En rättså hemsk sak har hänt med Peggys kultingar.
När vi skulle kastrera galtarna upptäckte vi att deras svansar var blodiga och liksom ”ringbarkade” längt inne mot rumpan. Vi antar att en kulting kommit på att syskonens knorrar var goda att gnaga på. Det är ett stressbeteende hos grisar att bita varandra i knorren, men våra kultingar har ju ett bra och stressfritt liv. Enligt en grisveterinär vi hade kontakt med så kan det hända att en kulting börjar bita såhär utan anledning.
Vi smetade tjära på såren för att hindra flugor och bakterier, och kanske skulle det smaka illa för svansbitaren. Men svansarna hade redan dött, och en efter en har de nu fallit av! Två kultingar har svansarna kvar, antagligen svansbitaren och en med äcklig svans? Eller så var den bättre på att försvara sig mot bitaren.
Det ser gulligt och lite hemskt ut!