Världen är så fasansfull just nu, så obegripligt fruktansvärd. Att sitta och följa ett pågående terrordåd under flera timmar som vi gjorde igår kväll, och få flash efter flash om nya attacker, så ohyggligt. Vilken skräck att befinna sig i Paris.
Idag vaknar vi till en gråmulen stillsam dag, barnen och hunden ligger och tittar på tv i soffan, Jonathan är på väg ut för att bygga växthus och jag sitter kvar i köket med frukostkaffet.
Och jag är så oändligt, oändligt tacksam över att vi har det så bra, att vi råkade födas i just Sverige, att vi flyttade till den här vackra platsen där vi känner oss fullständigt trygga. På något sätt känns det extra skönt att vi bor här ute, i en liten by, i en liten bubbla på något sätt. Paris är långt borta.
Ja, usch! Så fruktansvärt för alla drabbade. Satt också uppe och såg de franska nyheterna (som var sämre uppdaterade än de svenska) och funderade på om livet skulle bli annorlunda nu.