Idag var det dags. Vår vän veterinären Anna kom med sin familj och fikade och knipsade av några gristestiklar. Vi kastrerar grisarna främst för att slippa separera galtar från gyltor när de bir könsmogna, men också för att det finns en liten liten risk att köttet från en galt får galtsmak, det vill säga smakar skitäckligt.
Vi hämtade de fem galtkultingarna från hagen och tog hem dem till ladan – smartast att göra kastreringen utom hörhåll för Monika eftersom grisar skriker som besatta, alltså verkligen SKRIKER, när de är missnöjda. Hörselkåpor på som ni ser. Det behövdes!
Först fick de lokalbedövning och smärtstillande, sen var det dags. Anna la ett litet snitt ovanför (eller blir det nedanför?) pungen, petade fram kulorna och knipsade av dem. Det blev ett litet hål, det kom lite blod, grisarna verkade inte känna någinting. Även om de var hemskt upprörda över hela grejen att bli hanterade.
De låg som små limpor på jäsning och somnade gott en liten stund. Rött streck = bedövad, blå ring = kastrerad.
När det hela var över fick de komma tillbaka till mamma, och alla var hur pigga och glada som helst.
Nu är vi bönder på riktigt tänker jag. Griskastrering är hard core. Känns fint!
Instämmer!