Kategorier
Okategoriserade

Hejdå grisarna

Igår åkte våra tre sista grisar till slakt. Det blir tomt och tråkigt, men väldigt skönt att slippa dem.
För fyra år sen hämtade vi en sugga och fyra smågrisar i grannbyn, där de akut behövde göra sig av med dem. Det har varit fyra mysiga grisår! Våra första kultingar gosade vi så mycket med.

Här är lilla Pia som sen blev vuxen och fick egna kultingar hos oss. Hon vad så söt, Pia.

Här är hon med sin syster Peggy strax innan de ska träffa galten Bob.

Här är de med Bob. Bob var en underbar person. Han var helt enorm och hade läskiga betar. Men han var så söt, han stod ofta i sin egen värld och drömde, vi undrade om han hörde lite dåligt eller bara var disträ, han märkte aldrig när man kom med maten förrän de andra nästan ätit upp allt. Såg illa gjorde han i alla fall eftersom han alltid hade öronen hängande över ögonen.
På bilden har de ullmustascher efter att ha fått fårull att bädda med i stian. Alltid när vi gav dem ull så åt de upp en massa! Inte ens en grismage kan väl smälta fårull?

Bob gjorde jobbet! Här är Peggy med sina små sötnosar som hon födde i en myrstack på valborgsmässoafton. De var så gulliga och så satans många! När Pia också hade grisat hade vi 25 kultingar eller något sånt. Här finns en film om kultingarna!

Och sen satte de igång att rymma. Hela sommaren var de i fårhagen, ute på vägen, i grannens trädgård… Det var omöjligt att stänga in dem. Här nånstans började vi känna att det var jobbigt att ha grisar. Det var ett slit att fixa mat till alla, och att släpa maten till dem flera gånger om dagen.

Sen skaffade vi kor, och då blev det definitivt för mycket. Det senaste året har vi båda känt att arbetet på gården varit mer slitigt än roligt. Vi behövde skala ner. Grisarna var lättast att ta bort – både korna fåren ligger det avelsarbete och planering bakom. Men grisarna är bara att slakta, vill vi börja med grisar igen köper vi två suggor bara.

Så i år blir sista året med egen julskinka. Som sagt, tråkigt med skönt.