Grisfilmen

Sommaren har varit intensiv som alltid! Vi har tagit eget hö för första gången, mjölkat varje morgon, byggt en jättestor stolplada och tagit hand om alla djur, barn och odlingar. Vi har köpt två kattungar. Min rygg och mitt knä har olyckligtvis pajat. Och så har jag äntligen gjort en ny film till min youtubekanal. Jag behöver ett extrajobb, och jag tänker: influencer? Varför inte 🙂

Just nu på gården

Nu är alla djuren ute på sommarbete och det mesta är klart i trädgårdslandet. Borde vara en lugn period på gården – det är liksom alltid det på pappret, i förväg när man planerar. Men i verkligheten fylls ju dagarna och man hinner aldrig allt man vill. Vi kollar på mobilbilderna från senaste tiden, här är lite av det vi gör:

Många bilder föreställer detaljer på våra maskiner. Jag håller på och försöker förbereda för höskörden – byter ut slitdelar, byter växellådsolja och smörjer upp grejerna. Eftersom jag inte vet vad något är eller hur det funkar så googlar jag hela tiden och frågar grannar och folk i facebookgrupper. Därav alla bilder. Börjar känna mig nervös inför det hela, jag kan ju knappt köra traktor!

Morgon och kväll går vi upp till fåren i sommarhagen med lammnäring för att stödmata trillingar (Ullis fyrlingar är helt ointresserade av flaskan tyvärr). En av de som är hungrigast är Veras minsting, som är pytteliten precis som Vera, men verkar sakna botten helt! Hon klunkar så skummet yr! Dagens mysigaste stund är att sitta här på morgonen en stund i fågelkvittret.

Vilken idyll det här är! En dålig bild, men det jag ville visa är hur fint det är med lantbruksdjur i landskapet. Fåren vilar i förgrunden, korna går och betar och så grannens hästar längst bort. Så vackert!

Grisarna äter mycket nu när de ger di, och kultingarna har också börjat äta rätt mycket. Vi har utökat antalet måltider till tre, och serverar frukt och grönt, bröd och uppblötta foderärtor.

Och apropå korna, nu är det snart dags för Mållan att kalva! Hon har fyllt i juvret fint, och hennes beräknade kalvningsdatum är den 9 juni, bara en vecka bort! Hon har gått flera dagar över tiden de två tidigare gångerna, men min känsla är att hon kommer vara mer punktlig i år. Så spännande! Längtar efter kalven och mjölken. Vi har byggt ett fint kostall med en mjölkningsplats, får visa det en annan gång.

Nu ska jag ut och vattna lite, titta till bina och kanske hinna rensa lite i trädgårdslandet. Åka och handla, cykla och bada med hunden och barnen osv osv osv.

Ska försöka hinna göra en film om griskultingarna innan helgen också!

Lilla Ekens gård på youtube

Jag har startat en youtubekanal för Lilla Ekens gård, kul va! Tanken var att jag och min kompis/granne Karin skulle köra tillsammans, det är därför hon är med i början och så, men hon insåg att hon inte skulle ha tid så jag kör vidare själv.

Min första film är ingen masterpiece kanske, men jag har aldrig klippt film förut i hela mitt liv, och allt är inspelat med mobilkamera utan extra mikrofoner etc. Men det var kul! Filmen handlar om en av alla jobbiga lamningar vi hade det här året. Nästa film blir om grisningen/smågrisarna tänker jag!

Kolla här på filmen, och glöm inte att gilla, kommentera, prenumerera, sånt som är viktigt.

Svanslöst

En rättså hemsk sak har hänt med Peggys kultingar.

När vi skulle kastrera galtarna upptäckte vi att deras svansar var blodiga och liksom ”ringbarkade” längt inne mot rumpan. Vi antar att en kulting kommit på att syskonens knorrar var goda att gnaga på. Det är ett stressbeteende hos grisar att bita varandra i knorren, men våra kultingar har ju ett bra och stressfritt liv. Enligt en grisveterinär vi hade kontakt med så kan det hända att en kulting börjar bita såhär utan anledning.

