Det började så fint. Kalven hur stark och fin som helst, kon så snäll mot honom och oss, jag kunde mjölka utan problem.
Men så vände det efter ett dygn, Mållan fick extremt hög feber och sinade. Efter massor av oro, besök av världens bästa veterinär, koplågeri i form av fasthållande, stickande med nålar och armar inkörda i alla kroppsöppningar konstaterades betesfeber, dvs anaplasma. Det orsakas av en bakterie som överförs av fästingar, och det var bara en extrem otur att hon fick det just nu. Febern var så hög att en erfaren kobonde sa att vi skulle vara glada att hon överlevde.
Mållan fick febernedsättande igår och sen fick hon och kalven gå på upptäcktsfärd i trädgården. Väldigt populärt! Lille gubben skuttade runt och nosade på allt – han är så framåt och intresserad och väldigt tillgiven och kelig.
På kvällen när prover analyserats och betesfeber konstaterats fick Mållan rätt sorts penicillin injicerat, och i morse var hon feberfri. Vilken lättnad!
Så nu har vi avskiljt kalven i en kalvbox i lösdriften, så Mållan kan gå till honom och titta till honom, men han kan inte dia på hennes tomma juver så det blir förstört. Jag åkte till Ica och köpte tio liter mjölk imorse, vilket ju är helt bakvänt – vi häller in mjölk i systemet, tanken var ju att vi skulle få ut mjölk. Oh well.
Kalven åt med god aptit, Mållan var (relativt) nöjd med arrangemanget och stod och mumsade hö, och när vi kom ut ur stallet hörde vi göken gala i öster, och sen flög den rakt över oss.
Som bekant är östergök tröstergök, så nu kommer allt bli bra. Det var inte den starten vi önskade oss, men allt kommer bli bra.