disträ, han märkte aldrig när man kom med maten förrän de andra nästan ätit upp allt. Såg illa gjorde han i alla fall eftersom han alltid hade öronen hängande över ögonen.
På bilden har de ullmustascher efter att ha fått fårull att bädda med i stian. Alltid när vi gav dem ull så åt de upp en massa! Inte ens en grismage kan väl smälta fårull?
Bob gjorde jobbet! Här är Peggy med sina små sötnosar som hon födde i en myrstack på valborgsmässoafton. De var så gulliga och så satans många! När Pia också hade grisat hade vi 25 kultingar eller något sånt. Här finns en film om kultingarna!
Och sen satte de igång att rymma. Hela sommaren var de i fårhagen, ute på vägen, i grannens trädgård… Det var omöjligt att stänga in dem. Här nånstans började vi känna att det var jobbigt att ha grisar. Det var ett slit att fixa mat till alla, och att släpa maten till dem flera gånger om dagen.
Sen skaffade vi kor, och då blev det definitivt för mycket. Det senaste året har vi båda känt att arbetet på gården varit mer slitigt än roligt. Vi behövde skala ner. Grisarna var lättast att ta bort – både korna fåren ligger det avelsarbete och planering bakom. Men grisarna är bara att slakta, vill vi börja med grisar igen köper vi två suggor bara.
Så i år blir sista året med egen julskinka. Som sagt, tråkigt med skönt.
Äntligen har vi öppnat vår lilla gårdsbutik! Det blir självbetjäning så den är öppen jämt. Här säljer vi nymjölkad fjällkomjölk från Frida och Flora, kött (just nu linderödsgris, senare även lamm och nöt), honung (burk och kaka) och våra ljuvliga fårskinn! Kanhända att det finns grönsaker, blommor och ägg framöver när vi har överflöd att sälja.
Jag kände mig väldigt pirrig när vi satte ut skyltarna i morse, haha, men hittills har ingen kommit och handlat utom våra kompisar som jag visste skulle komma.
Hoppas det kommer nån, jag har tänkt att jag också ska öppna ett litet fik, så det vore bra med lite gäster. VÄLKOMNA alltså! Självklat får man säga hej och följa med och hälsa på djuren när man är här!
I måndags morse var det dags för Sus att föda sina kattungar. Hon visade tydligt att det var på G och att hon ville gå in till Dus och hennes ungar (som bor i ett eget rum bakom lås och bom så att Stina inte ska komma åt dem). Vi släppte in henne och lät henne vara.
Hon fick fyra fina ungar – som sen började försvinna mystiskt en efter en! Först trodde vi att hon flyttat på dem – burit ut dem en i sänder nedför kattrappan genom fönstret – men när alla var borta låg Sus nöjd kvar och gav di åt Dus’ ungar. Då trodde vi att hon helt enkelt gjort sig av med sina ungar och hellre var medmamma till de stora ungarna.
Men! Så såg vi henne slinka in mellan två stenar i husgrunden under Jonas hus! Vi smög omkring och lyssnade och hörde små pipanden under golvet i köket.
Bara att börja bryta upp golvet och börja leta. Jonathan filmade med sin mobil därnere, och på filmen kunde man se några små korvar längst in längst ner som kunde vara kattungarna.
Vi gick och hämtade cirkelsågen och oroade oss för att kattungarna skulle bli livrädda när vi började såga.
När vi kom tillbaka tittade Jonathan av en slump in under golvet åt ett annat håll och såg Sus där med alla ungarna! Hon hade flyttat upp dem efter att vi börjat rota. Sån tur!
Så vi fiskade upp dem och bar in dem och Sus till katternas rum i huset.
Nu låter vi dem vara ifred i några dagar så att Sus inte blir orolig. Katttrappan är avstängd och kattmammorna får komma och gå genom dörren där de kan kontrolleras av en människa så att de inte smugglar ut några ungar.
Annars är det väldigt gulligt hur de direkt bildade storfamilj, när jag kikade in för att fylla på mat och vatten låg en av de små och sov, omhållen av en av de stora ungarna.
Är du sugen på en kattunge för resten? Hör av dig! Bara tre är tingade än så länge! Dus’ ungar är flyttklara den 19 augusti, Sus’ ungar den 19 september.
Vilken dag! På förmiddagen fick en tacka fyrlingar – ett litet felläge att rätta till (två som ville ut samtidigt, en med huvudet och en med bakklövarna), men allt gick bra.
Medan vi höll på med fyrlingarna noterade vi att Flora var borta. Hon stod inne i kostallet och tryckte. En blodig slemsträng hängde ut. Dags för kalvnig! En vecka tidigare än vi trodde.
Jag tänkte att det var många timmar kvar, men ringde för säkerhets skull till vår granne Per som är en erfaren kobonde. Han kom förbi och tittade på Flora, och tyckte att jag skulle gå in och känna efter. Jag kände en rygg, en rumpa, och någonstans där nere under magen på kalven fanns ett par klövar. Kalven försökte alltså komma ut med rumpan först – vilket förstås inte går.