Vi smetade tjära på såren för att hindra flugor och bakterier, och kanske skulle det smaka illa för svansbitaren. Men svansarna hade redan dött, och en efter en har de nu fallit av! Två kultingar har svansarna kvar, antagligen svansbitaren och en med äcklig svans? Eller så var den bättre på att försvara sig mot bitaren.

Det ser gulligt och lite hemskt ut!

Det här är så svårt för mig

Jag älskar verkligen min traktor. Jag älskar att köra den, och vi har så stor glädje av den. Under vintern har vi sluppit släpa hö som vi gjort alla tidigare år, och i sommar ska vi bärga hö själva för första gången. Traktorn är vägen framåt för vårt fortsatta liv på gården!

Men jag är en idiot när det kommer till att läsa (eller bara ta emot, generellt) instruktioner och jag vet absolut inget om motorer. En väldigt dålig egenskap hos mig är att jag har så dåligt tålamod med att lära mig nya saker. Jag minns första gången skolan var svår för mig – låg- och mellanstadiet flöt på friktionsfritt med hyfsat resultat utan att jag någonsin behövde anstränga mig för att allt var så lätt, men under min första fysiklektion i högstadiet fick jag en chock; jag förstod inte! Det var svårt! Jag sket därför i fysiken och hade tvåa i betyg genom hela skolgången. Men jag kan ju inte skita i att lära mig min traktor! Jag måste kunna mecka med den, jag måste veta hur jag ska ta hand om den och köra den för att den ska hålla och må bra.

Då och då plockar jag fram traktorboken från lantbruksskolan som jag fått låna av en granne. Jag tittar på diagram, ritningar och tabeller och läser konstiga förkortningar. Newton, trigonometri, Pythagoras sats (fniss, snuskskämt). Min hjärna kan inte processa. Men den sken upp den såg bilden ovan; äntligen en symbol som jag känner igen! Människor på en gungbräda! Förstod du vad den betyder då, frågade Jonathan. Nej, det gjorde jag väl kanske inte…

När det är nåt med traktorn tar jag bilder som den ovan och frågar i en traktorgrupp jag är med i på facebook (här gällde frågan om slang A, som jag rivit ut när jag rafsade runt, skulle sitta i fäste B. Svar: ja). Där är 90 % män och alla är så förtjusta över att en tjej vill mecka med sin traktor, de är verkligen hjälpsamma och uppmuntrande. Men liksom de kan ju inte lära mig allt!

Vet inte vad jag ska göra med det här. Kanske schemalägga studietid? Alltså det har ju inte med intelligens att göra, jag är inte dummare än den genomsnittlige lantbrukaren. Det är något slags motstånd som jag måste komma över.

Min dröm är att kunna tanka ner information direkt till hjärnan, och sen bara uppdatera med varje ny programuppdatering. Jag önskar att jag var en robot helt enkelt.

Den femte maj

I januari bevittnade jag betäckningen av Pia och räknade ut att hon skulle grisa den femte maj. Det är idag!

Såhär skrev jag:

Mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.

Ja och idag blåser det som fan så det visslar och knakar i hela huset, regnet piskar rutan och det är kanske fyra grader ute.

Men Pia är punktlig! Idag har hon börjat bädda i huset där hon ska grisa. När jag kom för att titta till henne hade hon gjort vad hon kunde för att höja mysfaktorn med det hon hade att tillgå; vattenbaljan och en pinne.

Här plockar hon upp en fin sten som hon tänker kan vara användbar.

Jag hämtade ett lass gammalt hö och slängde in lite fina pinnar, och hon började jobba direkt. Tvivlar inte en sekund på att hennes kultingar kommer få ett varmt härligt bo därinne.

