Alltså vad glad jag blir när ni kommenterar på bloggen! Det är så knäppt att bara skriva rätt ut i intet, så kul när ni ger er tillkänna. Jag ser ju på statistiken att några läser i alla fall, men jag vet ju liksom inte vilka ni är (utom mamma, hej mamma!) (skojar, min mamma brukar påstå ibland att hon läser bloggen, men jag vet att hon inte gör det).
Jag tänkte svara på Joannas frågor som en äkta influencer:
Vi namnger inte alla djur – hönsen har inga namn (våra första hade det, och en svart höna kallade vi för Hulken, men sen tror jag att hon dog och vi började kalla en annan höna för Hulken, och kanske ytterligare en efter henne… någon har också hetat Nya Hulken…).
Tackorna har namn men några namn kommer vi inte ihåg. Eller vi har dem uppskrivna tillsammans med tackornas individnummer, men vi vet inte alltid vem som är vem när vi ser dem. De som ser lite speciella ut eller är lite speciella kommer man ihåg namnen på, som Bella, Vera och Filijokus (ovan).
Med grisarna har vi gjort så att vi har döpt de två som vi vet att vi ska behålla för avel; Peggy (den fläckiga) och Pia (den svarta). De vi kommer slakta har inga namn – och vi kan inte heller se skillnad på dem, så det vore meningslöst.
Apropå grisarna – ja vi kommer sälja griskött! Slaktar två grisar senare i vår. Tänkte också öppna en gårdsbutik där vi säljer fårskinn, honung, kött och ev lite grönsaker om vi får ett överskott. Och så ett litet sommarcafé. Mysigt va? Om det inte blir utegångsförbud…
Angående fler djur så hoppas jag att vi kommer att skaffa kor på riktigt. Just nu hjälper jag vår granne med hennes kor, och jag ska mjölka när de kalvar. Jag skulle hemskt gärna ha två egna kor, men Jonathan är inte övertygad.
Vilken bra idé att intervjua barnen! Ines i alla fall – de andra skulle inte vara så sugna, haha 🙂 Men Ines har alltid något att säga, och hon är den som är med mest i arbetet på gården.
Varje dag tittar jag in i hopp om ett inlägg, vilket jag gjort i flera år. Älskar att det är en blogg om verkliga livet och inte fixat och stylat, sånt ger mig bara ångest. Är dålig på att kommentera men ska försöka bättra mig.
Åh tack! Blir så otroligt glad 🙂 Kommentera mera!
Vad härligt att kommentarerna väckte lite pepp hos dig. Jag borde faktiskt kommentera mera. Jag tänker ju ofta på dig/er/er gård och pratar med folk om ”jag läser en blogg, som…. ” och jag… insuper en massa gratis underhållning/inspiration/livsglädje, men ger ingenting tillbaka i form av uppskattning.
Men, jag läser alla inlägg. Jag inspireras av dig. Har en stark känsla av ”jag vill vara kompis med dig” och njuter av andningshållet som det här är. Trivs bäst osminkad, med natur och djur, smutsiga kläder, fika och kroppsarbete. Men bor i jäkla Vasastan och jobbar med media. Suck!
Supermysigt! Hoppas verkligen på idén om gårdsbutik och skulle väldigt gärna köpa kött och andra produkter för att stötta er! Och precis som Johanna har jag en massa frågor, så det är bara hojta om du någon gång har blogginspiriationsbrist och skulle vilja ha ett gäng frågor.
Alltså jag blir helt orimligt glad av din kommentar! Fråga på om allt du undrar så bloggar jag om det 🙂 Välkommen till gårdsbutiken eller bara på studiebesök! Älskar när det kommer folk, haha. På riktigt alltså.
Jag tycker att det låter underbart på en massa sätt att bo i Vasastan och jobba med media. Vill absolut inte byta tillbaka, men vissa saker saknar man ju – god hämtmat, trevliga barer, kutlurutbud, nära till vänner och familj osv.