Djupströbädden

När vi skaffade fåren gjorde vi iordning ett litet stall åt dem, en lösdrift där de kunde gå in när de ville. Vi la hö på golvet, och fåren kissade och bajsade och trampade omkring där. När det blev geggigt fyllde vi på med mer hö – vi tog det som fåren ratade – och så byggdes bädden på. Efter ett tag startar en nedbrytningsprocess i djupströbädden som genererar värme, så det blir varmt och gött för fåren att ligga på. Den här djupströbädden i det första stallet har byggts på i fem år. Den har blivit en halvmeter djup eller mer kanske. Vissa partier är torrt hö, andra partier är hårt packad gucka. Nu ska skiten ut, eftersom vi ska bygga kostall här.

Jag har slitit med detta hela dagen och har kanske en tredjedel kvar. Mammas valp har hjälpt mig, hon tyckte det var väldigt kul och gott. Vi behövde båda duscha när vi var klara.

Helt slut i kroppen nu. Så skönt!

Två kvigkalvar

Det här inlägget får illustreras med bilder från mitt och Hoppes morgongos, men handlar egentligen om två fjällnära kvigkalvar som vi har köpt! Eller paxat. Vi har inte hämtat dem än, de ska få följa med upp på fäbodvallen och gå där ett tag först, men i mitten av juli åker vi upp till Dalarna och tar med dem hem!

Kanske är det knäppt att köpa två kalvar, eftersom vi kommer att få vänta nästan två år på att få mjölka – de ska ju först bli vuxna och själva få kalvar. Men vi tänker att det blir fint att de får växa upp här hos oss, de blir supertama och helt präglade på oss och ”inkörda” i vårt system.

Fjällnära kor är små och härdiga – en svensk lantras som räddats från utrotning i sista sekund. De ger mjölk och håller hullet på bara grovfoder, alltså gräs och hö. Korna jag tar hand om nu är fjällraskor, nära släkt men ändå lite större och mjölkar lite mer. Fjällnära passar oss perfekt som hushållskor tror jag – om vi mjölkar två kor blir det lagom mycket mjölk till oss i familjen och till kalvarna. Och så kan kalvarna leka tillsammans i en egen hage på dagarna och vara med mammorna på nätterna. Eller hur vi nu gör.

Det känns som att korna är sista pusselbiten här på vår gård, för självhushållningen och livet.

Vattenuppsamlingssystemet

Om det varit jag som ansvarat för uppsamlingen av vatten till odlingarna hade jag nog ställt ut en tunna och väntat på regnet, och sedan skopat upp vatten ur tnnan med vattenkannan. Men nu är det Jonathan som har designat vårt vattenuppsamlingssystem, och då blir det såhär bra:

Här borta på gaveln till magasinet står en tunna och samlar allt regnvatten från taket. Gud vad mycket vatten det blir på ett tak! När tunnan är full rinner vattnet vidare genom en nedgrävd slang till…

… de här tre tunnorna, som står vid trädgårdslandet. I botten på dem finns en slang med en kulventil där man fyller på kannorna. Kannorna blir fulla på några sekunder och det är två meter att bära till trädgårdslandet. Så smart! Så effektivt! Så typiskt Jonathan!

Läget på Lilla Ekens

Än är det inte vackert, men det känns vackert i trädgårdslandet. Allt är i jorden utom brysselkålen och squashen som vi inte hunnit plantera ut, och rättikan som ska sås senare. Bilden är från en kväll klockan tio, när jag vattnade och mördade mördarsniglar. Blir gråtlycklig av det här!

Annars då? Äppelträden blommar, syrenerna är i startgroparna, häggen och körsbärsträden har blommat över.

Två grisar har gått till slakt och idag ska vi grilla revbensspjäll. De fyra grisarna som är kvar bråkar mycket mindre. Jonathans fiffiga pump ger dem gott om vatten från ån att dricka och gyttjebada i, och det kommer behövas eftersom det ska bli 25 grader i veckan.

I hönshuset är det tomt och tyst, men vi har ägg i kläckaren, och imorgon hämtar vi hem några värpande höns som vi har köpt.

Lammen och fåren går i stora sommarhagen och jag gottar mig åt deras härliga liv varje gång vi ses. De ligger utspridda i skuggan och idisslar för det mesta. Lammen är så tama i år! Vissa gosar som hundar, de lägger sig hos en eller klättrar upp i knät och tigger om att få bli kliade. Så härligt! Det börjar utkristallisera sig vilka tackor vi vill rekrytera i år, det blir nog fyra-fem stycken.