Nu är det bara att vänta och hålla tummarna för att allt går bra för fina lilla Pia! Blir alltid rörd när djuren blir mammor för första gången.

Ps. När jag kom tillbaka några timmar senare hade hon burit in allt hö och lagt i en stor hög. Överst hade hon ställt vattenbaljan. Jag ville ge henne vatten, så jag pekade på baljan och frågade om jag fick ta den. Hon tittade på mig, sen tog hon baljan i munnen och flyttade in den längst in i huset så jag inte nådde den! Hon fick behålla den, jag gav henne vatten i en hink istället.

De är här!

Igår när vi eldade majbrasa smög Peggy iväg till sin i lönndom byggda koja i bortre änden av hagen för att grisa. Vi utgick ifrån att hon skulle bädda i ett av de mysigt inredda husen och grisa där, men hon tyckte nog att det var för mycket spring.

Suggor grisar för sig själva, lägger man sig i stressar man dem. Och oftast klara de det alldeles utmärkt själva, men man har ju hört skräckhistorier om grisar som ätit upp sina kultingar eller legat ihjäl hela bunten. Vi hörde hur kultingarna skrek däruppe i skogen, men vi kunde inte göra något. Jag föreställde mig att varenda en blev ihjälklämd, men i morse fanns där åtta levande sötnosar! Titta vad fina de är!!!

Lilla vän!!!

Olyckligtvis byggde Peggy kultingarnas lilla bo mitt i en myrstack. Hon är ju tjockhudad och blir säkert inte biten av myror, hon tyckte nog bara det var en mjuk och fin plats, lätt att fluffa till och böka om så det blev bekvämt. Men kanske att kultingarna blir bitna? Hur som helst vill vi hellre ha dem hemma i stian där vi har uppsikt över dem och det är lättare att ge mat och vatten, så ikväll flyttar vi hem hela familjen.

En vårmorgon i sommarhagen

I morse vaknade jag med huvudvärk och trodde först att det fortfarande var kväll och att jag hade en hel natts sömn framför mig. Sur och risig. Men jag gick ut till djuren och allt kändes så mycket bättre! Gav grisarna mat och kollade på juvren – jättestora! När som helst kommer kultingarna.

Uppe i sommarhagen var det så skönt. Solen värmde lite, fåglarna var igång, en lätt bris, alla gick och betade eller låg och slappade. Väldigt fint.

Felicia och hennes små. De har båda repat sig fint efter den skumma ögoninfektionen de fick. Så skönt att hela lamningen är avklarad och att alla mår bra.

Ungtackorna kom och tiggde gos. Nu älskar jag dem igen, var så otroligt trött på dem under lamningen för att de alltid var ivägen, klättrade på en och vrålade efter kraftfoder. Tänkte slakta dem alla. Men nu är de bara gulliga igen, tur för dem!

Vi erbjuder fyrlingarna en flaska varje dag, och idag var Kol hungrig. Hon drog i sig alltihop, medan Frida kom och intresserade sig.

Svårt att veta om hon egentligen var nyfiken på Kol eller flaskan, men hon slickade båda i alla fall, och mig också. Jag blir så glad när Frida är såhär närgången. Hon är mycket mer reserverad än Flora, även om hon också är tam så är hon en hispigare sort. Men hon är trygg med mig, och det är det viktigaste.

Det var så fint att Kol inte var det minsta rädd fast hon blev intensivt slickad av en jättekossas sträva tunga. Även mamma Ullis verkade helt cool med det. De är vänner helt enkelt, korna och fåren.

Efter den här morgonstunden i hagen (och efter att iprenen kickat in) blev min dag så mycket bättre! Nu när jag tittar ut ser jag att det snöar igen. Men ändå! Morgonen var en liten sniff på vad som ligger framför oss! Ska försöka vara i sommarhagen en stund varje morgon utan stress, det är så… ja, vad ska man använda för klyscha, rogivande, tillfredsställande, ja såna saker. Man mår bra! Hurra!

