Martin Timell har fördärvat min verklighetsuppfattning

IMG_8519
Ja, slipklossen är briotågräls – tog det jag såg.

Jag ska tapetsera om lilla toan. Tar väl någon timme – eller okej kanske två, eftersom jag behöver plocka ut lite grejer först och sen sätta upp en hylla.

Jag börjar med att slita ut den fula kommoden under handfatet. Just det, det är såklart hål i väggen där skruvarna satt. Och där alla andra skruvar sitter, till exepmpel bakom toarullehållaren och handdukskrokarna. Spacklar.

Sen är det några konstiga skarvar, som lister som sitter på väggarna. De bänder jag bara bort och spacklar lite tänkte jag. Men de gick inte att bända loss med mindre än att väggarna rasade in. Försöker spackla över dem för att liksom skapa längre åsar istället för de bulliga listerna.

Sen inser jag att jag måste stänga av vattnet för att skruva loss handfatet och liksom lyfta ut alla rör litegrann från väggen så att jag kan kila ner tapeten där bakom.

Och sen torkar inte det jävla spacklet så att jag kan sätta igång att tapetsera nån gång (jaja, jag ska sandpappra också.)

Jag trodde på riktigt att det här skulle vara klart till lunch, så att jag kunde jobba lite på eftermiddagen innan Morris kommer.

Vems fel är detta? Varför fattar jag inte att själva förarbetet tar flera timmar, även om tapetserandet bara tar en (eller gör det ens det?)?

Det är Martin Timells fel. Sedan mina tidiga tonår har jag sett honom så många gånger tapetsera ett rum eller bygga en veranda eller slipa ett golv på några få minuter. ”Det här tar några timmar” säger han kanske, men sen gör han ändå hela jobbet – upp med en våd – upp med nästa – reklampaus – färdigt! På ett kick. Även om jag intellektuellt fattar att det inte går så fort så har jag ändå präglats att tro det genom enveten, långvarig indoktrinering.

Eller så handlar det om att jag väldigt sällan utför den här typen av arbete, inte är händig och egentligen inte någonsin har en realistisk uppfattning om hur jobbigt eller tidskrävande saker och ting är.

Nu när jag tänker på saken så minns jag ett annat tillfälle då jag skulle tapetsera en klädkammare i vår lägenhet i Kärrtorp. De andra var på landet, jag ringde min kompis Linda för lite sällskap. Hon kom över vid åtta-niotiden på kvällen, vi hällde upp varsitt glas vitt, och så tänkte jag att hon skulle sitta på en pall utanför klädkammaren och snacka skit med mig i någon timme tills det var klart.

Minns den sista hetsiga timmen när tapetklistret nästan var slut, vi stod dubbelvikta över de sista våderna på golvet och försökte hitta rätt ställe i mönstret medan det började ljusna utanför fönstret. Slöa rakblad, tapeter som löstes upp och rynkades ihop under våra fingrar.

Men den här gången har jag ju lite rutin i alla fall. Och easy up-tapeter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *