Hopp-förtvivlan-hopp osv

Alltså den här koresan som jag gav mig in på tillsammans med grannen och hennes kor för över ett år sedan. Vilken bumpy ride alltså! Vi kastas mellan hopp och förtvivlan om och om igen. Från början var tanken att vi tillsammans skulle starta ett litet gårdsmejeri, men det sket sig för att två av tre kor kastade, alltså fick missfall. Den ena dessutom flera gånger. Mållan däremot, hon tog sig direkt, och i maj föddels lille Hoppe.

Jag skulle mjölka Mållan, men istället blev hon jättesjuk och sinade totalt, och sen fick hon en mastit, alltså juverinflammation… Ja, det sket sig också, jag mjölkade i några veckor till och från och Mållan hade mycket tålamod med mig. Men till slut släppte jag det när Mållan började sina igen på grund av att hon inte åt ordentligt och hundra olika andra saker tillstötte.

Hur som helst! Nu i onsdags var det i alla fall dags att skilja på Mållan och Hoppe, och Mållan skulle sinläggas och dessutom få en pencillinkur mot en mastitbakterie som hon har kvar. Så Mållan (och Melissa, som ska slaktas pga blir inte dräktig och är lite knäpp) fick komma ner till oss, medan Hoppe går kvar med Linda uppe hos grannen. Mållan ska stanna hos oss och bli klippan i vår lilla besättning. Hon är snäll och lugn och stabil, frisk (faktiskt, i grunden är hon väldigt stark, hon har bara haft otur). Hon kommer uppfostra Frida och Flora till hyggliga och trygga kor. Och hon är dräktig och kalvar i juni – det blir den första kalven som föds på vår gård!

I alla fall, sinläggningen var det. Och pencillinkuren. Det är alltså fyra tuber vars innehåll ska sprutas in i spenkanalerna. Det känns väldigt svårt och jobbigt. Dessutom har stackars Mållan gått med spänt juver hela dagen och råmat alltmer desperat efter kalven för att få bli tömd. Jag har lidit med henne, det är fruktansvärt stressande och obehagligt att gå med spänt juver, det vet jag mycket väl.

Till slut behövde vi lätta på trycket. Och hon lät oss mjölka! Det trodde jag inte! Efter så lång tid, hon har egentligen bara mjölkats några veckor och det var flera månader sen. Men efter lite sparkande och hoppande stod hon alldeles stilla och slappnade av medan Jonathan mjölkade och jag kliade. Så nu har vi bestämt oss för att börja mjölka igen, istället för att sinlägga henne. Hurra för Mållan, mjölken och oss!

2 thoughts on “Hopp-förtvivlan-hopp osv

  1. De va ju länge sedan jag kommenterade din blogg nu, men jag läser den varje dag, bara så du vet ?

    Men vart har du tagit vägen nu? Saknar dina inlägg. Hoppas allt är bra med er?

    1. Å förlåt! Jag är här! Så kul att du läser 🙂 Jag lovar att skärpa mig, borde blogga varje dag, då är det lättare. Ju längre man väntar desto svårare blir det, plötsligt känns inget intressant längre liksom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *