Det senaste kalkonkläcket, i en ny flådig kläckare, gav två levande kycklingar. En dog på vägen ut (dessa två hjälpte jag att komma ut) och de andra nio dog i äggen. Varför är det så svårt med kalkoner! Deras ägg verkar vara mycket segare/hårdare än hönsägg, de lyckas inte ta sig ut helt enkelt.
Min idé är ju att köpa kalkonägg på våren och kläcka fram, föda upp dem under sommaren och slakta på senhösten. Men kanske borde vi istället skaffa en tupp och två hönor och hålla kalkoner året runt? Undra om de är bra på att ruva? Naturruvade ägg kanske har bättre kläckbarhet…
De två som vi fick är i alla fall väldigt gulliga! Kolla på den här nyfikna lilla filuren. Kommer dalta som fan med dem så de inte dör innan de är slaktmogna.
Vi har haft otur med djuren den här våren. Eller man kanske ska säga att det är djuren som haft otur, de har ju lidit mer än vad vi har. Först fick Agneta ett träd över sig, och till slut fick vi ta bort henne eftersom hon inte repade sig (så fruktansvärt!), sen hade vi en sjukt besvärlig lamning med massor av fellägen och två dödfödda. Sen ett misslyckat kalkonkläck som gav noll kalkonkycklingar. Sen blev Monika halt på ena bakbenet och kunde knappt gå alls (veterinären var här men hittade inget fel, och efter några dagar med smärtstillande hade hon repat sig), och nu det här halvusla kalkonkläcket. Nu vill vi att alla djur ska växa och frodas och må bra! Närmast ligger avskiljningen av lammen (alltid en pärs – och i år måste vi ta bort även tacklammen, mammorna måste få äta upp sig ordentligt efter att ha gett di åt trillingar), sen ska Monika grisa i månadsskiftet juli-augusti, inshallah! Önska oss – och dem – lycka till!