Kossan Mållan har återhämtat sig från anaplasman, hon blev ju supersjuk och höll nästan på att dö. Men en konstig grej med anaplasma är att det slår ut alla vita blodkroppar – hennes immunförsvar var alltså nästan på noll. Hon fick förstås en liten släng av juverinflammation, började sparkas och ville inte bli mjölkad. Så nu får hon vila och återhämta sig innan vi försöker igen. Min magkänsla säger mig att det kommer bli mycket svårt att få igång henne att bli mjölkad igen, men vi håller tummarna. Kalven Hoppe är i alla fall det ljuvligaste vi har sett, det är verkligen underbart att få vara med när han utforskar världen.

En annan glad konyhet väntas förhoppningsvis snart, håll utkik!

Idag kommer vår extended family, det vill säga Morris pappa och hans familj, och själva Morris (!) hit, vi ska elda sly och sedan blir det en fet asado på gårdens kött.

Vi hörs snart, ta hand om er hörrni!

Grisslakt

Grisarna äter oss ur huset! Så det var hög tid att två fick åka till slakteriet. Nu har vi fyra kvar som får gå och växa på sig, två till slaktar vi inför julen och de sista två, Pia och Peggy, kommer få gå kvar och träffa galten.

Igår kväll backade vi till vår hemgjorda djurtransport som vi kan dra med fyrhjulingen, och lockade grisarna med bröd.

Alla var intresserade!

När de två största grisarna, två kastrater, var inne i transporten och stod och mumsade så stängde vi och rullade hem.

Grisarna fick vara i fårens gamla vinterstall över natten, och det gillade de eftersom de älskar att böka i djupströbädden!

På morgonen kom en kompis med sin hästtransport och körde grisarna till ett slakteri i närheten. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att skicka djur till slakt, men jag tänker att de har ett riktigt bra djurliv in i det sista.

Nu blir det fint kött, korv, bacon och leverpastej! Hurra ändå!

Det fulaste vi byggt, det näst fulaste vi byggt och något helt okej som vi har byggt

Alltså jag ÄLSKAR att ni på riktigt vill veta hur stängslet till hönsen ser ut!

Jo nu när vi blev av med alla hönsen passade vi på att städa ur och måla om i hönshuset, och även bygga om stängslet till baksidan av tomten som är hönsens, och ibland fårens turf.

Här har vi tidigare haft vårt fulaste bygge någonsin, nämligen det här:

Sommaren 2018 nödstängslade vi med fårgrindar, som vi ställde i sicksack för att de inte skulle välta. Hönsen hoppade ut mellan brädorna och vi försökte förgäves sätta trådar kors och tvärs för att hindra dem. Fårgrindarna började bågna åt olika håll och såg hela tiden ut att vara på väg att välta. Ingången är byggd av slanor och den var varken praktisk eller fin. Det andra bygget, som Jonathan tyckte var helt okej och gärna skulle behållit, kom till förra sommaren och såg ut såhär:

Lite mer diskret ändå, men fortfarande väldigt fult. Det syns inte så bra, men det sitter alltså ett svart plastnät längs hela. Innanför det går några eltrådar för fårens skull. Även här gott om trådar i överkant. Som hönsen högaktningsfullt sket i. Här har de obehindrat vandrat ut och in.

Men nu! Nu har vi byggt något som faktiskt är ändamålsenligt! Och lite finare väl?

Två meter högt! Med en riktig dörr! Känns som ett enormt uppköp ändå.

Kan inte bestämma mig om jag ska måla det i falurött för att det ska smälta in mer med Morris hus, eller om det bara kommer sticka ut mer då? Vad tycker ni?

Haha, kan inte fatta att jag visar det här fula hörnet av trädgården för er. Men ni bad om det! Typ.

Saker att vara glad över den 20 maj 2020

Jag började förbereda ett riktigt gnälligt inlägg om allt hemskt i stort och smått som rövåret 2020 har bjudit på hittills. Men det finns ju ingen mening med en sån lista – så jag gör istället som Underbara Clara en lista över saker jag är glad över idag:

  • Att Mållan mår bra och kalven är så fantastiskt gullig och kelig.
  • Att jag snart skrapat ihop tillräckligt mycket grädde för att göra smör, och att jag kanske tänkte göra yoghurt imorgon.
  • Att jag städat ur och målat om i hönshuset, Jonathan har byggt en fin liten kycklingstation (ska visa sen), och att vi äntligen byggt ett bättre och finare staket än det otroligt fula och dessutom värdelösa vi hade tidigare, som syns i det här inlägget.
  • Att solen har värmt idag och jag har ätit lunch ute utan att frysa.
  • Att det ska bli varmare och att det inte ska regna på flera dagar.