Per hjälpte till att lirka fram bakklövarna, sen var det bara att börja dra. SATAN vad vi drog. Helt galet! Jag är fortfarande så slut i armarna att jag knappt kan lyfta dem.
Kolla på den här bilden, det är ju inte klokt! Jag hänger alltså i repen med min fulla kroppstyngd, och Jonathan gjorde också det sen. Hon var trång, men det är också svårare att få ut kalven baklänges – det är mulen som stimulerar värkarbetet.
Vi ringde efter ytterligare två grannar som kom och drog, och det gjorde susen. Flora råmade och vi vrålade, men till slut kom han faktiskt ut, lille Frans! Det krävs en by för att förlösa en ko, uppenbarligen!
Han är så helt overkligt fin! Sötaste kalven man sett! Ojojoj.
Frans var lite medtagen efter den jobbiga förlossningen, och Flora var förvirrad och undrade vad han var för skum klump. Men vi lät dem vara ifred en stund och snart började hon slicka honom.
Senare hjälpte vi Frans att dia och jag mjölkade lite råmjölk också som fyrlingarna fick.
Jag är så otroligt tacksam att vi har grannar som delar med sig av kunskap och muskelkraft! Det här hade vi aldrig fixat själva – det hade tagit lång tid innan vi fattat att kalven låg fel, och jag tror inte vi hade fått ut honom själva.
Jag ser så mycket fram emot att vara med kalven och att mjölka, det känns som att det kommer gå bra med allt!
Nu måste jag sova, helt slut, återkommer med bättre bilder på Frasse! Och tips, han kommer synas en del på instagram framöver 🙂
Min bästa sorts dag är när jag och Jonathan jobbar med något tillsammans. Härom dagen fixade vi med traktorn och kopplade på balgripen – och lagom till skymningen kunde vi köra in vår första höbal! Hurra! Aldrig mer släpa hö och slita, inget mer meckande med den hembyggda balkärran (som så småningom kompletterades med en vinsch som kädes helt livsfarlig och knappt gjorde arbetet lättare). Så glad att jag lyckades driva igenom att vi skulle köpa traktorn!
I alla fall, nu var det inte traktorn det här skulle handla om utan hur mysigt det är att jobba tillsammans med Jonathan. Nu när han jobbar hemifrån blir det mycket tid tillsammans – verkligen mycket! Han jobbar ju förstås en hel del vid skrivbordet, men vi äter lunch ihop, går på hundpromenader ihop, och ofta hinner vi med något annat också, och på måndagar har vi en hel arbetsdag ihop. Och faktum är att vi inte är ett dugg trötta på varandra trots att vi i princip umgås dygnet runt och knappt träffar andra vuxna. Fattar att folk går varandra på nerverna om de sitter instängda i en lägenhet och båda sittar framför datorn hela dagarna, det kanske vi också skulle göra, men vi har ju hela gården och ett stort hus, och framför allt massor att GÖRA tillsammans.
Jag pendlar mellan att känna djup tacksamhet över hur himla gött vi har det – när vi har fixat nåt ute, blivit kalla och går in och fikar så går jag omkring och myser på riktigt över att vi har pepparkakor hemma och såna saker, när barnen kommer hem från skolan hinner vi ses och prata en stund över mellis – och förstås rastlöshet, längtan efter resten av världen, känslor av overklighet och oro, precis som alla andra.
Men, som jag konstaterade redan i våras – vi måste väl vara minst drabbade i världen av den här jäkla pandemin. I vår bubbla är livet nästan precis som vanligt.
Avslutar det här virriga inlägget med en bild som Jonathan tog på mig och Ines när vi bakade pepparkakor i eftermiddags. ”Det såg mycket mysigare ut i verkligheten”, kommenterade han trumpet när jag försiktigt gnällde lite på kvaliten – men min mobilkamera har pajat så jag får hålla till godo med hans bilder.
Förra veckan var vi på våra två första rekoringar, i Norrtälje och i Arninge. Det var så kul! Vi sålde våra lammlådor och de gick åt i ett nafs, vi sålde slut på allt!
En rekoring är en direktlänk mellan producent och konsument, via en facebookgrupp kopplas lokala producenter ihop med de som vill handla. Alla affärer är uppgjorda i förväg, så man riskerar inget som producent, man bara åker till en bestämd plats (i det här fallet en parkeringsplats i Arninge) och lämnar ut produkterna till köparna som redan har betalat med swish.
Vi kom i skymningen och ställde ut vår hemgjorda skylt:
Många andra säljare hade fina skyltar, små bord och ljuslyktor utställda, jag känner att vi ska steppa upp lite till nästa gång. Stämningen är ju en del av grejen – och det blev faktiskt riktigt mysigt fastän det knappast var Skansens julmarknad direkt med alla bilar på en stor parkering vid ett köpcentrum.
