Dags att boka lammlåda

Vill du vara säker på att få en låda prima lammkött i höst så är det dags att boka!

Våra lamm föds på våren och går ute i stora hagar och betar under hela sitt liv, först med mammorna och de sista månaderna i en egen flock med syskonen. Det finns mycket att upptäcka i hagen, stora ytor att springa eller ströva på, sköna viloplatser i sol och skugga.

Fåren hjälper oss att hålla våra marker öppna och vackert betade, och de bidrar till den biologiska mångfalden. De äter gräs och sly och en mängd olika smarriga örter.

I månadsskiftet oktober/november åker de till slakt på ett lokalt småskaligt slakteri som vi har stort förtroende för.

Ett halvt lamm, vakuumförpackat och traditionellt styckat med färs, ligger på runt åtta-tio kilo. Priset är 160 kr/kg.

Släng iväg ett mejl till brattannap@gmail.com om du vill boka en låda! Avhämtning på gården (inkl djurklappning och fika om så önskas) eller leverans enl ök någon gång i början på november.

PS. Vi kommer att sälja på rekoring i Norrtälje också! Men första tjing för de som bokar låda direkt av oss.

På smällen igen – en bajsig historia

Igår var det dags för Mållan att bli seminerad. Hon visade tydligt att det var brunstdags genom att rida vilt på sina vänner (och sin son…). När seminören kom satte vi fast Mållan i fodergrinden. Seminören kom med helkroppsförkläde och långa handskar och ett långt ”spröt” med tjursperma. Jag höll i Mållans svans och kliade henne på svansroten medan seminören körde in hela armen i röva på henne. Hon grävde ut ett par kilo bajs för att komma åt ordentligt, sen kunde hon känna äggstockarna (väl?) genom ändtarmsväggen, medan hon förde in sprötet och sprutade in sperman på sätt ställe.

Jag trodde att jag hade fotat när seminören stoppade in armen, men bilden visade sekunden innan Mållan trampade av mig min ena sko och sedan trampade ner den i sitt eget bajs…

Hur som helst! Mållans brunst avtog snabbt, det är ett tecken på att semineringen tagit sig – men vi vet ju inte säkert förrän nästa brunst uteblir. Pappa heter Fred, och kalven beräknas till början av juni.

Jag som gottar mig åt allt har nu redan börjat gotta mig åt kalvningen, kalven och mjölken! Hurra för Mållan!

Hej igen!

Vi har haft en fin sommar trots att vår efterlängtade Berlinresa blev inställd. Vi åkte till Tärnaby istället, och det var fantastiskt!

För oss är det annars ingen större skillnad på denna corona-hemmasommar och andra hemmasomrar. Lite färre besök, men annars är vi ju oftast hemma ändå. Det är mycket att göra på gården på sommaren med höskörden och odlingarna, och dessutom är det ju härligaste tiden, och vi bor rättså nära havet. Så det går ingen nöd på oss! Hade vi bott i lägenhet i stan hade vi förstås känt ett annat behov av att komma iväg.

Hur som helst! Vardagen är tillbaka och jag gottar mig åt hur fin den här hösten ska bli. Jag ska renovera färdigt fönstren (nästan klar, hurra!), röja i källaren, göra färdigt gårdsbutiken och renovera ett rum på övervåningen i Morris hus som ska bli min skrivarstuga. Och skriva en roman, haha!

Nä men jag är väldigt bra på att gotta mig. Gottar mig åt allt höstmys; elda brasa, tända ljus, dricka te, ni vet. Men också redan över hur mysigt det ska bli med jul. Gottar mig åt att inte vara stressad över något särskilt. Och när de pratade om amerikanska presidentvalet på radio gottade jag mig åt det också – så härligt det ska bli att se Trump avsättas, och det i november när jag dessutom är färdig med en massa jobbiga grejer och bara har en massa mys. Haha!

Jag gottar mig också åt våra helt ljuvliga kalvar Frida och Flora, titta bara så fantastiskt söta de är!

Just nu går de på baksidan av trädgården medan Mållan och Hoppe är hos grannen för seminering (Mållan alltså, hehe). Sen ska Hoppe stanna där medan Mållan kommer hem igen. Frida och Flora är ju supertama och väldigt intresserade av oss – inte så jättegosiga, men jag tror inte några andra djur än får är det? Fåren kommer och lägger kinden mot ens kind och står och myser, så gör inte korna även om de kan uppskatta ett skönt kli. Vi mutar dem med äpplen, då är de bra tillgivna i alla fall.