  • Att barnen är lediga i fyra dagar och vi kanske kan cykla och bada med Bodil.

  • Att sommaren snart är här och jag kommer kunna plocka buketter som den på bilden.

Morgon hos kalven

På morgonen går Mållan ut i hagen för att beta. Kvar i boxen blir lille kalven. Han vilar, går omkring och nosar på allt, smakar på höet och vattnet. Lyssnar nyfiket när en hund skäller utanför eller en bil kör förbi, tittar efter svalorna som flaxar under taket. Det är så mysigt därinne hos honom.

När jag mockar är han otroligt intresserad av skottkärran och grepen, och varje gång jag öppnar boxdörren försöker han följa med mig ut. Han är nyfken och framåt till sin natur, och väldigt kelig och mjuk. Idag har vi använt selfiekameran som ni ser.

Jag har aldrig mött ett gulligare djur än den här klaven! Så otroligt tråkigt att han är en tjur, jag hade så gärna velat behålla honom.

Kon återhämtar sig från betesfebern, hon äter bättre nu och producerar mer mjölk. Vi försöker hitta rutiner för hur vårt liv ska se ut den närmsta tiden. Just nu tänker vi såhär: de närmaste två veckorna får kalven vara i boxen hela tiden. Kon går ut vid halv tio på morgonen och betar, kommer hem till kalven vid hav åtta på kvällen, blir diad och mjölkad och får vara med honom hela natten och morgnen. Det är lätt att få kon att gå ut på morgonen för då längtar hon efter gräset, och lätt att få hem henne på kvällen när hon längtar efter kalven.

När kalven blivit lite robustare och kon känner sig helt säker på att de får återses varje kväll tänkte vi att kalven får gå med fåren i en annan hage på dagarna. Vi hoppas att han är snäll mot dem och att de trivs i varandras sällskap.

Hittills har jag knappt mjölkat något eftersom kon blev sjuk, bara några liter sammanlagt, av vilka vi gett tillbaka en hel del till kalven… Men nu så! Igår mjölkade jag två liter, och mer blir det. Mållan är väldigt snäll och lättmjölkad, hon står still, sparkas aldrig och låter mig mjölka så mycket jag vill. Hennes spenar är perfekta för handmjölkning och det går lätt för mig fast jag är ovan. Bästa tänkbara förstakon!

Jag fick en fråga i kommentarerna om ifall inte kon blev förtvivlad av att skiljas från kalven. Jag svarade att hon tyckte det var okej eftersom kor brukar gömma sin kalv någonstans och sen bara gå tillbaka för att ge di då och då. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Hon har glatt travat iväg till betet utan honom, utan att ens vända sig om, på morgnarna. Men sen har hon ändå ropat efter honom och varit orolig under dagen. Men ju fler dagar som går desto säkrare blir hon på att de får återses på kvällen och att han finns kvar och är i säkerhet även om hon inte ser honom. Alternativet hade varit att plocka bort kalven helt och inte låta dem knyta an till varandra alls – jag hade tagit all mjölk och kalven hade vuxit upp på pulvermjölk. Nu är de ändå tillsammans 14 av 24 timmar och kalven får dia fritt, det är mysigt för dem båda.

Massakern i hönsgården

Vi tar en bild på Bodil från kvällspromenaden istället för bilder på lemlästade höns.

Näe hörrni, 2020 är ett äkta skitår. Igår morse klockan halv fyra väckte Jonathan mig och sa att räven varit hos hönsen. Den hade tagit med sig sex stycken, lämnat två skadade och resten döda, utspridda i trädgården. Vi fick nacka en direkt och gå runt med sopsäck och samla lik.

Den sista stackaren som satt i hönshuset och darrade verkade okej tyckte vi först. Hon åt och drack och värpte till och med. Men hon kunde inte lyfta på huvudet, något hade gått sönder när hon blev biten över nacken. Vi fick ta bort henne också.

Så nu är det mol tyst i hönshuset och trädgården. Vi har inte varit utan höns sen vi skaffade dem för fem år sen. Det känns verkligen tomt.

Men! Vi lånade kläckaren av Jonathans kompis igår, beställde avelsägg som hämtas idag, och om två veckor kan vi hämta hem några värphybrider! Och vi passar på att renovera hönshuset och stängslet medan det är tomt.

Det blir nog bra till slut. Men otroligt tråkigt på alla fina kycklingar vi hade kläckt fram, som blivit stora och nästan var värpklara…