Igår började hönsen värpa igen efter ett långt uppehåll. I morse låg det två fina bruna ägg i redet från våra maraner som kläcktes i våras. Jag hämtar ägg varje dag nästan året om, men ändå kan jag fortfarande fyllas av sån tacksamhet när jag lyfter på luckan och hittar några i redet. Det är så simpelt, men så otroligt symboliskt – och det kändes så hoppfullt att det nya året började med ägg! Det finns liv mitt i djupvintern, det kommer en vår.
Vi firade lugnt med min syster och hennes familj igår, åt tjälknöl gjord på grannens kossa, lekte charader och smällde några raketer. Dödstrött idag ändå – jag planerar att kolla klart på Min fantastiska väninna och börja städa ut julen i sakta mak.
Under året som ligger framför oss kommer mycket tid (och pengar) investeras i Bodils rehabilitering. Vi kommer att få lamm i april, och förhoppningsvis kultingar innan dess (men nu börjar man ju undra). Kycklingar i vår såklart! Jag och Jonas vill göra ett nytt försök med kalkoner (den sista dog helt oförklarligt strax före jul, snopet, för den hade vi tänkt äta till nyår). Vi ska försöka odla smartare, satsa på det vi äter mest av och skala ner på det andra. Jag vill slänga mindre och ta tillvara mer, både mat och annat.
I övrigt ska vi inte ha några stora projekt utan bara jobba med löpande underhåll och det vanliga vardagsarbetet på gården.
Åh vad jag känner mig pirrig och förväntansfull när jag skriver det här!