Snart kommer kultingarna

Nu är det inte många dagar kvar tills Peggy ska grisa – vi tror att hon ligger någon vecka före Pia, vars påsättning jag bevittnade i vintras.

Det första tecknet på att grisningen närmar sig är att juvret växer, men det pågår ju ett tag. När det verkligen är dags ser juvret ut som en stor ”limpa” som hänger under magen. När det drar ihop sig kanske grisen inte kommer och äter som vanligt. Hon börjar ”bädda” i huset där hon ska föda sina kultingar, släpar in gräs och löv och pinnar och annat mysigt. Sen är det bara timmar kvar!

När Monika grisade såg vi på kvällen att hon fyllt huset med gräs – blev så rörd över det för det var så gulligt på nåt sätt. Hon hade ju aldrig haft kultingar tidigare, men kände bara en plötslig lust att göra fint med gräs på golvet. När vi kom dit på morgonen låg det tolv ljuvliga små korvar där!

Eftersom vi bara har haft en grisning tidigare har vi inte riktigt stenkoll. Vi tyckte att Peggy bäddade idag när vi gav dem en massa hö. Men samtidigt, vem skulle inte passa på att dra in lite mer mys i huset när det erbjuds? Jag läser ofta att grisar gärna bär in halmen själva om man ger dem en bal.

Nåväl! Vi har i alla fall rggat nu så att vi lätt kan stänga av ena huset med en liten hage när det är dags. Säkrast att de får vara i varsitt hus när de grisar.

Kanske imorgon, kanske om en vecka! Så spännande.

Morgonen efter: ingen idé att börja bita på naglarna hörrni, båda grisarna åt middag och frukost med god aptit! Så nu gissar vi att det är minst ett dygn kvar i alla fall.

Äntligen är lamningen klar

Vilket lamningsår det blev! Det började så lugnt och bra, lätta lamningar och alla mådde bra. Sen fick Felicias lamm en ögoninfektion och behövde gå tillbaka till lamningsboxen och få pencillin, Ylva slutade äta, och så började lamningarna med fellägen, som inte kom igång ordentligt, lamningarna med kvarbliven efterbörd, stora lamm som fastnade på vägen ut…

Av årets 13 lamningar var det fellägen, alltså att lammen låg fel så de inte kunde komma ut, i sju fall! Några var lätta, till exempel ett bakslaget framben. Andra var jättebesvärliga att lösa. Mer än en gång stod jag med armen inkörd i en tackas livmoder och undrade vad fan jag kände. Det gäller att hitta ett huvud och frambenen som hör ihop med det (inte ett annat lamms ben, det går ju inte), och så dra ut lammet. Till slut har det löst sig och jag har fixat det – det känns som en slump varje gång det går, men så kan det ju inte vara. Jag har helt enkelt lärt mig en del, och i år har jag lärt mig massor!

Allt har slutat väl ändå, tackor och lamm mår bra. Ett lamm var dödfött, men den hade dött ganska långt tidigare i magen, så det var inget någon kunde ha gjort något åt. Felicias lamm blev friska från ögoninfektionen och Ylva började äta igen och nu är alla utsläppta på sommarbete! Vilken lättnad!

Vi fick totalt 35 lamm i år, 12 baggar och 23 tackor. Annika fick ett lamm och Ullis fick fyra, de flesta andra fick tre.

I morse när jag gick djurrundan var det bara att mata grisarna, släppa ut hönsen och titta till korna och fåren i sommarhagen. Gjort på en kvart! Nu börjar nästa fas i livet på gården. Odlingarna, trädgården och griskultingarna som föds snart!

Idag är det regn och rusk ute, jag eldar i kaminen och ska göra undan lite administration och fixa det sista i köket. Snart ska jag visa er slutresultatet, det blev så otroligt bra!