Alltså vad glad jag blir när ni kommenterar på bloggen! Det är så knäppt att bara skriva rätt ut i intet, så kul när ni ger er tillkänna. Jag ser ju på statistiken att några läser i alla fall, men jag vet ju liksom inte vilka ni är (utom mamma, hej mamma!) (skojar, min mamma brukar påstå ibland att hon läser bloggen, men jag vet att hon inte gör det).
Jag tänkte svara på Joannas frågor som en äkta influencer:
Vi namnger inte alla djur – hönsen har inga namn (våra första hade det, och en svart höna kallade vi för Hulken, men sen tror jag att hon dog och vi började kalla en annan höna för Hulken, och kanske ytterligare en efter henne… någon har också hetat Nya Hulken…).
Tackorna har namn men några namn kommer vi inte ihåg. Eller vi har dem uppskrivna tillsammans med tackornas individnummer, men vi vet inte alltid vem som är vem när vi ser dem. De som ser lite speciella ut eller är lite speciella kommer man ihåg namnen på, som Bella, Vera och Filijokus (ovan).
Med grisarna har vi gjort så att vi har döpt de två som vi vet att vi ska behålla för avel; Peggy (den fläckiga) och Pia (den svarta). De vi kommer slakta har inga namn – och vi kan inte heller se skillnad på dem, så det vore meningslöst.
Apropå grisarna – ja vi kommer sälja griskött! Slaktar två grisar senare i vår. Tänkte också öppna en gårdsbutik där vi säljer fårskinn, honung, kött och ev lite grönsaker om vi får ett överskott. Och så ett litet sommarcafé. Mysigt va? Om det inte blir utegångsförbud…
Angående fler djur så hoppas jag att vi kommer att skaffa kor på riktigt. Just nu hjälper jag vår granne med hennes kor, och jag ska mjölka när de kalvar. Jag skulle hemskt gärna ha två egna kor, men Jonathan är inte övertygad.
Vilken bra idé att intervjua barnen! Ines i alla fall – de andra skulle inte vara så sugna, haha 🙂 Men Ines har alltid något att säga, och hon är den som är med mest i arbetet på gården.
Sen gick vi ut och flyttade fåren från sommarhagen till vinterhagen. Det gick hur smidigt som helst, älskar att fåren är såna flockdjur att alla springer om en springer. Och såklart springer man efter en människa som skramlar med en hink med spannmål. Barnen stod strategiskt utplacerade längs färdvägen på ställen där vi inte ville att fåren skulle avvika, men ingen försökte ens.
Sen testade vi Bodils nya sele och försökte få henne att dra pulkan. Hon var förvirrad och lite rädd.
Här kommer man ju ingenvart! Sitter ju fast! 
Sen kom alla barn ut och åkte pulka. Bodil hjälpte till att rensa pulkabacken från sly. 
I med den! Alla barn fick kasta i varsin mjärde.
Och Bobo var så sugen på att hoppa efter såklart.
Nästan alltid rörelseoskärpa på Bodil…
