Ännu en strålande solskensdag med 14 minusgrader. Vi stack över till grannen…
Som tog ut hästarna en sväng.
Ines och Sanna drack varm choklad…
Medan Sixten satt i en enbuske och grät för att det var kallt och han ville hem till sitt tv-spel.
Månad: december 2014
Kategorier
Tjuvkik
Det är så mysigt att gå och kika in genom fönstren när det börjar mörkna. Allt ser så annorlunda ut utifrån.
Idag har vi jobbat på med veden ända tills det var så mörkt att vi knappt såg vad vi gjorde. Sen har vi ätit köttbullar och kollat på Harry Potter med våra underbara sommargrannar som äntligen är här för övernattning – en tillställning som barnen har peppat och preppat för sen i somras.
Vi har verkligen haft tur med barnen i byn – sommargrannarna som alltså är helt underbara, och i huset intill bor barnens skolkompisar som de också leker mycket med. Vi budade på ett annat hus innan vi köpte det här, och det låg i en by med bara pensionärer. Ren tur att barnen har en massa lekkompisar inom räckhåll, det är man inte bortskämd med på landet.
Kategorier
Svinkallt!
Efter julafton har temperaturen fallit rejält – nere på femton minusgrader och vände härom natten. I morse när vi stack ut för att fälla träd var det tolv-tretton grader kallt. Men riktigt vackert!
Det går fint att få varmt i huset trots att det är skitkallt ute – men det går åt massor av ved! Vi eldar och eldar i vedpannan. Idag anlände 12 kubik ved som vi köpt (vi ligger ju en säsong efter i produktionen) ungefär samtidigt som vi eldade upp de sista pinnarna från det vi köpte i somras.
Djur. Jag gillar hundar men bryr mig egentligen inte om några andra djur. Höns ska bli trevligt tänker jag, de är lätta att sköta (?), roliga att titta på och så lägger de ägg. Jonathan vill ha grisar och får, alla grannar har hästar och ja, det verkar liksom ingå i livet på landet att man ska rusa in efter kikaren när en havsörn syns på himlen eller nyfiket kika ut på småfåglarna i fågelmataren. Helt ärligt, jag kunde inte bry mig mindre om alla dessa varelser som existerar parallellt med mig men har mycket lite med mig att göra.
Odling. Det är ju faktiskt oroande på riktigt med tanke på våra idéer om självhushållning. Jag är himla sugen på att tillaga och äta saker vi själva har odlat, tycker alltid det är härligt med hemodlat när vi får av mamma eller svärmor. Men jag har aldrig känt nåt intresse av att odla själv, tittar bara förstrött i odlarböckerna, och när jag tänker på vårt växthus tänker jag på hur jag ska inreda och hur jag ska sitta där och dricka te under ljusa vårkvällar när det är för kallt ute, inte på vad vi ska odla där. Kanske förändras detta med tiden…
Hantverk. Jag är verkligen en väldigt otålig person, inte ohändig kanske men helt olärd. Man måste liksom gilla att snickra om man har ett hus, sägs det. Och jag kommer ju bli tvungen att lära mig en del. Till exempel måste ju alla fönster renoveras… Taket läggas om… Väggar tapetseras, golv slipas.
Som tur är gillar Jonathan allt detta. Jag gillar att inreda huset, att slita i skogen och med veden, att elda i vedpannan, att vara i naturen och att slappa framför brasan. Kanske kompletterar vi varandra rätt bra då.
PS. Klippa gräset gillar jag också.
Vilken dag alltså. Trots att vi planerat så duktigt blev det ändå mycket. Jag har stått i köket från nio på morgonen till tio på kvällen, och bland annat ugnsbakat och griljerat mitt livs första skinka!
Sen har vi städat och plockat och hängt fram nya handdukar och sånt…
Strukit lite i granens sken…
Slagit in paket…
Och Jonathan har ägnat flera timmar åt att fixa en grej med vedpannan som pajat. Han ser ut som en gruvarbetare för det mesta nuförtiden. Så fort han fyllt på vedpannan har han fått en muskig mustasch.
Ja, sen belöningen då. Nu redo att ta emot de sju julgästerna imorgon förmiddag. God helg på er vänner!
