Jotack, det går bättre faktiskt. Långsamt, men åt rätt håll. Nu springer de inte i panik när vi kommer med godishinken. Vete var grejen! Det var det enda de tyckte var tillräckligt gott för att de ens skulle överväga att komma fram. Nu kommer tre av fem fram och äter ur hinken om man sätter sig på huk och rasslar lockande med vetekornen – men de flyr hals över huvud om man gör en rörelse, tex byter grepp om hinken eller kliar sig i pannan eller något annat vansinnigt. 
Här kommer vårt arga får, My. Hon är lite mindre än de andra och verkar ha ett stort behov av att hävda sig. Hon stampar alltid hotfullt i marken så att vi ska fatta att hon är tuffare än hon ser ut. Sen kommer hon ändå fram och nappar åt sig några vetekorn ur hinken, men först måste hon markera genom att stampa.
Här är Annika såklart. Hon är den enda som verkar nyfiken på riktigt, inte bara sugen på vete. Igår stod hon länge och nosade på mitt ansikte, på min telefon och mina skor. Hon smakade också lite på mina fingrar. Hon är nog den enda i den här generationen som kommer bli tillgiven på riktigt.
Men vår granne har sagt att lammen säkert blir tama ändå, även om mammorna är skygga. Så till nästa vår borde det lösa sig! Ååå lamm är väl det sötaste djuret ändå.