Fårskinnen

Idag regnar det och jag eldar i kaminen och längtar till hösten. Tänkte passa på att visa våra fina fårskinn! Vill du kika närmare på något eller shoppa ett skinn så kolla under fliken ”Handla från Lilla Ekens gård”.

Skinnen finns i olika varianter, en del är lockiga och krulliga, andra mer fluffiga och tjocka. Ett mörkbrunt/svart skinn finns kvar, de andra är vita, beige, ljusgrå eller vita med grå detaljer.

Det här är det finaste skinnet av alla, riktigt stort och symmetriskt, vitt med en grå rand över hela ryggen. Så vackert!

Förra årets lamm blev väldigt ljusa eftersom vi hade en leicesterbagge. De flesta mammor är gotlandsfår som ger riktigt fina skinn.

Egentligen vill jag behålla alla skinnen själv och ha ett i varje soffa, ett i gungstolen, ett framför kakelugnen, ett nedanför sängen att sätta fötterna på, ett i Bodils korg… Hade jag en bebis skulle jag ha ett till barnvagnen och ett på golvet och ett i sängen.

Men vi måste dra in lite kulor på fåren också, så vi åtminstone går jämt upp.

Vi kan skicka skinnen på posten, eller så kommer du på besök och inspekterar dem irl, känner på dem ordentligt och passar på att fika med oss och hälsa på alla djur. Vi älskar besök!

På kvällen i kohagen

Nu har Frida (överst) och Flora varit hos oss i några dagar. I början var de väldigt ängsliga och råmade oroligt, men de har börjat vänja sig vid sin helt omkastade tillvaro – de är vana vid magert bete och att gå utan vuxna djur och vara inne på natten. Här är de inne på dagen, och på kvällen, natten och morgonen går de i en helt annan naturtyp med en kalv de inte känner och en jättekossa som dessutom bryskt sjasar bort dem för att visa vem som bestämmer.

De är tama och gosiga och råmar uppfordrande när de ser oss, men kommer inte rusande när man går in i hagen direkt. De nosar försiktigt och springer sen iväg. När de är i stallet får man kela med dem hur mycket som helst och de gillar det verkligen.

De håller sig tätt intill varandra – så skönt för dem att ha varandra ändå. De kommer att följas åt genom livet, det känns fint!

De är väldigt lika, det är knappt så man ser skillnad på dem. Men Frida är lite mindre, och hon har också några små svarta fläckar här och där – på bogen och halsen och i ansiktet (kolla ögonbrynet här). Säljarna sa att Frida var mer temperamentsfull och Flora är coolare. De är döpta efter Frida och Flora i Släpp fångarne loss – det är vår, så då passar det att Frida blev Frida och Flora blev Flora.

Mållan har börjat tycka om mig. Hon kommer direkt fram till mig när jag kommer in i hagen (kanske för att jag ofta har äpple, men hon låter mig gosa med henne också), och hon sparkar mycket mindre när jag mjölkar än när Jonathan gör det. Men jag får inte mycket mjölk nu, jag tror att hon måste vara skild från Hoppe längre stunder, får se hur vi löser det.

Och Hoppe, han är så fin! Han är så luddig och len, och han växer så fint. Han är en dryg månad yngre än Frida och Flora men mycket större och bitigare. Han är ju en annan ras (han är fjällko, de är fjällnära) och dessutom tjur. Vissa säger att man inte ska gosa med tjurar, precis som med baggar – då tappar de respekten för en och kan skada en när de blir arga. Men jag vet inte. Vi gosar med Hoppe och med baggarna också. Det känns också viktigt att de är tillräckligt tama för att vara hanterbara. Dessutom är det mysigt ju.

Jag är så glad att vi äntligen har kor här hos oss. Än så länge har vi inte riktigt landat i rutinerna eller hur vi ska ha det med hagar och stall. Men vi lär av tidigare misstag och bygger inget permanent förrän vi har haft dem ett tag och känt efter vad som passar.

På fäbodvallen

I helgen åkte jag och Jonathan till Dalarna för att hämta hem Frida och Flora. Det var mysigt att åka iväg bara vi två, skönt att vila ögonen på en annan (väldigt vacker) miljö och att hinna prata ordentligt i bilen. Vi sov på vandrarhem och på kvällen drack vi te vid en sjö vid ett berg.

Alltså visst är detta bilden som sammanfattar sommaren 2020? Hemester med vildmarksliv.

Men kanske inte så jättemycket vildmark ändå? Hihi.

På morgonen åkte vi till fäbodallen där våra kalvar bodde för att vara med vid morgonmjölkningen. Det var en ljum och solig morgon och det var bedövande vackert. Alltså gärdsgård, så otroligt fint! Skulle vilja ha det överallt här hemma istället för de fula eltrådarna.

Hjortron, check! Omogna dock.

På fäboden finns ingen el, inget rinnande vatten. Men det enda de känner att de saknar är ett kylskåp sa kobonden, särskilt under rötmånaden.

Dags att mjölka! Här stod korna på rad och väntade. Jag fick mjölka den snällaste kossan, och det gick bra. Väldigt mysigt att luta huvudet mot kossans lena mage och andas in doften av varm mjölk. Det är inte riktigt såhär aslappnat när jag mjölkar Mållan – jag står på huk för att kunna kliva undan om det behövs, och håller alltid koll så hon inte sparkas.

Dags för korna att komma ut och gå upp i skogen.

Fjällnära kor är vana att gå på magert bete och leta ätbara växter. Här vandrar de stigen upp i skogen. Vi följde med upp och stannade sen till i en glänta.

Korna kom och ville bli kliade. De här korna var väldigt tama och keliga och lugna. Precis som Frida och Flora ska bli! Vi satt kvar och var tråkiga, efter en stund tröttnade korna och vandrade vidare utan oss. Vid sextiden på kvällen kommer de hem för kvällsmjölkningen.

Vacker utsikt häruppe!

När vi kom hem separerade vi mjölken – grädden i en hink och skummjölken, som serveras kalvarna, i en annan. Kolla separatorn, så häftig grej! En sån skulle man ha. Här står jag och försöker fiska upp grädden ur mjölkkannorna med ett litet matskedsmått…

Man häller i mjölken däruppe, vevar på veven och så kommer grädden och skummjölken ut ur varsin pip.

Ja det var väl det – sen lastade vi Frida och Flora i transporten och körde den långa långa vägen hem. Imorgon får ni träffa dem!

Den magiska mjölken

Igår kväll satt jag uppe sent och gjorde yoghurt – jag väntade på att mjölken som jag värmt till 83 grader skulle svalna till rätt temperatur (ungefär 40) för att smittas med lite av förra satsens yoghurt.

(Ojoj, bilderna från min diskbänk blir så… diskbänksrealistiska…)

Varm mjölk doftar så gott! Jag skulle aldrig få för mig att dricka varm mjölk (inte kall heller, bara sådär rätt upp och ner ur ett glas), men doften! Den är varm, mjuk, lugn, snäll och trygg. Det måste ju vara något nedärvt eller tidigt inlärt att jag tycker det.

Och mjölken har ju betytt överlevnad för generationer av människor. Förr reste bönderna många mil för att hämta en idisslingsboll från en ko i en annan by, när deras egen ko var sjuk i magen. Man gjorde allt för att rädda henne för att hon var så värdefull.

Jag mjölkar ju inte så mycket nu, en dryg liter om dagen blir det. Jag vill gärna få upp Mållans produktion lite mer, vi får se hur det går. Hon var ju helt sinad ett tag när hon var sjuk, så att det nu räcker både till kalven och oss är ju fantastiskt.

Det blir inte mycket grädde på den mjölken jag får, kanske en knapp deciliter om dagen, så det blir inget smör just nu. Om jag samlar så hinner den äldsta grädden bli för gammal innan jag fått tillräckligt för en smörkärning. Men yoghurten blev en hit! Jag smaksatte den med vanilj och lite socker och den gick hem hos alla i familjen. I den nya satsen ska jag spara lite naturell åt mig själv – jag vill att yoghurt ska vara fet och så syrlig så tungan krullar sig.

Hurra igen för egna mejeriprodukter! En stor och viktig pusselbit för självhushållaren.

Frida och Flora

Jag hade tänkt vänta med att blogga om det här tills jag hade bättre bilder, men jag kan inte hålla mig: här är Frida och Flora, våra fjällnära kvigkalvar som vi ska hämta hem i helgen!

Fjällnära kor är en ras som använts i fäboddrift i norra Sverige. De är små, härdiga och friska av sig. Och väldigt söta. De är perfekta som hushållskor eftersom de inte ger så jättemycket mjölk – några liter om dagen, vilket är lagom för en familj om man vill göra yoghurt, smör etc.

