I förrgår var jag i Stockholm och tog ett glas vin med en kompis, när Jonathan ringde och sa att det kom brunt slem ur Rut. Det kändes sådär, så jag åkte hem. När jag kom hade både Rut och Bella värkar, och vi avvaktade några timmar men inget hände. Till slut bestämde vi oss för att kolla efter hur det var fatt med Rut. Jag gick in och fattade ingenting! Kunde absolut inte förstå vad det var för kroppsdelar jag kände, eller det var ett huvud för jag hittade en mun, men sen fick jag inte ihop det och kände rätt snabbt att jag inte kunde lösa det. Vi ringde jourveterinären som kom vid fyratiden på morgonen.
Efter mycket om och med kunde hon dra ut ett dött, lätt missbildat lamm ur Rut. Det hade legat upp och ner, med huvudet och frambenen bakslagna, och när det är dött är det mycket svårare att få ut det eftersom det är helt slappt. Jag hade aldrig fixat det! Efter det döda lammet kom, efter ytterligare en lång stunds rotande därinne, ett litet svart, svagt men levande lamm. Och efter det ett magert litet vitt lamm som andades svagt och dog snabbt. Jag ägnade mig åt att försöka få fart på det svarta lilla lammet och försvara det mot Rut som, precis som förra året, blev helknäpp och sparkade och grävde som en galning på och runt lammet (det är en instinkt för att få upp lammet på fötter, men det ska förstås inte vara våldsamt), och på mig så jag blev helt mörbultad, samtidigt som veterinären tog en titt på Bella som haft värkar länge utan att det hände något.
Stackars Bella! Hon är så liten, jag tänker fortfarande på henne som ett lamm, kanske för att hon är född här på gården, men det är hon förstås inte. Men hon har en liten kropp, och hennes mage var inte så stor, så vi tänkte att hon nog bara skulle få ett lamm. När veterinären gick in – och Bella var så trång att hon först inte fick in handen – kände hon en klöv, och när hon tog om den med handen drogs den tillbaka in! Hon gick vidare och kände huvudet av ett jättelamm därinne! Veterinären drog, Jonathan höll i Bella, som skrek och brölade, stackarn alltså! Det var hemskt, men till slut fick de med gemensamma krafter ut JÄTTELAMMET som veterinären döpte till Goliat. Hon var svart och superpigg och såg ut som ett tvåveckors lamm. Helt groteskt, som en lillasyster till Bella. Och efter Goliat tog veterinären ut TVÅ lamm till, fina och friska och pigga. Herregud!!! Lilla Bella. Men alla lammen var pigga och Bella var så duktig med dem.
Jag fick stanna i stallet i flera timmar innan Rut lugnat ner sig såpass att jag kunde lämna henne ensam med lilla Överlevaren. Han är pytteliten! Väldigt svag, kunde inte dia, inte stå eller gå. Så vi har flaskmatat honom och gåtränat. Nu känns han stabil, kan ta några kliv och söker efter spenen. Så vi hoppas det ska lösa sig. Jag älskar honom eftersom jag har suttit så mycket med honom, så nu måste han klara sig!
Vilken pärs alltså, fyyy. Det har varit ett så konstigt lamningsår! Så många fellägen, och fyra av sex tackor har fött trillingar! Vi har aldrig haft trillingar förut.
Nu är det bara Ullis kvar som inte har lammat, håller tummarna för att allt går komplikationsfrtt för henne. Av kroppshyddan att döma väntar hon också trillingar.
Och nej, Rut kommer inte bli betäckt igen. Hon har fått sina två chanser, hon är en knasig mamma och hon har dessutom fått missbildade lamm två år i rad.
One thought on “En lång natt i fårstallet”