Kategorier
Granen
Vi fick kapa en bra bit på den där granen vi tog hem från skogen för ett tag sen. Vi förstod ju att den var stor, men riktigt hur stor insåg vi inte förrän vi tagit in den…
Och det syns inte riktigt på bild heller. Borde ställt ett barn intill som tändsticksask.
Sixten har koll på vad julen handlar om: Jesus och Bajen.
Jag och Sixten går upp tidigt. Det har snöat inatt! När jag går och hämtar tidningen knarrar det högt under fötterna i mörkret. Men annars är snötystnaden lika påtaglig här på landet som i stan – inget som prasslar eller susar längre, bara kompakt, mjuk tystnad.
Jag går genom huset över nyskurade golv, passerar bortstädade högar, nya hörn där kartonger tidigare stått, i arbetsrummet en hög med oinslagna julklappar, i hallen ett fat med apelsiner med nejlikor och två pepparkakshus, i köket står barnens marsipanprojekt kvar på köksbordet. I vardagsrummet är vedtraven påfylld med fin björkved, och en ny möblering börjar ta form, med det stora julbordet. Måste stryka duken idag.
Jag ska jobba en stund, sen ska vi klä granen, grava laxen och göra lite mer godis.
Första julen i huset! Gränslös lycka och förväntan!
Jag tänker på min barndoms jular (såklart, det gör väl alla julfantaster); adventsfrukost med högmässa på radion och varm choklad, adventskalender med glittrigt fnas på, och så stunden på morgonen i skolan då fröken släckte i taket och vi fick tända värmeljus på bänkarna och lyssna på berättelser om Jesu födelse.
Jag och Karin brukade plocka små grankvistar på gatan som vi tog hem till dockskåpet.
Och så minns jag tomten som vinglade in med skägget på trekvart (fortfarande vågigt efter att ha varit veckat i bomullsförpackningen, fäst med tejp på kinden i ena hörnet), halsade glögg direkt ur kannan och gav mig ett kasettband med Magnus Uggla.
Undrar vad mina barn kommer ha för julminnen? Inga packade tomtar, garanterat – men Morris minns säkert tomten Karin, när hon stod i trapphuset och fnissade och försökte ta sig samman: hihihi – HO HO HO – hihihihi. Kanske småbarnen minns tomten Morris som gjorde succé genom att redan kunna Benjamins namn, till sin egen stora munterhet: ”Och vad heter du då Benjamin?”
Egentligen var vi alldeles för trötta, men ingenting talar för att vi är piggare en annan kväll, så vi åkte till Älmsta och köpte pepparkaksdeg och pynt idag efter fritids.
Jag ska skriva Ines på mitt hjärta, sa Sixten.
Jag ska skriva gorilla, sa Ines.
Hattifnattar och JAS-plan.
Jag tror Ines har vänt på överkroppen på pepparkaksfiguren här, så att bröstvårtorna har hamnat under naveln. Ibland vänder hon på ansikten så munnen hamnar ovanför näsan.
Sen började jag göra placeringspepparkakor till julbordet, men det var nog en dum idé eftersom jag alltid är lite hipp som happ och Jonathans familj, som ska placeras, är pysslig på ett noggrannt sätt. Kanske säger jag att barnen har gjort peppisarna.
Kategorier
Att sitta under korkeken är the shit
Nån gång i veckan är jag i Stockholm på jobb. Byter gummistövlarna mot klackar (nåja, vanliga skor i alla fall), känner mig viktig, träffar folk, äter ute, passar på att köpa något eller träffa en kompis innan jag åker hem. Och det är fint och bra och utan det skulle jag kanske ruttna här ute – men ÅÅH vad skönt det är att komma hem! Att vakna dagen efter, gå ut i pyjamas och hämta tidningen, tända ljus till frukost, säga hejdå till barnen och gå upp till arbetsrummet och göra en brasa innan jag sätter igång.
Härom dan träffade jag en vän i stan – han är utrikesjournalist på svt och alltid iväg till någon krigshärd och rapporterar. Jag försökte förklara hur fint jag har det, att jag eldar i vedspisen varje morgon, sitter i tofflor och blickar ut över ängarna när jag jobbar. Han såg helt förfärad ut! För honom lät det väl ungefär som att sitta på ålderdomshem. Han som lever på adrenalin.
Jag, jag är nog mer som tjuren Ferdinand trots allt.