Idag regnar det och blåser styv kuling (alltså det vet jag inte om det gör precis, men det blåser som fan i alla fall, som vi säger här på östkusten). Jag eldar i vedspisen och skriver ett reportage om att odla på hösten. Ofta är jag tacksam över de små lyxigheterna i livet – som att kunna elda i vedspisen eller duscha varmt när det är kallt ute. Av någon anledning har jag börjat tänka mycket mer på sånt sen vi flyttade hit, kanske för att man känner sig mer sårbar och utsatt när man lever nära naturen.
Idag kom brev från socialnämnden, vi är nu godkända som jourhem. Jag hoppas att vi kan hjälpa till att göra skillnad i någons liv. Det finns så många barn som far illa att man inte orkar tänka på det ju. Vår tanke var ett ensamkommande flyktingbarn, men vi får väl se var behovet är störst antar jag. När våra barnbarn frågar oss vad vi gjorde under den stora flyktingkrisen på 10-talet kan vi förhoppningsvis säga att vi tog emot ett ensamt barn i vårt hem.
Gud vilken starkt och bra beslut. Jag tycker det är svårt att själv vara mitt i småbarnsåren när allt händer. Jag mår så dåligt över alla barn på flykt men måste samtidigt orka med att finnas för mina här hemma. Får lägga långtgående planer och heja på de som agerar nu istället.
Tack! Ja man räcker ju inte till allt man vill alltid. Inte förrän nu, när vi bor i ett stort hus och barnen börjar bli större, kan vi göra plats för detta. För fem år sen had jag inte ens tänkt tanken.