Frida och Flora går på fäbodvall just nu i Dalarna. De är uppfödda på hink och har inte diat sina mammor – därför är de väldigt tama och tillgivna! Det ska bli så otroligt kul att få hem dem, jag har längtat efter dem så länge! Och det ska bli så kul att se Hoppes min när han får två kompisar.

Det känns så tydligt att korna är sista pusselbiten på Lilla Ekens gård. Nu är vi en riktig gård! Kor, grisar, får och höns.

Årets pärs nästan avklarad

De flesta bilderna från igår ser ut ungefär såhär…

Vi har avskiljt lammen – den är årets stora kaoshändelse hos fåren eftersom de inte vill skiljas åt utan hela tiden försöker rymma tillbaka till varandra. Men bort måste de – tackorna måste sinläggas så de hinner återfå sitt hull innan det är dags för betäckning i höst, och bagglammen kan förstås inte gå kvar hos tackorna när de är könsmogna. Bagglammen får gå bagghagen med Ymer och Överlevaren, och tacklammen får gå på baksidan av trädgården i två veckor tills de blivit avvanda. Då får de gå tillbaka till sina mammor i sommarhagen.

Vi började med att ta hem alla tackor och lamm från sommarhagen till stallet genom att springa med en hink med korn som de jagade. Nästan alla följde med, det blev tre vändor totalt.

Sista vändan tillsammans med Vera, som i ivern att hinna ifatt kornhinken hade lämnat sina lamm i hagen. Hon fick följa med ut igen och hämta dem.

När alla var inne sorterade vi ut tackorna, klippte deras klövar, bedömde deras hull och kollade så att juvren såg fina ut. Sen började det hopplösa arbetet att köra bort tackorna i transporten till en avgränsad hage längst bort på betet där de inte kan höra lammen.

Här står Bella i hagen och vrålar efter lammen – som alltså är kvar i stallet.

Flera tackor rymde flera gånger och stod utanför stallet och skrek. En gång öppnade sig transporten precis när vi var framme vid hagen men inte hade kört in, och åtta tackor kastade sig ut och sprang tillbaka till stallet. Efter att Rudolf rymt ur hagen tre gånger hamnade hon tillfälligt i finkan i gamla fårstallet.

Det sista vi hann med idag var att väga alla bagglammen. Vi hängde upp dem i en stor kasse! Den här suddiga bilden är den enda från tillfället eftersom Jonathan absolut inte tycker att man ska sluta jobba och börja fota i ett kritiskt moment. Idag ska vi släppa ut lammen i sina respektive hagar. Blir mysigt att ha tacklammen här!

Nu är jag helt slut och har blåmärken över hela kroppen (efter tackorna, som sprattlade och slogs vid klövklippningen).

Just det, jag mjölkade Mållan på elva deciliter också! Det var så mysigt att sitta och mjölka och höra regnet trumma mot plåttaket. Jag är så glad att det verkar komma igång med mjölkningen. Mållan är en riktigt bra ko!

All vår mat

Det finns inget som är så djupt tillfredsställande för mig som att göra min egen mat. Jag hade ingen aning om att jag kände såhär förrän vi flyttade hit – jag hade knappt picklat en rödlök ens innan jag började odla, sylta och safta. Och nu gör vi ju vårt eget kött och allt som man kan göra med kött!

Igår invigde vi vår nya skärmaskin som jag köpte på Blocket härom dagen. Den var fantastisk! Stor och stark och robust. Vi skivade all vår finfina rökta skina till smörgåspålägg.

Och bacon – har ni sett så vacker bacon förut? Jag älskar bacon. Det är det enda köttet jag skulle sakna om jag blev vegetarian.

Vi vacuumförpackade bacon- och skinkskivorna och fryste in i lagoma förpackningar, så underbart att gå till frysboxen istället för att åka till Ica!

Jag har också tappat upp flädersaften och satt en ny laddning. Och gjort jordgubbssylt. Och det bästa av allt:

Mjölkat åtta deciliter! Äntligen! Mållan stod still och sparkade nästan inte alls, och Hoppe diade samtidigt på andra sidan. Jag hade kunnat få mer om jag hade envisats, men jag vill inte pusha det om man säger så.

Snart: smör, grädde, mjölk, yoghurt, ost…