Många köpare kom med små korgar (helt sant, haha) och långa listor på allt de köpt, så gick de runt mellan bilarna och hämtade sina varor. Väldigt härligt för dem att komma hem och duka upp allt sen, och känna att man har gynnat en lokal småskalig producent och gjort ett klimatsmart val.
Jag älskar rekoringskonceptet för att det är så enkelt och självklart! Det är roligt att sälja till sina vänner som vi har gjort hittills, men mycket krångligare, och kundkretsen är ju begränsad.
Vill du handla av oss på rekoring, gå med i Norrtälje eller Arninge/Täby så ses vi där!
Vadå djupströbädd? Jo det är själva underlaget inne i fårens stall. I botten ligger torv, sedan hö (eller halm). Fåren trampar ner det och kissar och bajsar på det. Vi ströar med nytt hö (det som fåren inte vill äta ändå) efterhand och så byggs bädden på. I botten börjar den ”brinna”, det vill säga brytas ner. Det ger värme som gör att bädden blir perfekt att ligga på när det är kallt. Alltså det blir verkligen väldigt varmt! Ibland så man nästan bränner sig längst ner.
Det är ett smart system för får dels för värmen, och dels för att det inte kräver så mycket underhåll från vår sida – utom när man ska mocka ur alltsammans. Vilket jag håller på med i välkomsthagens stall just nu. Det är alltså förra årets djupströbädd, som även kossorna gick på i höstas. Jag tycker inte det känns som att djupströbädd funkar lika bra för kossor, man måste mocka ur koblajorna varje dag och de kissar ju mängder, så det blir mycket blötare än hos fåren.
I alla fall tycker jag att det är lite härligt att mocka ur djupströbädden (obs, skriver detta efter att ha gjort kanske en femtedel av jobbet). De flesta har nog någon slags maskin till det, men vi har inga maskiner och skulle ändå inte kunna köra in med dem i vårt stall.
Igår rimmade jag årets julskinka, den kommer från Diana som vi slaktade i somras. Stor och fin och fet! Jag använde det här receptet – samma som förra året, och det blev bra.
Jag rörde ner 1,1 kilo salt och 1,75 deciliter socker i 7 liter vatten i en stor kastrull, och så hade jag i 2,5 teskedar salpeter för att skinkan ska få en fin färg.
Sen tryckte jag ner den frysta skinkan i lagen – tänker att den tinar efterhand. Nu står kastrullen på golvet i källaren där det är kallt. Jag tänkte titta till den och vända den ibland, och göra ny lag om den gamla blivit grumlig.
Dan före dan före dopparedan tar jag skinkan ur lagen och lägger den i vatten istället för att vattna ur en del salt. Sen ugnsbakar jag den och griljerar den dan före dopparedan.
Åh, nu längtar jag till dan före dopparedan! Hela december är ju en sån underbar upptakt till julafton.
Det jobbigaste höstvädret är regn och dis och geggamoja, och så har vi haft det hela hösten fram tills nu känns det som. För några dagar sen lättade det till slut och solen tittade fram, så skönt!
Längs insidan av staketet i grisarnas hage är det en bred vallgrav av gegga. Resten av hagen är fin, men grisarna äter numera all sin mat uppblandad med jord (vilket nog bara är nyttigt, och de bajar inte där så det är lugnt).
Jag tog upp potatisen eftersom halva trädgårdslandet står under vatten numera. Det blev hälften potatis hälften lera i högen. Mina stövlar och spaden blev flera kilo tyngre av all gegga som fastnade.
Och kossorna fick flytta till fåren i sommarhagen för det blev för geggigt för dem i vinterhagen – det är dåligt för deras klövar. De blev jätteglada över den nya stora hagen, alltså verkligen glada! Skuttade och sprang omkringen lång stund. Fåren är dock skiträdda för korna, men det ger sig väl.
Och nu är det mörkt till sju och så blir det mörkt igen vid fem, pannlampan på! Så jobbigt när dagarna krymper och man inte hinner med något ute.
Jonathan har byggt en klippstol och klippt alla fåren, baggarna har åkt till slakt och Överlevaren är kastrerad (det är han i klippstolen här ovan – han var orolig men blev lugnare av att få gömma huvudet i Jonathans tröja). Och så har vi köpt en massa spannmål till får, kor, höns och grisar så de klarar sig över vintern (eller i alla fall ett tag).
I helgen ska vi åka och titta på en bagge, morötterna ska upp, Morris hus ska städas ur och en del av stallet ska byggas om för korna.
Det är så mycket att göra hela tiden. Jag tror alltid att det snart ska lugna ner sig, men det gör det inte riktigt. Kanske när det blir vinter. Då blir det färre projekt, men mycket mer tid går åt till de dagliga sysslorna – att dra fram höbalar och hämta vatten till alla. I vinter blir det ju mycket med korna också, mocka och sånt som riktiga bönder gör.