Nu är det inte många dagar kvar tills Peggy ska grisa – vi tror att hon ligger någon vecka före Pia, vars påsättning jag bevittnade i vintras.
Det första tecknet på att grisningen närmar sig är att juvret växer, men det pågår ju ett tag. När det verkligen är dags ser juvret ut som en stor ”limpa” som hänger under magen. När det drar ihop sig kanske grisen inte kommer och äter som vanligt. Hon börjar ”bädda” i huset där hon ska föda sina kultingar, släpar in gräs och löv och pinnar och annat mysigt. Sen är det bara timmar kvar!
När Monika grisade såg vi på kvällen att hon fyllt huset med gräs – blev så rörd över det för det var så gulligt på nåt sätt. Hon hade ju aldrig haft kultingar tidigare, men kände bara en plötslig lust att göra fint med gräs på golvet. När vi kom dit på morgonen låg det tolv ljuvliga små korvar där!
Eftersom vi bara har haft en grisning tidigare har vi inte riktigt stenkoll. Vi tyckte att Peggy bäddade idag när vi gav dem en massa hö. Men samtidigt, vem skulle inte passa på att dra in lite mer mys i huset när det erbjuds? Jag läser ofta att grisar gärna bär in halmen själva om man ger dem en bal.
Nåväl! Vi har i alla fall rggat nu så att vi lätt kan stänga av ena huset med en liten hage när det är dags. Säkrast att de får vara i varsitt hus när de grisar.
Kanske imorgon, kanske om en vecka! Så spännande.
Morgonen efter: ingen idé att börja bita på naglarna hörrni, båda grisarna åt middag och frukost med god aptit! Så nu gissar vi att det är minst ett dygn kvar i alla fall.