Nämen! Vad är det där för nåt fint som står och blänker i kylen?
Det är ju en jättefin ostkupa i handblåst glas från 1900-talets början! I perfekt skick, utan minsta lilla nagg.
Jag handlar ju nästan bara på Pingstkyrkans second hand i Norrtälje, och ibland lyxar jag till det på Norrtälje begagnade hem. Men igår fick jag en ingivelse och gick in på dyra, fina Mormors prylar och frågade efter en ostkupa. De hade precis en sån jag ville ha och har trånat efter länge! Först tänkte jag önska mig den i födelsedagspresent av Jonathan, men jag insåg snabbt det orimliga i att han skulle köpa en ostkupa till mig. Så jag köpte den till mig själv.
Grattis på 43-årsdagen!
Åh, tack, hur kunde jag veta…?
Och det vänner, är historien om hur vi slutade prassla med gladpack och kladdiga uppslitna ostförpackningar i plast vid frukostbordet.
Hurra!