Baggen Ymer som vi köpte i höstas är trevlig på många sätt; han är snäll mot tackorna, han vill gärna kela med oss (om än lite burdust), han låter sig ledas i koppel eller bindas på olika ställen när det behövs. Men han stångade mig för sex veckor sen så att jag fortfarande har ont i foten. Han gjorde det förstås inte av elakhet, han är ju ett djur och hans jobb är att försvara sin flock, men vi kan inte lita på honom eller röra oss i hagen utan att hålla koll.
Så nu flyttar vi om. Tacklammen får gå ner till de betäckta tackorna, och Ymer får flytta upp till Överlevaren på baksidan av trädgården.
Men man kan inte bara släppa ihop två baggar som inte känner varandra, även om den ena är kastrerad. Risken är stor att någon blir skadad eller dödad. Vi har gjort såhär för att de ska lära känna varandra:
Vi byggde en jätteliten box av lastpallar i ladan och stängde in dem där tillsammans igår kväll. Det finns tillräckligt med utrymme för dem att vända sig, byta plats, ligga och stå, men inte för Ymer att ta sats och stånga Överlevaren – vilket han säkert skulle gjort om han fick chansen.
Jag trodde den hispige lille Överlevaren skulle få panik av att stängas in med det där growlande monstret som stod därinne och stank man, men han tog det rätt coolt faktiskt. Nosade honom nyfiket i baken och började sen käka hö. Och Ymer försökte sparkas och gruffade lite, men lugnar sig nog rätt snabbt när han inte är hos tackorna längre och hormonnivåerna sjunker i kroppen.
Nu gör vi boxen successivt större under en veckas tid, sen borde de vara redo att släppas ut tillsammans. Ymer kommer också få en pingla om halsen så man hör när han kommer.
One thought on “En påtvingad vänskap”